tisdag 25 september 2012

Tjugo kronor till bussen och matsäck!



Idag "rapporterar" media om att barn i ekonomiskt utsatta familjer inte har råd att låta sina barn utöva idrott och att det leder till att alla barn inte har lika möjlighet till hälsosam motion. VA?! Vilken nyhet!

Det är väll knappast något nytt? Det är ett problem som alltid har varit en realitet och det kommer det alltid att vara. Vi lever i ett klassamhälle, i ett land där barnfattigdom är ett växande problem. Det finns de som påstår annat, men de blundar för verkligheten. Jag säger det igen... bara för att inte du ser och upplever ett fenomen, så betyder det inte att det inte finns!

När jag var liten så hade vi inte så mycket pengar. Mamma pluggade ikapp grunskolan, så pappa var hemmets enda försörjare. Vi var fyra barn och en hund. Vi bodde i ett hus, som då var bostadsrätt. När boendekostnaden var betald och basvaror inhandlade, så var nästan alla pengar slut. Vi fick gå i skorna tills det var hål i, fick väldigt sällan nya kläder och kunde aldrig spontanshoppa i leksaksaffären. Jag minns upplevelsen av Vesuviopizza och köttgryta med bambuskott från kinarestaurangen väldigt väl. Det var nämligen något sällsynt i det lodénska hemmet. Och detta unnande förstörde hela månadsekonomin för mamma och pappa.
Jag var ett inkännande och medvetet barn. Jag visste värdet av pengar, jag visste att vi hade det kärft och jag ville inte belasta mina föräldrar genom att be om saker som kostade pengar. I allafall minns jag det så.
Jag minns att jag inte ville be mamma och pappa om pengar till en ny baddräkt, trots att min simlärare sa till mig att jag måste köpa en ny.
Jag ville inte be om 50 kr i månaden til skolresan.
Jag sa inte att jag också ville ha delikatessyoghurt och Gorbys piroger i matsäcken istället för hemmagjorda mackor.

Jag säger absolut inte att det här har traumatiserat min barndom på något vis!
Jag vet att jag fick lära mig andra värden än pengar och att vi aktiverades med motion och lek ändå. 
Jag vet att det finns de som har haft det beydligt kärvare.
Jag vet att det finns de som inte fått några julklappar och knappt mat på bordet.
Men jag vill säga att jag vet hur det känns att vara barn till föräldrar som kämpar med ekonomi. Jag växte dessutom upp i ett samhälle där de flesta hade det betydligt bättre än vi. Vilket betydde att jag hade andra klasskompisar att jämföra mig med, än de som växer upp i förorten där fler fattiga barn finns i varje klass.

Så, vad kan samhället göra för barn vars föräldrar inte kan bekosta aktiviteter?
För det första måste man naturligtvis minska på samhällsklyftorna, minska barnfattigdomen och sluta sparka på de som redan ligger (läs Byta regering). Men jag anser också att det är kommunens ansvar att förse barnen med ett antal aktiviteter som inte medför kostnader för deras föräldrar. Där man ska kunna låna skridskor, fotbollsskor och jympadräkter. Alla barn ska ha rätt till hälsa! Alla, alla, alla!! Oavsett vad deras barn tjänar och inte tjänar. Jag anser även (och det är kanske det viktigaste och lättast att åtgärda) att ALLA skolor ska vara HELT avgiftsfria! Inga insamlingar till skolresor, inga "tjugo kronor till bussen och medtag matsäck". Inga utflykter där "alla tar med sin cykel och hjälm".
För tro det eller ej... för vissa innebär tjugo kronor två nödvändiga paket mjölk och alla har inte en cykel. Och för de barnen innebär dessa "trevliga" utflykter bara oro, stress och förnedring. DET ska vi inte lägga på våra barn!

/Emelie.

2 kommentarer:

  1. Alla äger sina minnen. Så är det.
    Frågar man jämnåriga syskon kan de mkt väl ha helt olika upplevelser av sin barndom för att de är olika i sina personligheter. Å bådas upplevelser kan vara sanna.
    Jag minns inte din barndom så, inte så sent som skolåldern. Visst, kärvare än nu men inte så...
    Jag tror att du alltid... på gott och ont... har tagit åt dej problem du inte äger. För att du är känslig och samtidigt så mån om andra.
    Det gör mej ont att du minns det så där, att du tror att vi faktiskt inte hade råd med Gorbypizza.
    Jag skulle velat ge dej hela himlen mitt hjärta.
    Puss mamma

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men det gjorde du! På så många sätt!!

      Radera