måndag 4 juni 2012

Sjuksköterska då och nu

     

Igår började den nya serien Barnmorskan i East end (Call the midwife) i SVT. Utspelar sig i 1950-talets fattiga, smutsiga, trångbodda, preventivmedelsbefriade England. Där kvinnorna aldrig återfick sin menstration mellan graviditeterna och där mödravård var något alldeles nytillkommet.
Så fantastiskt att se hur mycket som har hänt. Hur långt vi har kommit när det kommer till boende, välfärd, hygien, santitet... men också för kvinnors kroppar, deras självbestämmande och frihet. Att vi i många delen av världen kan välja när vi ska ha barn, hur många och när vi inte vill ha några fler. Det var inte så länge sedan kvinnan hade sex med sin man -och samtidigt riskerade livet! Som Christina från Duvemåla säger till Gud "Du tar mig från min man", då doktorn har avrått henne från att föda fler barn.

Vad jag också tänkte på igår kväll var barnmorskan och sjuksköterskan på den tiden.
Det var fortfarande ett kall. Yrket gick hand i hand med kyrkan och de bodde ofta på sin arbetsplats, för att ständigt vara till lags, i tjänst, beredda. Men trots att det var en annan tid, så kunde jag känna igen mig. Idag är vi högskoleubildade akademiker som arbetar efter forskning, men vi har mycket av historiens systrar i oss. Jag tror att sjuksköterskor är kända för att vara lojala, arbetsvilliga och etiska. Vi borde ha mer betalt med tanke på vår utbildning, ansvar och arbetsbörda. Vi har det ofta stressigt, utbrändhet är en vanlig diagnos hos sjukvårdspersonal. Det är ett krävande yrke på många vis. Men de allra flesta av oss älskar vårat yrke och är väldigt stolta över vår legitimation.
Caritas är det latinska ordet för kärlek. Katie Eriksson (något av en guru inom omvårdnadsforskningen) använder ordet för att beskriva omvårdnadens mål. Att visa kärlek, ömhet och medmänsklighet i mötet med patienten. Och jag tror att det är kärleken till vårt yrke, som gör att vi kan ge kärlek till människor vi möter. Det kan låta storslaget, men kan bestå i en klapp på axeln eller en smekning på ryggen. Det lilla.

Jag kan också känna igen mig i att vara ny. Känslan av överväldigande, nästan panik. Förvirringen. Att inte veta vad man ska ta sig till i en oväntad och lite akut situation. Att vilja vara bra. Att vilja vara till hjälp, till nytta. Att känna sig ivägen. Tveksam. Inte kunna ta för sig. Känna sig lite dum, lite virrig. Det är inte lätt att vara ny. När man vill att allt ska bli bra. Att det ska fungera. Eller iallafall duga. 

Ska med glädje följa resen av "Barnmorskan i East end". Söndagar klockan 21. Rekommenderas!

/Emelie 






2 kommentarer:

  1. Måste säga att du har en väldigt trevlig blogg och det är kul att läsa om dina funderingar om vårat yrke:). / Caroline Larsson (klasskompis:) )

    SvaraRadera
  2. Tack så mycket Caroline! Vad glad jag blir ;)

    SvaraRadera