"En dag"

Det skulle ha blivit en så bra film, tänkte jag. Men den har redan gjorts som film. Och jag vill se den! 

Det sägs att man kan beskriva en människa utefter hennes bokhylla. Det stämmer säkert, till stor del. Men min bokhylla beskriver mig inte helt rättvist. Jag är en passionerad människa med stora åsikter. Jag menar inte att jag är så där väldigt intelligent och storartad.

Men jag tycker mycket om mycket och uttrycker det mycket. Enligt min personlighet borde min bokhylla vara fulla av memoarer från stora politiker, Herman Lindqvist och litterturpris vinnare. Men jag är väldigt svag för chicklit. Blaha blaha romaner om relationer. Men då och då läser jag även seriösa romaner som får mig att tänka, fundera, filosofera och ligga vaken en stund efter att jag släckt lampan. Jag har en känsla av att David Nicholls vill framkalla de här känslorna hos mig, men han lyckas inte hela vägen.

”Bridget Jones möter Nick Hornby” har sagts om den här boken. Men jag håller inte riktigt med. Den fick mig att le några gånger, men jag skrattade inte högt. Jag kunde känna lite vemod någon gång, men den rörde mig inte till tårar. Något som Nick Hornby är exprert på! Han kan verkligen framkalla både tårar och skratt hos sina läsare (Ni som inte läst Om en pojke, spring och köp den!).

Jag inhandlade boken på Centralstationens pocketbutik. ”Åh den här underbara boken”, sa tjejen i kassan. ”Jag funderar på att läsa den igen”. Det ingav höga förväntningar, men jag kan inte säga att de infriades. Jag kommer inte att läsa boken igen. Den var lättläst, intressant, välskriven, trovärdig… men jag kommer att ställa den i bokhyllan och inte tänka så mycket på den igen. Den går inte till historien. Den kommer inte att påverka mitt liv.

Där emot så är jag väldigt svag för vackra kärlekshistorier. Den rika, previligerade mannen och den samhällsengagerande, moraliska kvinnan. Motpoler som dras till varandra.

Det klassiska. Som har skrivits om i tusentals romaner och gestaltats i tusentals filmer. Livet som kommer imellan. Blickar, stämningar, darrningar… Alla ”nästan”-ögonblick. Och jag tycker att det är en vacker beskrivning av kärlek. Man vill ju verkligen att det ska bli dem två, Em och Dex. Och den där kyssen, i lägenheten i Paris, när hon ljuger för sin pojkvän för att få vara ensam med Dexter och kysser honom. Säger att om han leker med henne så dödar hon honom och vi vet att han kommer inte att leka med henne. Det värmde mitt hjärta. Och nobellprisvinnare i all ära, men ibland är det så mycket värt… att få sitt hjärta värmt och en go känsla i magen.

Men slutet då? Herre Gud... vad var det? Jag tycker inte om slutet. Vad var det för mening med det? Visst, alla historier kan inte sluta lyckligt… men nej..! Hade velat ha mitt happy ending för Em och Dex.

Nu ska jag, som sagt, se filmen!  

/Emelie

Andra generationens invandrare

Jag vill ta upp ett begrepp som jag inte är särskilt förtjust i, kan till och med säga att jag tycker illa om det... andra generationens invandrare.

Jag är intresserad av ord. Ord är inte bara ord. De har en betydelse, fulla av känslor, skapar reaktioner. Om vi delar upp begreppet jag nu berör.
Andra generationen. Generation, inom genetiken vanligen de individer som är ättlingar till samma föräldrapar, enligt Nationalencyklopedin. 
Jag är fjärde generationens levande kvinna i min släkt. Min gammelmormor, mormor, mamma och jag. Så långt inga problem.
Invandrare. Invandrare; person som flyttar från ett land till ett annat för att bosätta sig där en längre tid, enligt folkbokföringen i Sverige minst ett år, också enligt Ne. 
Okej... flyttar från ett land till ett annat. Vandrar in. En engångsgrej, eller hur? Man flyttar inte in i landet om och om igen, om man nu inte flyttar fram och tillbaka hela livet.   

Andra generationens invandrare är födda i Sverige. Definitionen av "andra generationens invandrare" har ändrats sedan 2004 till att omfatta endast dem med båda föräldrarna utomlands.
Den här definitionen kommer från uskab.se, kopplad till Sthlm stad som redovisar statistik.
Så... båda föräldrarna ska var födda utomlands, men barnen är födda i Sverige. Ändå benämns de som en grupp som flyttat från ett land till ett annat.  Något motsägelsefullt, kan jag tycka.

Men ja, ord består ju som sagt var av mer än faktisk betydelse. Vi människor har en förmåga att gradera människor och egenskaper enligt en viss skala. Invandrare är under svenskfödda. Att vara invandrare är inte lika fint som att vara svenskfödd. Ordet har en negativ betydelse. "Hur många invandrare klarar Sverige av?" frågades i Agenda. Som någon sa... om man istället hade frågat "hur många judar klarar Sverige av?" Eller "hur många homosexuella klarar Sverige av?" blir den negativa tonen uppenbar.
Känn på begreppet "invandrartät". Ett invandrartätt område eller en invandrartät skola... de har ingen positv klang. Åh, vilket härligt invandrartätt område du bor i! Nej... inte riktigt va? Blir inte resultatet av begreppets värdeladdning att ett andra generationens invandrarbarn är, om inte sämre och mindre värd än ett barn som inte benämns på det här sättet, så i allafall avvikande, annorlunda, inte som alla andra.
Jag pratade en gång med en liten pojke, en andra generationens invandrare, som pratade om sina föräldrars födelseland som "sitt land". "I mitt land är det si, i mitt land är det så".
Jag tyckte att det var något sorgligt i det där... för det var inte som att det där landet var en bonus. Det var som att det var hans land och Sverige var någon annans land, trots att han var född och uppvuxen här. Han hade uppenbarligen, från olika håll, fått signalerat till sig att han, på grund av hans föräldrars bakgrund, inte hade samma äganderätt till sitt födelseland som andra barn. Jag tror inte att han är ensam. Genom att benämna barn, som faktiskt är födda i det här landet och inte vet om något annat, som någon form av invandrare sätter vi dem per automatik i ett fack av utanförskap. Är det rättvist?

Och hur länge kan man vandra in? Och hur länge är man någon form av generations invandrare? Tre, fyra, tio, femtio generationer?
Min farmor är född i Finnland. Jag har aldrig hört någon benämna min pappa som en andra generations invandrare! Men det kanske bara gäller barn, vars föräldrar är födda långt bort? Men hur långt bort då? På sextiotalet immigrerade många sydeuroéer hit för att arbeta. 
De stannade och har fått barn och barnbarn. Ingår de också i den här gruppen? Var går den geografiska och tidsmässiga gränsen? Och om det nu finns en sådan gräns... vad skiljer barnen från varandra? Var går den magiska gränsen där man får vara... svensk? Kort och gott. Utan övriga definitioner! 

Om vi får barn kommer de att klassificeras som andra generationens invandrare (även om jag råkar vara född i Göteborg). Det känns fel. De har inte vandrat en enda meter. Och det beror inte på att de bruna ögonen och det mörka håret, utan på grund av att de kommer att definieras som avvikande.

/Emelie 

Kalla, kalla Sverige...

Klockan 05:45 på morgonarna (var faktiskt tvungen att slå upp om det hetter så, eller mornarna) går jag av bussen i Brunnsparken. Nu för tiden är det jävligt kallt, men det gör inte så mycket... för på Grön Express sparar de pengar genom att låta sina resenärer frysa på bussresan. Så, från det ena kalla till det andra, korsar jag vägen över till Nordstan. Äntligen lite värme! Det är ganska mysigt att gå igonom där. Titta in i de tomma affärerna, lyssna på avslappnade musik som de spelar (på dagen också?) och möta andra trötta människor på väg till jobbet. Ungefär halvvägs in, efter MQ och Espresso House börjar det mysiga ta slut. Då börjar det lukta urin. Ibland hör jag några berusade stämmor och hoppas att de inte ska föröka prata med mig. Jag orkar inte... jag vill bara åka till jobbet.
Jag börjar frysa igen. Den kalla luften från gångtunneln som binder ihop köpcentret och Centralen blåser in kalla vindar. Ju närmare jag kommer på min väg mot Centralstationen, ju mer urin luktar det, ju kallare blir det. Och där ligger dem. Någon har lyckats få en blå sovsäck att kura ihop sig i. Ibland ligger de bara på kartonger, med ett täcke gjort av tidningar. Jag går förbi så tyst och snabbt jag kan. För att inte väcka, inte förnedra.
Jag andas genom munnen. Till sista kommer jag ut genom dörrarna. Det är trettio meter bort till nästa värmande byggnad. Jag fryser.
In på Centralen. Espresso houe är öppet. Folk köper latte och extra starkt kaffe att ha med sig till tågresan. Tågen mot Stockholm, Luleå och Köpenhamn fylls på. Jag tänker att jag vill hoppa på något av dem och bara åka... långt långt. Men det gör jag inte, jag går vidare i kylan, mot min buss som ska ta mig til sjukhuset. På min avdelning finns det just nu tre patienter som inte har något hem. Som inte har någonstans att ta vägen efter att de blir utskrivna. Som ingen vill ta ansvar för. Som fått nej, efter nej, efter nej tills de desperat hotat med att ta sitt liv. Då ringer man polisen som kör dem till psykakuten. De får en säng, lite mat, medicineras, de får någon att prata med. Vi kontaktar Socialtjänsten. Men hjälper det? Jag vet inte än. Jag är för ny inom psykiatrin för att veta vad vården kan hjälpa till med. Men jag vet hur svårt det är att få in en gammal, ensam människa på äldreboende. Jag gissar att det inte är lättare att ordna en lägenhet åt en hemlös.

Många av de som sover i våra gångtunnlar eller som ligger på våra psykiatriska vårdavdelningar är nya medborgare eller asylsökande. De slussas mellan Socialtjänsten och Migrationsverket. Ingen vill ta ansvar. De kanske får bo i en trea tillsammans med tjugo andra människor i samma situation. De bär på ärr, trauman och ett allt mindre hopp om framtiden. Som om problemet med drogberoende svenskfödda som vräkts från sina boenden inte var stort nog. Nu har vi ett ökat problem med en helt ny grupp människor.
Och då har jag ännu inte nämnt de som inte söker asyl, utan enbart är här som EU-medborgare. Som ligger i bedjande ställning på våra gator med en McDonaldsmugg framför sig. Och nej! Jag klandrar inte individerna! Jag klandrar den svenska staten som skjuter problemen framför sig, medan nya läggs på hög. Snart klarar de inte ens av att skjuta högarna framåt, de blir för tunga... vad händer då?
I ett land som Sverige borde det här problemet inte få förekomma. Människor borde inte få sova ute i kylan. Och snart är vintern här.

/Emelie

Politik kan vara RIKTIGT roligt!

 

 

 

Anna Blomberg är helt fantastisk! Gud, vad rolig hon är!



Tröttnar aldrig..! :)

/Emelie

Tv skapar tankar...

Två tv-program har satt igång mina tankar denna lediga onsdag...

 

Har ni sett den här serien? Om riktig par, som går i riktig terapi hos terapeuten Pål.
Par som vänder ut och in på sig själva och blottar sitt innersta. Inte bara inför varandra och en okänd människa på stolen mitt emot, utan också inför tv-tittarna. Det är modigt tycker jag. De gör det för att rädda sina äktenskap. De har alla kämpat länge och till sist insett att de behöver hjälp. Man har ofta sett ilskan i deras ögon, hopplösheten i deras stämma. Men också en genuin och stark vilja att skapa förändring. Han är så duktig Pål. Han snappar upp de små detaljerna i vad paren berättar. Detaljer som kan verka obetydliga, men som visar sig påverka deras liv mer än de tror.
Jag vet att det finns olika skolor inom psykologin och terapin när det handlar om barndommens betydelse. De nya behandlingsformerna som KBT fokuserar mycket lite på det som varit. Man ska se framåt, inte bakåt. Inte "skylla ifrån sig" på sina föräldrar. Inte hitta på ursäkter för sitt beteende. Man ska ta ansvar. Glömma, gå vidare. Inte vara bakåtsträvande eller långsint. Jag tycker att det ligger mycket i det. Det finns, bevisligen, en god effekt i behandlingar med den metodiken.
Men samtidigt så vet jag att barndomen har betydelse. Freud kan upplevas otroligt gammalmodig, men han hade många poänger som står sig än idag. Det finns många människor i min omgivning vars beteende jag kan förklara genom vad jag vet om om deras tidiga år i livet. Många människor vars barndom jag kan se framför mig, som skulle förklara så mycket. Ursäkta så mycket. Jag kan se det hos mig själv.

Pål hade en återkommande teknik som hjälpte hans patienter mycket. Efter att ha fått små ledtrådar om deras uppväxt bad han dem att blunda och se en situation framför sig. Vilken som helst, då de är barn och upprörda, över exempelvis mamma eller pappa. Den första som dyker upp.
Ofta är det små händelser. Inga våldtäkter, slag eller vredesutbrott. Små, knappt upprörande händelser, som trots allt präglat deras liv. När patienten ser situationen framför sig, beskrivit den och de känslor som det lilla barnet upplevde, ber Pål att den vuxna versionen av barnet ska ställa sig bredvid. Vad säger han eller hon till sig själv som barn? Ofta är dessa moment mycket känslosamma och leder till uppenbarelser. Ibland har han också bett att partnern ska gå in och ställa sig bredvid barnet. Vad säger han eller hon till henne? Vilka känslor upplevs till det här lilla barnet?
Övningen skapar en förståelse för beteendet, för båda parter. Varför beter jag mig om jag gör? Varför beter min partner sig som han eller hon gör?
Men det räcker ju inte att veta om, man måste även gå vidare. Förståelse och handling framåt. Annars hamnar man bara i självömkan.

Terapi är häftigt! Jag är en stark förespråkare av denna vårdform och jag tror att alla par skulle må bra av parterapi, oavsett hur det ser ut. I alla fall någon gång.

    

Ni har väll inte missat helt fantastiska "Torka aldrig tårar utan handskar" av helt underbara Jonas Gardell?! Om så är fallet... SE DEN på svtplay. Den är SÅ bra!
Det gör ont i hjärtat. Första scenen sätter tonen. Det är en ung man som ligger i en sjukhussäng på en steril sal. Han har ont och sår över hela kroppen. Två stycken vårdpersonal kommer in i full mundering för att lägga om såret på ryggen. Det går tyst till, inga ömma ord yttras, ingen sympati visas. Men när de är klara så tar den ena peronen av sig sina handskar och torkar bort en tår från den AIDSsjuka patientens kind. När de kommer ut ur rummet får hon en utskällning. Ska du torka tårar får du ha handskar på dig!

Serien speglar ett Sverige under 1980-talet. En tid då homosexualitet sågs som något avskyvärt av allt fler människor än idag. Något strängt förbjudet. En tid då de träffades på valda platser i Stockholm. Stod man där, då var man bög och ute efter sex. 
Den speglar skillnader mellan stad och landsbyg, ung kärlek, förvirring, identitetskris. Jag ser också en beskrivning av det klimat och den kultur som rådde på våra sjukhus. Något som fortfarande, på många vis, lever kvar.

Det är svårt att föreställa sig... som jag har förstått det präglades 1980-talet av någon slags försenad flower power rörelse bland homosexuella. Sexuell frigörelse och utveckling.
En tid då allt var möjligt, allt skulle prövas på. Allt det som varit förbjudet skulle utmanas.
En tid av lust, glädje. En lättnad över att få tillhöra, hitta hem, förstå sig själv. Och så kom AIDS. En sjukdom som spred sig som en löpeld. Där unga män dog som flugor i fruktansvärda krämpor och ångest. Ett straff. För deras dåliga moral och avskyvärda handlingar. De måste själva ha sett det så. Varför drabbas bara vi? Det måste finnas en mening! Hur kunde de låta bli att tänka så?!

Jag har ingen kunskap om dåtidens smärtlindring. Fanns det inget som bet på sjukdomens fasansfulla smärta? Eller fick de inte ta del av den? Fruktansvärda scener visas där männen ligger och skriker rakt ut i desperation. I ensamhet.  
Jag tänker på vården idag. Hur vi  skiljer på patienter och patienter. Hur vissa "får skylla sig själva". Hur vissa förtjänar att få sina tårar borttorkade och andra inte.
Jag tänker på vår rädsla för HIV idag! Inte för att vi inte ska vara försiktiga... men idag vet vi att viruset inte smittar via tårar, ändå så är vi rädda. Jag kan hänvisa till mig själv. Får jag en patient med HIV så är jag extra vaksam. Försiktig. Ängslig. Reserverad. Rädslan lever kvar.

Tack Jonas Gardell för att du, åter igen, upplyser oss!

/Emelie

Kvinnor kan!!

Som motvikt till Ikeas kvinnoförakt vill jag lyfta fram några starka, vackra, kompetenta, modiga kvinnor som jag ser upp till.



Mona Sahlin
Hon hade blivit en fantastisk statsminister. Vilken förlust för Sverige. Hon påbörjade ett viktigt arbete med att föra in kvinnor, människor med utländsk bakgrund, homosexuella och unga i maktens korridorer. Ett arbete som stannade upp och gick tillbaka då hon avgick som partiledare.
Så mycket hon gjort för samhället, så mycket mer hon kunnat åstadkomma..!



Mia Skäringer
Hon är rolig, skärpt, duktig och vågar att ta plats. Om det är något som kvinnor behöver bli bättre på och tillåtas att göra, så är det att säga "HÄR ÄR JAG!" Med stora bokstäver. Hög stämma. Bestämt kroppsspråk. Hon har blivit trampad på och rest sig igen. Hon använder sig av sin egen person för att stärka andra tjejer. Föra vidare kunskap.



Astrid Lindgren
Nej, hon finns inte längre. Men hon är en av de personer som påverkat min syn på det kvinnliga könet allra mest. Från barnsben lärde hon mig att kvinnor kan! De är starka! Hon var före sin tid, en ikon. Det var en skandal att hon aldrig fick Nobels litteraturpris. Hennes röst har etsat sig fast i mitt minne, hennes berättelser präglat min världsbild och öppnat upp det skrivna ordets fantastiska möjligheter.



Lisa Ekdahl
Hon kan verkligen beskriva hur det är att vara kvinna. I det lätta, men framför allt i det svåra. Det själsliga. Det unika. Hon visar på vårat mod, vår känslighet, fingerkänsla, insikt och förståelse.
Den flickan är en främmande fågel, vingklippt och sårad, men omöjlig att bura in. Den flickan är en främmande fågel, hon sjunger bara den sång hon kalla sin. Det var som om hon flög mot en rutas fönsterglas, slagen föll hon ner i sin egen världs extas. Men inget kan vara verkligare, inget mera sant. Det finns en plats där inte alla måste tänka likadant. Och hon kan hylla allt det enkla på en plats hon själv valt ut, men då hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut.



Stina Dabrowski
En av våra bästa journalister. Som verkligen har vågat! Vågat möta obehagliga människor och vågat ställa obekväma frågor. Hon har använt sig själv, sin person, som ett verktyg för att skapa djup i sina kända intervjuer. Hon har lyft fram starka kvinnor för att sprida deras buskap, uppmuntrat dem att berätta sin historia.



Gudrun Schyman
Hon är så stark, så intelligent och rak. Hon säger som det är... utan att linda in det, utan att gömma undan. Hon vågar använda ord som kvinnoförakt och kvinnohat. Hon vågar! Hon står på barrikaderna, feminismen personifierad. Och så rolig!


Och det finns många, många fler..!
Avslutar med ett favoritcitat:

There's a place in hell for women who don't help other women.

/Emelie

Kvinnorna raderas ut!

Ikea Saudiarbien har raderat bort alla kvinnor som finns i Ikeas kataloger. Landet där kvinnor inte får vara utan slöja, inte rösta, köra bil eller röra sig på allmän plats utan en manlig släkting i släptåg. De får tydligen inte synas i möbelreklam heller...

För mig är det en stor skandal att ett företag som i grund och botten är svenskt går med på det här! De har givitis skyllt ifrån sig och sagt att de ska "se över sina rutiner". Snälla..!
Det är inget litet naivt skitföretag vi pratar om... de har så klart gjort ett medvetet val, beräknat att pengar kunnat gå förlorade i landet om de agerat annorlunda.

Ikeas fega och ynkliga agerande blir ännu ett bevis på vilket kvinnohat som finns över världen.
Att Ikea inte vågar stå upp mot detta, att de viker sig, ansluter sig till kvinnoföraktets fula klubb gör mig rasande. Jag har god lust att bannlysa varohuset!

/Emelie