Vill ha hund!!

Detta inlägg ska handla om min hundlängtan.
Planen är att skaffa en Staffordhire bullterrier, se se fiiina de är! Ögongodis.







När jag var liten hade vi en Bouvier des flandres. De är stora, ulliga och har från början använts till tjurvallning. Det märktes att han hade det i sig. Han blev väldigt orolig då man var ute flera stycken samtidigt och började gå åt olika håll. Då ville han gärna samla ihop oss.



Har tyvärr ingen bild på honom, men den ovan är ganska så lik hur han såg ut. Annars kan de se väldigt "fixade" ut, ska klippas på ett visst sätt. Känner igen ögonen och den vita fläcken under läppen. Han var den finaste, finaste hund man kan tänka sig. Urjobbig som unghund, med lite attitydsproblem. Men så gosig. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på honom, saknar honom jättemycket! Hans bruna fina ögon, svarta våta nos. När man var ledsen lade han huvudet i ens knä och ville trösta. Han blev 14 år tror jag. Väldigt gammal. Vi tog bort honom för sent egentligen. Sista året var mest för vår skull, för att vi inte ville förlora honom. Vilket ju är väldigt själviskt.

Sen kom Märtis. Lilla plätta. Märta Mitt hjärta. Martha Stewart. Våran glädje. Min mammas ängel.

      

En mycket bestämd och bortskämd fransyska. En Dog de bardeux. Som hon kan få en att skratta! Hon är speciell på ett sätt som inte går att beskriva. Man måste liksom träffa henne in real life för att förstå. One in a million. Och snart får hon en lillebror. Lilla Gotfrid.

  Ni ser väll vilket busfrö han är?! ;)

Nåväl... uppvuxen med hund. Stora hundar. Mycket hund. Men jag vill börja med något mindre, fast med krut i. Min blivande make var inte alls hundintresserad när vi träffades. "Här blir det ingen hund!" "Nej nej... vi får väll se", tänkte jag. Nu har han ändrat sig och är han också hundsugen. Han har inte bara gett med sig, han vill också! Till min stora glädje.
Valet har stått mellan två raser. Fralla eller Staffordshire bullterrier.

Åh...

Valet har ändå fallit på den sistnämnda. Varför? Jag vill låta Mike bestämma lite också och han röstar på den. Sen är det en underbar ras och kanske lite mer 'go!' i, än Fransk bulldog.

Staffordshire bulterrier kallas ibland bara för staff. Rasen härstammar från de bull- och terrierhundar som främst förekom i Midlands och som bland annat användes i hundkamper. I Sverige är rasen en utpräglad familje- och utställningshund. Det är en utpräglad sällskapshund som också gärna deltar i hundsporterna agility och lydnad. Den älskar att få vara med sin familj i alla lägen, den älskar människor. En viss könsbunden aggressivitet mot andra hundar förekommer. En riktig kompis som älskar livets goda (skk.se).
Jag som är vand vid stora, ganska svåra raser tror att det här blir en bra hund, som passar vårat liv. Samtidigt som den är ihärdig och intresserad, så är den inte allt för fysiskt krävande. Den är rejäl, men går lätt att få med sig på stan och tåget. Har ni träffat någon staff? De är så mysiga! Gillar att trycka in sitt huvud i magen och bli hårt kliad bakom öronen. Så tillgiven. Perfekt tillsammans med barn. Ja! Den får det bli! Kanske nästa sommar... när jag förhoppningsvis har semester och det går att tajma in valp i sitt liv. Det ska ju fungera praktiskt också. Hur mycket jag än VILL HA hund IDAG, så måste det ju bli bra. Det krävs lite planering. Längar.

Avslutar med lite mer fina hundbilder, på raser jag OCKSÅ kunnat tänka mig..!

 Boxer. En av de vackraste.

 Rigeback. Så stiliga.

  Irlänsk varghund. Coola alltså.

 Leonberger. Så fina, men så mycket hår!

Bullterrier. Kanske charmigast av dem alla?

 Chihuahua. Riktigt gulliga.

Nej... nu skojade jag bara. Förstår inte riktigt hur man tänker där? Kan man inte lika gärna skaffa en katt? Eller ett marsvin?

/Emelie.

Lite tankar om mitt jobb...

Här sitter jag på altanten, dricker kaffe och njuter av solen. Vardagsrummet och sovrummet är målade… de viktigaste rummen. Nu börjar det bli ordning! Det blev jättefint. Jag är så glad och stolt över vårt fina hem, så lycklig över att få sitta i solen, känna vinden i nacken och höra grannarna pyssla med sitt. Det lilla gör så mycket.

Och jag är så lycklig över mitt arbete. Ska snart åka till jobbet för ett kvällspass.

Jag är en väldigt stolt sjuksköterska. Tänk att jag ens funderade över att bli något annat? Att hitta sin plats, att känna en meningsfullhet och att passa in i ett sammanhang, tror jag är något otroligt viktigt. Det finns de som kan bli lite irriterade över min syn på utbildning. ”Alla kan inte blir akademiker Emelie”. Nej, det menar jag verkligen inte.

Alla yrkesgrupper behövs och det finns fler vägar till yrkesmässig lycka än genom högskolan. Vad jag menar är att jag tror att det är livsviktigt att ägna sig åt något som känns meningsfullt. Även om det inte är jätteroligt att gå upp klockan fem på morgonen, jobba nio timmar, stressa halvt ihjäl sig i mellanåt och vara helt slut när man kommer hem… så tror jag att man måste få känna att man gjort något bra under dagen, oavsett vad man sysslar med. Kanske är det för att utbildningens väg alltid har varit så självklar för mig. Tanken på att jag skulle arbeta med något bara för att få pengar har aldrig slagit mig in. Min mamma gjorde en otrolig klassresa… var den första i släkten som läste på högskolan. Det valet gav henne inte bara ett yrke, utan även en ekonomi, en status, nytt umgänge och en mening. Hon har uppmuntrat mig att jag kan göra vad jag vill. Bli vad jag vill. Alla människor växer inte upp på det sättet. Akademisk utbildning är mycket vanligare hos de som har föräldrar som läst på högskolan. Den svenska skolan borde jämna ut den statistiken. Alla som går i en svensk skola borde få möjligheten och uppmuntran att läsa vidare, men så ser det inte ut. Det sägs att människan är fri, att vi formar vårt eget öde. Och till viss del så gör vi det. Min mamma gick emot generationer av traditioner, men det är ovanligt. Och synd. För alla ungdomar borde få ha drömmar och testa dem i verkligheten, utan klassamhällets begränsningar.

Mitt jobb… när jag tar på mig min vita klänning och sticker ner penfacket i fickan, så kliver jag in i en ny (till) identitet. Jag blir Emelie, sjuksköterska. Den rollen är väldigt viktig för mig. I den där klänningen kan jag göra modiga saker. Jag kan prata med främmande människor om de mest personliga saker, jag kan ha överseende med det som jag annars retar ihjäl mig på, jag kan stå upp för människor, få ett annat civilkurage än annars. Jag märker en sak… jag får en annan syn på människor då de ligger i sina sjukhussängar. Ibland kan jag, utanför jobbet… när jag träffar en människa som jag blir upprörd över tänka ”om den här personen var en patient, hur skulle jag tänka då?”

Då blir bilden en annan. Jag märker också hur jag ser mer kärleksfullt på människor i min omgivning.

Det låter kanske flummigt, men det är viktigt att vårda med kärlek. Att hela tiden försöka förstå. Sätta sig in i. Och då blir man mer kärleksfull, nästan helt av sig själv! När jag stämplar ut för dagen, kan jag känna mig mer kärleksfull än då jag varit ledig en tid. Hela dagen har jag lett, varit ödmjuk, försökt utstråla värme, förtroende, medkänsla. Och det hänger med mig.

Jag vill verkligen inte få er att tro att jag är någon bättre människa. Att jag på något vis genomgod. Att jag inte sliter mitt hår ibland, där inne i fikarummet, när den där jobbiga patienten gnällt för småsaker för 758:e gången sedan i morse… men jag minns något som teorin lärt mig... För att göra goda gärningar, behöver man lära sig dess teorier. Det är svårare att vara medkännande om man inte har genomgått en utbildning i etik, mänskliga värden, det mänskliga psyket och sociologi.

Det är inte för att det är roligt som en stor del av sjuksköterskeutbildingen består av detta. Jag har inte bara fått lära mig att bukspotkörteln heter pancreas på latin, att man ska spola med koksalt för att kontrollera om nålen sitter rätt i kärlet eller att man kan testa lite Ondansetron vid illamående.

Mest av allt har jag lärt mig hur jag kan använda mig av min person för att få ledsna, arga, sjuka, besvikna, abstinenta människor till lugn. Och tryggheten i att jag kan göra det, i alla fall ibland och med vissa, får jag då jag sätter på mig min vita klänning.

/Emelie.

Leila...

 

...min idol, har en egen inredningsbutik på nätet... VILL HA:


Denna lilla emaljkastrull att smälta smör i.


Den här citruspressen (trots att jag pressar citron en gång i halvåret så tror jag inte att jag kan leva utan den).


Den här jättesöta kaffeburken.


Det här förklädet MÅSTE jag ha!


Men visst är det värt 729 kronor (???)!


Mamma har givit mig en, lillasyster Lina en... någon annan som vill ge mig hennes senaste bok??

Titta in och dregla på: http://www.leilasgeneralstore.com/

/Emelie

Dricka inför barnen?

Så var vi inflyttade (tankar om detta och kanske lite bilder kommer).  Har haft några internetfria dagar, vilket varit lite frustrerande... speciellt då det är Almedalsveckan. Jag SKA vara där 2014. Får boka ett år i förväg (om det räcker?!), för jag tänker inte missa det ett valår till. Njuter i fulla drag av alla utspel och påhopp. Har velat skriva av mig, men nu har jag kommit av mig lite... Det får bli ett eldigt politikerinlägg så fort glöden infinner sig. Tills dess tänkte jag ta upp ett annat viktigt ämne, som diskuterats i Debatt (svt) igår kväll:
Dricka eller inte dricka framför barnen?
Den här diskussionen blir ofta väldigt moralinriktad. Antingen ska man inte få titta åt vinflaskan eller så ska man få dricka sig halvt redlös "för då blir man kramig och allt blir så mysigt".
Det är en känslig fråga, väcker många upprörda känslor, på vilken sida man än står.

Jag och min mamma diskuterar ofta saker. Ibland pratar vi barnuppfostran och har kommit fram till en sak... vi tillhör olika generationer. Jag är fostrad enligt "den gamla skolan".
Jag blev inte curlad. Jag klarade mycket själv, fick ta eget ansvar och lära mig av mina misstag. Till skillnad från den hundmamma hon är idag och den mormor hon säkert kommer att bli, var min mamma ganska sträng mot mig. Och bestämd. När jag lyssnar på föräldrar idag, hur de frågar sina barm om vad de tänker, upplever och känner... så tänker jag "så tilltalade ingen vuxen mig". Det har hänt något med dagens småbarnsföräldrar. Precis som att mina föräldrar satte mig mer i centrum och tog mycket mer hänsyn än deras gjorde, så sätter dagens nya föräldrar mer värde till sina barns uppleverlser än vad mina gjorde då jag växte upp. Det är inget konstigt. Allt går i trender, även barnuppfostran och synen på barn. Jag tror att synen på alkohol och barn följer med i den utvecklingen.

Som barn var jag med på fester. På vissa av dem dracks det en del. Det var kräftkivor, nyår, påsk, midsommar och sommarkvällar på altanen. Jag minns högtider då vuxna ramlat på väg till brasan eller börjat bråka högljutt. Det var nog ingen som ansåg att det var fel att barnen var med, att vi såg detta. Vi fick liksom hänga med. Jag har inga traumatiska minnen, men jag minns att jag reagerade på att de vuxna blev förändrade då de drack. Det var inget som gick obemärkt förbi. Jag har absolut inte tagit skada av att se mina föräldrar dricka alkhol, varken i vin-till-middagen-sammanhang eller nu-ska-vi-fira-sammanhang, men under livet har jag kommit fram till slutsatsen att jag inte vill dricka för mycket inför min barn. Vad är då för mycket? För mig handlar det om att bli påverkad, förändrad. När jag dricker vin, så räcker det med två glas för att jag ska bli lite mjuk i kroppen, fnittrig och snurrig. Det innebär att jag inte vill dricka mer än ett glas inför mina barn. Jag vill inte att alkohol ska vara en naturlig del av högtider och firande.  

Jag tycker att det finns något väldigt beklämmande i att se hur folk storhandlar på Systemet på midsommar eller hur drink efter drink beställs på charterresor. Vi tycker om att vara på barnvänliga hotell på semestern, trots att vi inte har några egna ungar. Vi gillar att höra barnen plaska och stoja runt. Vad vi där emot inte gillar att se är hur föräldrarna (men mest papporna) dricker den ena Rom & cola och Gin och tonic efter den andra. Blir mer och mer högljudda, allt rödare i ansiktet och rörligare på dansgolvet. Barnen får hänga med. Glada visserligen. Springer runt, får vara lite friare, vildare och uppe längre än om mamma och pappa hade varit nyktra. Men jag får ändå lite ont i magen. Tycker att det känns fel. Tänker "sånna ska inte vi bli".

Jag har inga barn. Det är alltid lättare att tycka saker då. Vad är det man säger..? Ingen vet så mycket om barnuppfostran som de som inga har. Men jag har ju varit ett barn. Och jag tänker mycket på hur jag vill vara som mamma. Jag känner ofta hur konservativ förälder jag kommer att bli. Men på något sätt känns det konstigt... att det anses vara konservativt, tråkigt, moralistiskt och överdrivet att inte dricka sig berusad då man är med sina barn. En fråga som ofta kommer upp i det här sammanhanget... vem skulle acceptera att ens barnvakt drack en flaska vin?

/Emelie.