Syskon

Tänker på det här med syskon...
Fick här om dagen frågan på hur många barn jag vill ha? Nu skulle jag tacka Gud om jag fick ETT barn, men om jag fick önska helt fritt så skulle jag vilja ha fyra, fem stycken. Som ett av fyra syskon ser jag många fördelar med att växa upp i en stor familj Man har alltid någon som backar upp, som finns där, som älskar en och som utmanar en. Dessutom tror jag att man får mycket gratis träning i ansvar, socialisering och rättvisa. Lyssnade på en intervju med Peter Lemark (sångare), där han ett par gånger återkom till att han hade lidit av att vara ensambarn. Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det skulle vara, att det bara skulle vara jag, mamma och pappa... hur skulle mitt liv se ut då?
Jag tror att de flesta ensambarn saknar syskon, att de känner sig ensama. Jag tror också att de flesta vuxna människor som vuxit upp utan syskon har svårt för att hantera många sociala situationer, har en förmåga att tro att världen kretsar kring dem och att de blir tuffa i sin framtoning. Jag inbillar mig att de tenderar att välja yrken där de har en ledande roll, där de inte behöver ta hänsyn till grupper och där de får sin egen vilja igenom, utan att kompromissa. Ja... det kanske är lite generaliserande, men jag tror att jag har lite rätt.

Jag tror också att den placering som man har i syskonskaran är av stor betydelse, det har mycket forskning också kunnat bekräfta. Själv är jag äldsta syskonenet. Liksom min man. Vi förstår varandra i mycket. Det är så mycket som inte behöver förklaras, jag vet hur han känner och han hur jag känner. Detta trots att vi är födda och uppvuxna i olika länder och kulturer. Vårt "storasyskon-skap" förenar oss. Det kan också (så klart!) leda till kollisioner. Vi är vanda vid att bestämma, styra och ställa. Vi har fått styra upp, organisera och städa upp efter våra syskon. När vi då är två här hemma som vill, kan och är vanda vid att peka med hela handen... ja, då kan ni kanske förstå hur det kan bli! ;)

Jag är inte mycket äldre än min närmsta syster. Det skiljer bar två år på oss, men det hade kunnat vara mycket mer. Ibland funderar jag på det där... varför blev jag så vuxen, så fort. Jag minns att jag såg mig själv som en av de vuxna väldigt tidigt. Jag tyckte inte att jag hörde hemma vid barnbordet på kalas, jag ville dricka kaffe och kallade mina syskon för "barnen". Jag ville inte leka med leksaker, ville gärna tycka om att titta på nyheterna och längtade efter att få min mens. Nu, som vuxen, förstår jag att jag själv var ett barn. Ibland är det svårt att skilja på vad som formar en människa, är det bara individuella skillnader som kommer inifrån eller beroer det på socialisering. Varför är jag och min syster så olika? Varför har vi alltid varit så olika? Som flicka upplevde jag att höga förväntningar lades på på mig. Kanske blev jag tvingades att bli stor när jag skulle vara liten. Jag tror att det har färgat mitt liv. På gott och ont. Jag tror också att det är ganska typiskt för äldsta syskonet. Jag ser det i min man och i andra människor med småsykon. Det verkar som att de flesta föräldrar har lite för bråttom med sina förstfödda. De ska var så duktiga, presterande och perfekta. Ju fler barn man får, ju mer släpper man på det där. De yngsta barnen verkar få direkt motsatt behandling. De ska vara små barn i all evighet, bo hemma tills de börjar närma sig medelåldern och få (om inte allt, så) mycket serverat.
Ja, jag vet... nu genilariserar jag igen, men känns det inte lite bekant.

Alla önskar väll alltid att bli lite bättre föräldrar än sina egna? Jag har sagt det förut och säger det igen, min mamma är bäst. Min stora förebild. Världens bästa mammi. Men om jag får bli mamma, så hoppas jag att jag har det i åtanke, att inte ha för bråttom med min äldsta. Att skynda långsamt och låta honom eller henne få vara barn länge, länge.

/Emelie.