Lite tankar om mitt jobb...

Här sitter jag på altanten, dricker kaffe och njuter av solen. Vardagsrummet och sovrummet är målade… de viktigaste rummen. Nu börjar det bli ordning! Det blev jättefint. Jag är så glad och stolt över vårt fina hem, så lycklig över att få sitta i solen, känna vinden i nacken och höra grannarna pyssla med sitt. Det lilla gör så mycket.

Och jag är så lycklig över mitt arbete. Ska snart åka till jobbet för ett kvällspass.

Jag är en väldigt stolt sjuksköterska. Tänk att jag ens funderade över att bli något annat? Att hitta sin plats, att känna en meningsfullhet och att passa in i ett sammanhang, tror jag är något otroligt viktigt. Det finns de som kan bli lite irriterade över min syn på utbildning. ”Alla kan inte blir akademiker Emelie”. Nej, det menar jag verkligen inte.

Alla yrkesgrupper behövs och det finns fler vägar till yrkesmässig lycka än genom högskolan. Vad jag menar är att jag tror att det är livsviktigt att ägna sig åt något som känns meningsfullt. Även om det inte är jätteroligt att gå upp klockan fem på morgonen, jobba nio timmar, stressa halvt ihjäl sig i mellanåt och vara helt slut när man kommer hem… så tror jag att man måste få känna att man gjort något bra under dagen, oavsett vad man sysslar med. Kanske är det för att utbildningens väg alltid har varit så självklar för mig. Tanken på att jag skulle arbeta med något bara för att få pengar har aldrig slagit mig in. Min mamma gjorde en otrolig klassresa… var den första i släkten som läste på högskolan. Det valet gav henne inte bara ett yrke, utan även en ekonomi, en status, nytt umgänge och en mening. Hon har uppmuntrat mig att jag kan göra vad jag vill. Bli vad jag vill. Alla människor växer inte upp på det sättet. Akademisk utbildning är mycket vanligare hos de som har föräldrar som läst på högskolan. Den svenska skolan borde jämna ut den statistiken. Alla som går i en svensk skola borde få möjligheten och uppmuntran att läsa vidare, men så ser det inte ut. Det sägs att människan är fri, att vi formar vårt eget öde. Och till viss del så gör vi det. Min mamma gick emot generationer av traditioner, men det är ovanligt. Och synd. För alla ungdomar borde få ha drömmar och testa dem i verkligheten, utan klassamhällets begränsningar.

Mitt jobb… när jag tar på mig min vita klänning och sticker ner penfacket i fickan, så kliver jag in i en ny (till) identitet. Jag blir Emelie, sjuksköterska. Den rollen är väldigt viktig för mig. I den där klänningen kan jag göra modiga saker. Jag kan prata med främmande människor om de mest personliga saker, jag kan ha överseende med det som jag annars retar ihjäl mig på, jag kan stå upp för människor, få ett annat civilkurage än annars. Jag märker en sak… jag får en annan syn på människor då de ligger i sina sjukhussängar. Ibland kan jag, utanför jobbet… när jag träffar en människa som jag blir upprörd över tänka ”om den här personen var en patient, hur skulle jag tänka då?”

Då blir bilden en annan. Jag märker också hur jag ser mer kärleksfullt på människor i min omgivning.

Det låter kanske flummigt, men det är viktigt att vårda med kärlek. Att hela tiden försöka förstå. Sätta sig in i. Och då blir man mer kärleksfull, nästan helt av sig själv! När jag stämplar ut för dagen, kan jag känna mig mer kärleksfull än då jag varit ledig en tid. Hela dagen har jag lett, varit ödmjuk, försökt utstråla värme, förtroende, medkänsla. Och det hänger med mig.

Jag vill verkligen inte få er att tro att jag är någon bättre människa. Att jag på något vis genomgod. Att jag inte sliter mitt hår ibland, där inne i fikarummet, när den där jobbiga patienten gnällt för småsaker för 758:e gången sedan i morse… men jag minns något som teorin lärt mig... För att göra goda gärningar, behöver man lära sig dess teorier. Det är svårare att vara medkännande om man inte har genomgått en utbildning i etik, mänskliga värden, det mänskliga psyket och sociologi.

Det är inte för att det är roligt som en stor del av sjuksköterskeutbildingen består av detta. Jag har inte bara fått lära mig att bukspotkörteln heter pancreas på latin, att man ska spola med koksalt för att kontrollera om nålen sitter rätt i kärlet eller att man kan testa lite Ondansetron vid illamående.

Mest av allt har jag lärt mig hur jag kan använda mig av min person för att få ledsna, arga, sjuka, besvikna, abstinenta människor till lugn. Och tryggheten i att jag kan göra det, i alla fall ibland och med vissa, får jag då jag sätter på mig min vita klänning.

/Emelie.