Dokorsköterksa?

För några månader sedan kom förslaget att en ny specialistutbildning skulle startas för sjuksköterskor, som ett sätt att åtgärda läkarbristen. Idén gick ut på att utbilda en yrkesgrupp som var någonting mellan sjuksköterska och läkare. Dessa skulle sköta det dagliga arbetet på avdelningarna, ronda, ordinera och följa upp prover och undersökningar. Jag är tveksam till den här typen av specialitet. Varför?

Att bli specialistsjuksköterska leder väldigt sällan till högre lön. Iallafall inte de första tio-tjugo åren. Det kan leda till något högre status, men en sjuksköterska är alltid en sjuksköterska. En läkare är alltid en läkare. I status, lön och förmåner. Jag tror inte att denna utbildning skulle leda till något annat. Varför skulle den specialiten vara mer värd än barnmorskeutbildningen, psykiatriutbildningen eller norkosen?
Dessutom... när jag läser beskrivningen av utbildningen blir jag lite full i skratt. Detta gör vi redan! I mångt och mycket. Vi följer upp undersökningar, prover och dyligt. Ofta ordinerar vi själva, vi skriver ett läkarnamn på remissen, men det är inte alltid de som bestämt vad som ska tas. Om vi kommer till ronden utan att säga något, ja då blir det ingen rond. Det är vi som lyfter vad som är viktigt, vad som behöver kollas upp och vad som måste uppmärksammas. Inte alltid. Inte om allt. Men ofta. Får vi betalt för detta? Nej. Varför? För mycket av det vi gör är läkaruppgifter, som DE får betalt för. Vi gör det ÅT dem. Gratis. Jag tror inte att allmänheten eller ens patienterna är medvetna om vilken otroligt viktig roll vi sjuksköterskor har i det dagliga medicinska arbetet och i ronderna.

Det finns en stort problem inom vården. Ett riktigt stort problem som jag stör mig mer och mer på ju längre jag jobbar. Vi tvingas till att göra en stor del av läkarnas uppgifter och vi måste tänka åt dem. En vän till mig sa "men ni skämmer bort dem! Det är därför som det får gå till så!" Det stämmer, till viss del. Det är väldigt ofta doktorerna ber mig om både det ena och andra, som jag vet, eller anar, egentligen inte är min uppgift, utan hans eller hennes. Det är lite irriterande, men jag gör det oftast, för att jag vill "vara duktig och ställa upp". Eller för att jag inte har skaffat mig tillräckligt med pondus för att säga nej. Men det finns någonting som är värre... och det är detta ständiga påminnandet! "Glöm inte det. Gör det. Har du gjort det? När ska du göra det?" Ibland känner jag mig som en tjatig morsa och jag blir så jävla trött på det! Jag ska ta ett tydligt och MYCKET VANLIGT exempel.

Patienten ska gå hem. Jag har ordnat allt jag ska. Patienten ska ha sjukintyg, en remiss ska skickas till vårdcentralen och hon ska ha med sig antibiotika hem. Maken kommer klockan fyra för att hämta. Jag kontrollerar att recepten är skickade. (Varför ska jag behöva göra detta?! Kontrollerar doktorn att jag har pratat med hemsjukvården?) Nej, det är dem inte. Och jag kan inte skicka med några heller. För de är inte insatta i listan. Okej. Ringa doktorn. Ja, jag fixar om en halvtimme! Okej. Maken kommer. Tittar i datorn igen. Inga recept. Ringer igen. Nej, han står på operation. När är han klar? En och en halv timma? Är sjukintyget skrivet? Inte? Men maken står ju här och väntar! Spelar ingen roll... Glöm inte skriva remissen doktorn! Ursäkta ursäkta patienten. Ni får åka till apotektet senare. Ni bor en timma från närmsta apotek? Ursäkta, ursäkta. Vill ni vänta i två timmar?
Jag blir GALEN! Situationer som dessa uppkommer hela tiden. Patientsamtal där anhöriga ska medverka och doktorn inte behagar dyka upp, så man får ringa och jaga dem. Prover som beställs, men som inte tittas på om man inte påminner. Patienter som inte skrivs in och därför inte riktigt kommer in i vårdsystemet. Jag blir helt matt.

Visst. Det finns JÄTTE BRA läkare också. Och vi sjuksköterskor har säker JÄTTE MÅNGA brister som läkarna retar ihjäl sig på. Så är det säkert. Men min poäng är att vi, sjukkösterskor som grupp, ofta tas för givna. Vi får slita och göra en massa uppgifter som egentligen inte ligger på oss, men som vi gör ändå... för patienternas skull. Som vi absolut inte gör för att medvetet dalta med läkarna, utan för att patienterna inte ska komma i kläm. Som vi kanske hade gjort med större glädje, om vi fick betalt för det! Om det uppmärksammades! Det gör det inte, istället pratar man om en specialistutbildning som har till syfte att fylla en funktion som jag anser redan finns! Helt gratis.

Sjuksköterskan kallas ibland för patientens advokat. Och det är vi verkligen. Så många gånger (redan!) som jag bråkat med alla möjliga yrkesgrupper för mina patienters skull, men så klart aldrig berättar det för dem. Glömmer aldrig den gången jag skällde ut en läkare för att han inte tog min patients upplevelser på allvar och när jag sedan gick in till honom, fick jag höra hur värdelös jag var och hur otroligt snäll denna doktor hade varit! Om han bara visste...

Jag önskar att det kommer en tid då samhället sätter större värde på oss. För det förtjänar vi.

/Emelie.