Kalla, kalla Sverige...

Klockan 05:45 på morgonarna (var faktiskt tvungen att slå upp om det hetter så, eller mornarna) går jag av bussen i Brunnsparken. Nu för tiden är det jävligt kallt, men det gör inte så mycket... för på Grön Express sparar de pengar genom att låta sina resenärer frysa på bussresan. Så, från det ena kalla till det andra, korsar jag vägen över till Nordstan. Äntligen lite värme! Det är ganska mysigt att gå igonom där. Titta in i de tomma affärerna, lyssna på avslappnade musik som de spelar (på dagen också?) och möta andra trötta människor på väg till jobbet. Ungefär halvvägs in, efter MQ och Espresso House börjar det mysiga ta slut. Då börjar det lukta urin. Ibland hör jag några berusade stämmor och hoppas att de inte ska föröka prata med mig. Jag orkar inte... jag vill bara åka till jobbet.
Jag börjar frysa igen. Den kalla luften från gångtunneln som binder ihop köpcentret och Centralen blåser in kalla vindar. Ju närmare jag kommer på min väg mot Centralstationen, ju mer urin luktar det, ju kallare blir det. Och där ligger dem. Någon har lyckats få en blå sovsäck att kura ihop sig i. Ibland ligger de bara på kartonger, med ett täcke gjort av tidningar. Jag går förbi så tyst och snabbt jag kan. För att inte väcka, inte förnedra.
Jag andas genom munnen. Till sista kommer jag ut genom dörrarna. Det är trettio meter bort till nästa värmande byggnad. Jag fryser.
In på Centralen. Espresso houe är öppet. Folk köper latte och extra starkt kaffe att ha med sig till tågresan. Tågen mot Stockholm, Luleå och Köpenhamn fylls på. Jag tänker att jag vill hoppa på något av dem och bara åka... långt långt. Men det gör jag inte, jag går vidare i kylan, mot min buss som ska ta mig til sjukhuset. På min avdelning finns det just nu tre patienter som inte har något hem. Som inte har någonstans att ta vägen efter att de blir utskrivna. Som ingen vill ta ansvar för. Som fått nej, efter nej, efter nej tills de desperat hotat med att ta sitt liv. Då ringer man polisen som kör dem till psykakuten. De får en säng, lite mat, medicineras, de får någon att prata med. Vi kontaktar Socialtjänsten. Men hjälper det? Jag vet inte än. Jag är för ny inom psykiatrin för att veta vad vården kan hjälpa till med. Men jag vet hur svårt det är att få in en gammal, ensam människa på äldreboende. Jag gissar att det inte är lättare att ordna en lägenhet åt en hemlös.

Många av de som sover i våra gångtunnlar eller som ligger på våra psykiatriska vårdavdelningar är nya medborgare eller asylsökande. De slussas mellan Socialtjänsten och Migrationsverket. Ingen vill ta ansvar. De kanske får bo i en trea tillsammans med tjugo andra människor i samma situation. De bär på ärr, trauman och ett allt mindre hopp om framtiden. Som om problemet med drogberoende svenskfödda som vräkts från sina boenden inte var stort nog. Nu har vi ett ökat problem med en helt ny grupp människor.
Och då har jag ännu inte nämnt de som inte söker asyl, utan enbart är här som EU-medborgare. Som ligger i bedjande ställning på våra gator med en McDonaldsmugg framför sig. Och nej! Jag klandrar inte individerna! Jag klandrar den svenska staten som skjuter problemen framför sig, medan nya läggs på hög. Snart klarar de inte ens av att skjuta högarna framåt, de blir för tunga... vad händer då?
I ett land som Sverige borde det här problemet inte få förekomma. Människor borde inte få sova ute i kylan. Och snart är vintern här.

/Emelie