Vi komma vi komma från Pepparkakeland...

Idag trotsade jag och maken vädret för att bege oss till shoppingmeckat Gekås.
Under den dryga två timmar långa resan lyssnade vi på P1 som sände ett program om medier, det var (som alltid) mycket intressant. Det tog upp diskussionen kring pojken som inte fick vara Pepparkaksgubbe. På hemvägen fortsatte de på samma spår, då frågan om julavslutning i skolan berördes än en gång.

Jag kan inte riktigt bestämma mig... är det en viktig fråga eller är det en ickefråga?!
Min mamma skriver idag om att hemlösa just nu fryster i landets trappuppgångar, att barn tvingas fira jul i sällskap av påtänka eller fulla föräldrar, att det finns barn vars föräldrar varken har råd med julklappar eller mat. DET är viktiga frågor, DET behöver diskuteras.
Att en lärare sagt nej till pepparkaksdräkter eller att en och annan skolklass får ha sin avslutning i jympasalen... är det verkligen så upprörande?

Allt kan problematiseras, analyseras och reflekteras över. Det är något som jag tycker mycket om att göra. Jag har många gånger anklagats för att lägga allt för mycket vikt vid detta.
Med rätt glasögon på, så ser man saker som andra människor missar. Frågan är när det går till överdrift?
När gör problematisering en oskyldig händelse till ett problem, som inte hade behövt finnas? När har analysen gått så långt att frågan uppnått orimliga proportioner? När har reflektionen övergått i stigmatisering?


Tidigare i år skar kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth glatt i en mycket stötande tårta.


Sen diskuterades det vidare hurvida serien om Tintin skulle få vara kvar.


Sedan fick figuren i "Lilla hjärtat" inte leva vidare...


Och ja... nu plockas den här scenen bort till jul.


Och så var det den omtalade pepparkaksdräkten. Historien som startades i Nerikes allahanda som spred sig till hela världen.


För den den lille raringen ovan är de här diskussionerna rena rama super-duper julaftonen!
Han vill gärna spä på bilden av hur den svenska julen är hotad. Julstjärnor, granar, skinkor och Heliga natt är så gott som utrotningshotade. I P1 ville han dessutom få kristendomen att verka hotad. Jimmy, Jimmy... kristendomen personifierad, rena rama Jesusbarnet. 
Mannen som reste sig upp och gick, då riksdagsmännen samlats i kyrkan för att lyssna till prästens ord om alla människors lika värde... det var tydligen inte tillräckligt kristligt sagt!

Jag tycker att det är ganska så märkligt att förknippa en pepparkaksdräkt med mörkhyade personer. Nidbilderna i teckningar från 1930-talet är visserligen inte särkilt smakfulla, men är ett arv från sin tid. Den lilla tjejen från "Lilla hjärtat" tycker jag är riktigt söt. Julmusik och sommarpsalmer framförda med hjälp av en orgiel tycker jag är något av det vackraste som finns... och jag tror inte att skolavslutning i kyrkan är någon stor grej för 99,99 % av alla icke-kristna föräldrar. Jag tror verkligen inte att julen är hotad och Jimmy Åkesson borde fundera på att söka hjälp på en psykosavdelning för sina paranoida idéer.
Men finns det grund för diskussionen som sådan?

Är det nonchalant att säga "det här behövs inte diskuteras!"?
Enligt skollagen FÅR inte religion och skolundervisning blandas. De har skilts åt sedan 1919... i nästan hundra år. Det är inte något nytt. Det är däremot julavslutning i skolan.
Till skillnad från vad man kan tro, så är det ett ganska nytt påfund. Elever ska lära sig om de olika religionerna, men ska inte uppmanas till bön och trosbekännelse. Jag tror inte att barn tänker på det sättet... men de ska inte sättas i den situationen, lagen ska skydda dem från det. Hur mysigt det än är i kyrkan. Och julavlutningen är ett obligatoriskt moment, man kan inte säga "tack, men nej tack", då skolkar man.
Sätter man på sig dessa glasögonen, så kan det faktiskt framstå som nonchalant att avstå från diskussionen. Att Sveriges stat står fritt från kyrkan är något som är oerhört viktigt.
Det säger jag som kristen och troende. Men i länder där de inte står på egna ben växer fundamentalistiska krafter sig ofta starka och hindrar folket i sin frihet. Vi ska inte glömma att det har funnits en tid då Sverige präglades av kristendomen och kyrkan. Då det religiösa förtrycket drev hundra tusentals människor på flykt över Atlanten. Sekulariseringen vi lever efter är något att värna om, att uppskatta.

Jag tror, precis som någon mer på radion sa, att vi är så måna om att göra rätt. Att inte såra någon, visa vår öppenhet, få alla människor att känna sig inkluderade... att vi ibland slår knut på oss själva. Jag kan tycka... hellre vara överdrivet toleranta. än överdrivna åt andra hållet. Faran är bara att händelser som ovan nämnda riskerar att spela Åkesson och hans kompisar rakt i händerna.
Och diskussionerna må vara löjliga, men är de inte nödvändiga? Är det inte vår plikt att problematisera, analysera och reflektera... som demokratiska varelser? För vi kan väll inte bara säga Skit samma! och låta Åkesson få äga (också denna) frågan?  

Gud vilket rörigt resonemang jag fört... har ni något vettigt att tillägga?

/Emelie