måndag 25 juni 2012

Det här med hierarkier...



Så himla bra bild! Sånt här får man höra imellanåt... typ! Och lost känner jag mig... ofta!

Sjukvården är troligen den mest hierarkistyrda bransch man kan arbeta i. Och kirurgen är troligen den mest hierarkistyrda avdelningen sjukhusvärlden har att bjuda på. Ni förstår... kirurger är inga vanliga människor... de är lite finare än oss andra. Oklart om de föds sådana eller om egenskapen utvecklas under AT-perioden. Som sjuksköterska befinner man sig i mitten. Jag är arbetsledare, vilket innebär att jag styr det dagliga arbetet.
Jag och undersköterskan sammarbetar på avdelningen och det är min uppgift att ha lite extra koll och att se till att saker blir gjorda. Oftast jobbar jag med väldigt erfarna och duktiga undersköterskor, självgående, som vet mycket mer om avdelningens rutiner än vad jag gör. Jag måste dock delegera uppgifter, som jag inte hinner göra eller som jag vet måste göras, men som undersköterskan kanske inte tänker på. Trots att jag är ytterst ansvarig, så ser jag oss ändå som ett team. Men det är en konst! Jag tror att det är viktigt att uppmuntra och visa tacksamhet. Att inte ta varandra för givet. Trots att det är undersköterskans uppgift att med ultraljud undersöka blåsan och sedan berätta om resultatet för mig, så försöker jag alltid att tacka för hjälpen. Och trots att det är självklart för mig att byta en blöja, så får jag oftast ett tack för det. Det är klart att det kan bli konstiga situationer... jag är ung och ny, både i yrket och på avdelningen... ändå har jag sista ordet, framför äldre undersköterskor som jobbat i tjugo år. Jag har stött på lite sura kommentarer och himlande ögon, men oftast fungerar det väldigt bra. Under hela skoltiden har jag haft en styrande roll i grupparbeten, så jag trivs med min arbetsledande funktion. Gör man inte det, så blir det säkert väldigt mycket svårare...

Jag tror inte att läkare ser på det här med teamkänsla på samma sätt. Vi sjuksköterskor är deras underordnade. Undersköterskorna ska vi inte tala om. Jag förstår att det måste vara så. De har en helt annan utbildning och ett mycket större ansvar. Men varför känner jag mig alltid så underlägsen? Är det bara någonting inom mig själv? Eller beror det på att jag blir behandlad så?
Samtidigt som jag ofta känner så här, så upplever jag också att jag förvänta ha koll på ALLT! Och vilken tillit de måste ha till mig då? Vilken temperatur har patienten? Har hon varit uppe? Hur mycket har hon kissat? Ätit? Druckit? Bajsat? Hur såg det ut? Vilket antibiotika har hon? Hur bor hon? Hur ser såret ur? Har hon ont? Och så vidare och vidare...
När man kommer in till jobbet efter en ledig helg, inte känner patienterna, får en snabb rapport, ska rapportera över till undersköterskorna, dela tabletter och ge injektioner till halvt sovande patienter och sen snabbt gå igenom vad som måste tas upp på ronden, för att sedan släppa allt jag har för händerna så fort läkaren kliver in genom dörren... och då ha full koll på hela patienten... det är näst intill omöjligt! När jag då svarar att "jag inte vet" på en del av de frågor som ställs, så upplevs det ibland som om jag idiotförklaras. Återigen... kan inte helt svara på om det beror på doktorns inställning eller min egen självkänsla...  jag tror dock inte att jag är ensam om den här känslan. Men jag tror också att den minskar med åren och ökad erfarenhet. Beror det på att man får mer pondus med åren och doktorn bemöter en annorlunda? Eller får man mer koll och inte längre någon anledning att känns så? Eller kommer man till ett skede då man helt enkelt skiter i sarkastiska undertoner och himlande ögon? Jag vet inte... men jag längtar tills jag kommer dit!

/Emelie




4 kommentarer:

  1. Hierarkier inom vården är livsnödvändiga.Alla måste veta vem som bestämmer när det är skarpt läge. Men för den saken skull så behöver inte läkarna vara bossiga el otrevliga, lika lite som vi behöver vara det mot de som inte har högskoleutbildning.
    Du kommer läradej att skita i sarkastiska doktorer.
    Om jag kommer ny en morgon å inte känner pat. ssäger jag det till doktorn. Är han spydig och antyder att jag borde ha koll ändå så hänvisar jag till att han är ansvarig läkare och har lön därefter. Säg till dem att "jag förstår din frustration, men anklaga systemet, inte mej som träffade patienten första gången för 3 timmar sen." Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är så cool mamma! Hoppas att jag blir som dig när jag blir stor! ;)

      Radera
  2. Emelie Bergvall25 juni 2012 kl. 12:26

    Hej Emelie! Det är underbart o läsa dina stycken. Du är inte ensam om att känna så här. En gång har jag till och med fällt en tår av en sådan läkare.. Jag har blivit starkare med tiden och tror vi måste visa för både läkare och undersköterskor att vi nya unga också kan! Vi står tillsammans :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Emelie, jag antar att tiden får hjälpa oss. Det känns så skönt att vi kan stötta varandra, det är viktigt! Kram!

      Radera