lördag 3 november 2012

Småsyskon







Ovan: De finaste...

När jag var två år kom min första lilla syster Evelina. Jag minns inte det. Det gör man väll inte när man är så liten. För mig har det alltid varit vi två. Kan inte föreställa mig hur det är att vara ensambarn.
Drygt ett och ett halvt år efter henne kom min Rasmus. Jag kan fortfarande inte riktigt komma ihåg hur det var att få ett syskon, att gå från två till tre. Där emot minns jag honom som bebis. Lite vagt... hur han bärs in i barnbilstolen och ställs på bordet. Mamma har berättat om hur pappa tog med oss för att besökte henne och den nya familjemedlemmen på BB, hur Lina slog i den lilla barnsängen och hur jag sa "lilla bebisen, lilla bebisen, lilla bebisen" om och om igen... tills hon höll på att få ett nervsammanbrott. Jag förstår henne..! :)
Min yngsta systers ankomst till värden minns jag som om det vore igår. Jag var sju år och gick i första klass. När hon hade kommit till världen skickade jag runt ett foto på henne bland mina klasskamrater, så stolt. Jag minns att jag bytte blöjor på henne, att jag nattade henne i mamma och pappas säng, att jag körde henne i barnvagnen.
Jag var ett litet barn själv, men satte stort värde i att vara en duktig storasyster och hjälpa min mamma att ta hand om bebisen.
 
Att vara äldst av fyra syskon ser jag som ett stort privilegium. Både att få ha småsykon, vara den stora och att få ha flera stycken. Om jag bara får, så är det en självklarhet för mig att skaffa många barn. För mig är en stor familj en självklarhet. Jag skulle aldrig vilja ha det på något annat sätt. Jag har alltid tagit min storasysterroll på stort allvar, kanske lite väl stort ibland. Eller på fel sätt, kanske.

De där två åren som skiljer mig och min närmsta syster åt, hade kunnat vara många fler. Vi är så olika. Jag har alltid varit lillgammal, ansvarstagande och ordentlig. Lina var min raka motsats. Hon ser sig fortfarande som en ungdom. Olikheterna skapade kopnflikter under vår tonårstid. Jag förstod mig inte riktigt på henne och det gör jag fortfarande inte alltid, känslan är nog ömsesidig. Jag har ofta avundats hennes lätta sinne, förmågan att ta dagen som den kommer och göra det som faller henne in. Samtidigt har jag slitit mitt hår, många gånger, över just de här egenskaperna. Men hon är verkligen en fri själ. Så självständig och med hög integritet. Jag tänker att hon är präglad av sin roll som mellanbarn. Jag känner en sådan ömhet gentemot min lillasyster. Skulle vilja finnas mer för henne, men är helt säker på att hon inte har det behovet. En sällsam fågel, på ett mycket fint vis. Hon bloggar också och jag följer hennes tankar med stort intresse, titta in här!
Jag är så glad att jag har en bror, också! Han var ett sånt underbart barn. Helt galen! 
För mig var det väldigt konstigt när han blev längre och starkare än vad jag var.
När jag inte längre hade mitt fysiska övertag för att få min vilja igenom. När jag inte handgripligen kunde hålla fast honom längre. För vad jag sa, det struntade han fullständigt i. Jag hade ett orubbligt behov av att få min vilja igenom och det var inte lätt med den killen. "Han har alltid varit så enkel", säger min mamma. Nja... jag minns det inte riktigt så. Jag var ofta väldigt arg på min bror. Han satte sig upp mot mig och gjorde det väldigt tydligt att jag inte var hans mamma! Han var 17 år när jag flyttade hemifrån, tonåring. Nu är han vuxen och det finns inget kvar av det där obstinata, som jag uppfattade det som. Jag har heller inte längre något behov av att bestämma över honom. Om ett par år är han lärare och han kommer att bli världens bästa pedagog!
När jag tittar på min yngsta syster, så ser jag så mycket av mig själv. Hon har mina höfter, min känslighet och inlevelse. Samtidigt så har vi haft så olika förutsättningar. Miljön har format oss till två väldigt olika individer. Vår relation är präglad av min roll som "extra mamma", vilket jag är mycket glad över. Om lite över två veckor blir hon myndig. Det känns helt galet! För mig är hon fortfarande ett litet barn. Att hon har pojkvän, tar studenten till våren och planerar sin första tatuering är svårt för mig att ta in. Men hon är klok min Nella. Jag vet att det kommer att gå bra för henne, vad hon än tar sig för (är ganska så säker på att hon bli sjuksköterska som sin mamma och storasyster, fast lite senare i livet... kanske i 30 års åldern!).

När jag ser tillbaka på mitt storasysterskap så har jag dåligt samvete över mycket.
Som jag skrev, jag hanterade den på fel sätt.
Jag tog på mig för mycket, kunde inte hjälpa det. Som äldsta syskonet hade jag en del ansvar hemma, men jag lade själv på än mer på mina axlar.
Jag upplevde att hemmet, barnen och vardagen skulle rasa samman om de inte gjorde som jag sa, lydde och lyssnade till mina uppmaningar. Som tonåring fanns det en period då jag inte riktigt kunde ta hand om mig själv och då blev min "extramamma-roll" helt ohanterlig. Vilket gjorde mig till en väldigt frustrerad och arg storasyster. Jag hoppas att de minns något annat, också!

Nu mera har jag dåligt samvete över att jag är så frånvarande. Men när vi väl ses, så är jag så glad över det. Jag är så oerhört stolt över alla tre. Vi är så olika, men jag vet att vi skulle gå igenom eld för varandras skull. 

Älskar er!

/Emelie 

4 kommentarer:

  1. Finaste, finaste Emelie. Vad vore jag eller någon av oss om inte du funnits där som extra mamma? Jag har så dåligt samvete över att jag inte uppskattade det du gjorde för mig när jag var liten. Jag minns hur vi lekte i min garderob och hur du tog upp mig varje morgon och tog fram mina kläder. och hur vi tävlade till skolan, att vi inte fick springa, men jag gjorde det ändå när jag gick vägen mellan micke och cissis hus och du tog den andra vägen. Jag minns en gång när du sa att jag tyckte att Evelina var så cool och att du alltid velat vara min förebild. Jag kan fortfarande få skuldkänslor för det. Men jag hoppas att du vet att du är min förebild, du är en så stark och underbar kvinna. Så självständig. Jag älskar dig så mycket Emelie, och jag är så tacksam för allt du gjort för mig och för att du alltid ställer upp och finns i mitt liv. Finaste du! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Finaste unge..! Du har ingenting att ha dåligt samvete över! Man ser väll upp till sina storasyskon på olika sätt. Det är väll det som är bra med att ha många syskon?! När man är liten tänker man som ett barn, man uppskattar saker och ting i efterhand. Det är en del av livet och att lära sig. Älskar dig!

      Radera
  2. Nu började jag att gråta!Först av ditt inlägg Emelie, för du var (och är!) verkligen den finaste dotter och storasyster någon kunnat önska sej. Vi kan skoja om det där att du "bestämde" så mkt, men vi vet alla livet blivit så oändligt mkt svårare för mej på alla vis om jag inte haft dej som allierad.
    Sen gråter jag över Nellas svar. För att hon oxå är så fin.
    Så kärleksfull. Hon saknar er alla hela tiden, det kan jag intyga.
    Hur i hela världen fick jag så fina barn?!
    Puss på er/ mamma

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, hon är en riktig pärla!
      Du gjorde ett bra jobb mamma... med oss alla.
      Älskar dig!

      Radera