Min bror läser till lärare. Jag tycker att det verkar vara ett väldigt roligt yrke. Slitsamt, men roligt. Ett väldigt viktigt yrke. Som blivande mamma tycker jag kanske att det är viktigare nu än vad jag någonsin tyckt.
Man vill ju så klart att ens barn ska få den bästa av utbildningar!
Lärare är en grupp som är djupt underskattade. De har en alldeles för lång utbildning och ett allt för viktigt samhällsuppdrag för den lönen som kommer in på kontot varje månad. Arbetsmiljön är ett stort problem, liksom att de som arbetar på "problemskolor" förlorar ekonomiskt på det. Deras situation har verkligen hamnat i fokus de senaste åren. Lärarna som yrkesgrupp och skolan som institution har fått mycket plats i media och stort påhejande från politiker (trots motsägelsefulla skattesänkningar).
Deras roll ska stärkas och ju högre man som politiker lyfter lärarna, desto mer populär blir man hos väljarna. I dagens nyhetsrapportering berättar man om nya satsningar på läraryrket. Man ska kunna göra karriär och lönerna ska upp. Rejält. Och staten ska bekosta det. Inte genom kommunerna, utan direkt från statliga stödpaket. Upp till 10.000 kronor extra i månaden ska de får. Regeringen har avsatt 2,5 miljarder kronor under fyra år. Miljöpartiet vill dubbla den summan. Vi får se om resten av oppositionen (nu räknar jag bort Sd) hänger på. Visst är det bra! Visst är det välförtjänta pengar!
Men helt kan jag inte glädjas med lärarna. Eller jo... fel uttryckt av mig. Det kan jag visst. Men jag, som tillhör en annan samhällsbärande kraft påminns än en gång om hur jag och mina kollegor blir utan. Hur vi prioriteras bort, igen! Att vi inte är viktiga.
Att stödja vår kamp ger inga väljarröster. Det har varit mycket mediabevakning kring vår sak. Gång på gång, runt om i landet, rapporteras om hur sjukhus efter sjukhus får stänga ner vårdavdelningar på grund av sjuksköterskebristen. Gång på gång kommer berättelser om utbrändhet och annan psykisk ohälsa hos min yrkesgrupp, på grund av den vedervärdiga arbetsmiljö som råder. Men det känns som om vi skriker för döva öron. Få lyssnar. Få bryr sig (förstår alla ni utan insyn i vården vad som håller på att hända?! Hur illa det är?!).
Istället är det väldigt många som möter oss med en respektlös ton och rena lögner.
Sjuksköterskor är den grupp i samhället, tillsammans med lärarna, som överskattar sin egen roll å det grövsta, sa till exempel den socialdemokratiska skånepolitikerna Erik Hammarbro.
Ja, man väljer själv och man ansvarar knappast för liv och död som nybliven sköterska, iaf inte dem jag känner! höll moderaten Ulla Stålverg med.
När media bjuder in landstingspoltiker och sjukhusledningar, står de inför kamerorna och lådsas som om om de inte vet om hur situationen ser ut.
De hävdar att vi har en trygg och säker vård och att patienterna är såå nöjda, när över 100 000 personer skadas inom vården varje år, vilket medför en kostnad på 20 procent av hela vårdbudgeten. Ja, men visst... vården är så trygg och säker! 476 miljoner kronor betalades ut i ersättningar till patienter och efterlevande som råkat ut för en vårdskada förra året. Väntetiderna på akutmottagningarna bara växer, det finns inga platser att belägga på (om man nu inte har tur att hitta en skrubb någonstans). Ja, men visst... patienterna är så nöjda!
I Skåne skulle specialistsjuksköterskorna få sänkt lön och den så kallade "effektiviseringen" skulle fortskrida. Arbetsgivarens analys? "Ett flexibelt och bra system". ??!!
Politiker inom det berörda landstinget tyckte inte att sjuksköterskorna hade något att gnälla över då de tjänar 60-80 000 kronor i månaden! What?! Det riktiga siffran är 30.000 kronor (efter vidareutbildning med extra CSN-lån).
När Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro intervjuades i Aktuellt angående krisen i Skåne ställdes åter igen den ointelligenta frågan ska man inte vänta sig en högre arbetsmoral och lojalitet från sjuksköterskor än andra yrkesgrupper?
Alltså... det här gör mig så provocerad så att jag vill skrika!
Ursäkta mig, men vad är det för jävla dumt skitsnack?!
Visst... jag valde mitt yrke därför att jag vill jobba med människor. Jag hade kunnat bli psykolog, socionom, jurist eller något liknande, men efter att ha arbetat som vårdbiträde så ville jag även ha in omvårdnaden. Den där extra omtanken om de svagaste.
Den där klappen på kinden, kramen eller hålla handen en stund. Den intima närheten är något som jag uppskattar och som ger mig så otroligt mycket. Igår satt en ångestfylld kvinna framför mig. Hon beskrev hur hennes liv bara föll, bit för bit. Efter ett långt samtal sa hon "du ska veta Emelie att det känns så himla skönt att få prata med dig om detta". Då värmdes mitt hjärta. När patienten gått satt jag kvar i stolen en stund.
Var tvungen att landa. Jag kan inte bara skaka av mig och jobba vidare. Det tar på en, som sjuksköterska och som människa... men det ger också väldigt mycket tillbaka. MEN... vi får inte glömma att det här är mitt jobb. Min yrkesidentitet. När jag sitter där framför henne, så är jag inte samma Emelie som sitter framför min man på kvällen.
Jag är Sjuksköterskan Emelie. Genom att sitta där, får jag mat på bordet och kan betal mina räkningar. Det kan jag också vara ärlig inför patienter och säga ibland.
De kan ha så dåligt samvete över att de tar av min tid och energi. De ursäktar sig och beklagar deras eget lidande. Då säger jag, på ett tröstrikt sätt, att jag faktiskt får betalt för att lyssna. Jag gör det med glädje, vill verkligen hjälpa, men det är också mitt jobb. Och jag tror att det hjälper dem i deras dåliga samvete.
Varför ska jag, på grund av mitt yrkesval, bära någon slags gloria och bete mig som ett helgon?
Vaför ska jag få sämre betalt?
Varför ska jag få sämre arbetsvillkor?
Varför ska jag må dåligt på jobbet, inte hinna gå på toaletten, inte kunna somna på natten bara för att jag är sjuksköterska?!
Sådana uttalanden bygger ENDAST på uråldriga, omoderna föreställningar om hur vårdpersonal ska vara, bidrar till dålig löneutveckling och arbetsmiljöförsämringar! Det gör mig så arg, men också ledsen.
När våra löner diskuteras är allt vi får höra att det inte finns något utrymme. Nej det verkar inte som om vi får in några vikarier den här sommaren heller. Nej 25 000 kan vi inte erbjuda. Den ordinarie personalen får pussla, skjuta på semestern eller ta ut den i maj och jobba dubbelpass istället. Nej det finns inget utrymme.
När anvariga ministern behagar uttala sig läggs allt ansvar på landstingen.
Regeringen tvår sina händer. Istället pratar dem om hur många miljarder som skjuts till. Problemet är bara att detta är inga extrapengar, utan ingår i den allt mindre välfärdsbudgeten. Endast Sahlgrenska universitetssjukhuset kostar 37 miljoner att bedriva, PER DAG! Då är det lätt att låta generös med "miljardsatsningarna".
Nu satsas det på lärarna. För lärare är statens ansvar. Där skyller man inte på kommunerna. Jag är glad för deras skull. När min bror blir färdig så vill jag så klart att han ska få lön för mödan. Men ja... deras glädje lämnar en viss bitter eftersmak... det gör den.
Usch! Fyy på mig, min taskiga moral och lojalitet! Skäms!
/Emelie
Ja jag vet... jag har tagit upp det förr och jag vet egentligen inte om jag har något vettigt att tillföra diskussionen. Något nytt eller spännande, men jag bara måste skriva om det igen, därför att det gnager i mig. Därför att jag känner att jag måste.
Det jag pratar om är "vi och dem"-diskussionen och begreppen invandrare och svenskar.
I det ibland-halvtrevliga programmet "Efter tio" kallas veckans tema "Välkommen till förorten". Viktiga frågor om integration, segregation, utanförskap och fördomar diskuteras. Bra så. Men begreppen kommer man aldrig ifrån. Försök görs!
Jag märker det, men det blir liksom aldrig bra... Malou (och hon är inte ensam) slår knut på sig själv.
Människor delas in i dessa två begrepp, invandrare och svenskar. Försöken som görs är att omformulera sig till "invandrare och vanliga svenskar". Eller "invandrare och andra människor". Men blir det bättre? Blir det inte snarare värre?
Jag har tidigare nämnt en välgjord SVT-dokumentär från tidigare i vår som hette "Hej svensk". Inför att den skulle börja beskrev hallåan handlingen i stil med " nu ska vi träffa klass 2A där läraren Maja är den enda infödda svensken".
Ordet betyder "född på platsen/född i landet". Var Maja den enda i klassen som var född i Sverige? Svar nej. Det visade sig att majoriteten av barnen var födda här, där emot kom deras föräldrar någon annanstans ifrån... men det är väll ändå en helt annan sak?! I dokumentären förklarade barnen att de inte var några riktiga svenskar, på grund av deras föräldrars ursprung. De fick frågan om de någonsin hälsat på hos en svensk.
Nej, det hade de aldrig. Jag tror filmskaparen Ryszard Solarz hade ett gott syfte med filmen, men mitt hjärta värkte av förtvivlan över det enorma utanförskap som de här barnen upplevde och även placerades i av hela vuxenvärlden.
Under en kulturföreläsning på högskolan sa min lärare, ursprungligen från Iran, att hon inte kunde identifiera sig med ordet invandrare, eftersom hon endast vandrat in i Sverige en gång. Sedan dess har hon levt, utbildat sig, gift sig och skaffat sina barn här. Inte en enda gång har hon varit tillbaka i Iran. Då föredrog hon det amerikansk-klingande ordet immigrant bättre. Hon tyckte att det hade en annan klang. Egentligen är det ju bara ett annat ord för invandrare. Synonymerna är "invandra/flytta in", men innehåller ett annat värde. Och det där med värdeladdning och emotionell innebörd i ord är väldigt viktiga.
För vad menar ett barn, som går i andra klass, är 8 år gammalt när hon/han säger "jag är ingen riktig svensk". Vad upplevs när hon/han får frågan "har du någonsin varit hemma hos en svensk?" eller bedöms som en icke infödd svensk, trots att första andetaget togs på en svensk förlossningsavdelning?Vilket värde får det barnet i samhällets ögon?
Om det inte hade funnits någon Jimmy Åkesson, sverigedemokrati eller annan främlingsfientlighet så hade diskussionen kanske varit totalt ointressant. Då hade man kunnat slänga sig orden och begreppen lite hur som helt. Allt hade varit lika bra. Lika fint. Lika mycket värt... men så är det ju inte. Eller hur?
Är det rättvist att barn, som är födda och uppvuxna här, betraktas som andra generationens invandrare? Som oäkta eller kanske halvt svenska? Som lite beroende på utseendet ständigt får frågan "var kommer du ifrån?" och inte förväntas svara en svensk stad? Vars värde läggs i färgtoner, efternamn eller andraspråk? Är det rätt?
En del säger att barn som är födda i vårt land föds till frihet. Att vi kan forma vårt eget öde. Att klassamhället är avskaffat. Att ett barn inte kan födas in i en rangordning?
Så fel... så fruktansvärt fel.
Själv försöker jag verkligen att inte använda dessa begrepp. Men det är inte helt okomplicerat. Dels därför att det det inte finns så många andra beskrivande ord att ta till och dels för att vårt samhälle är uppbyggt efter att man ska placera in människor i fack. Det är en nödvändighet. Annars blir det en jävla oordning.
Tack och lov har media (i de flesta fall!) en policy att inte skriva om ursprung i rapporteringen kring brott. Det anses räcka med "35-åringen", "Göteborgaren" eller "butiksägaren". De hittar andra sätt att beskriva människor. För det är inte intressant om 35-åringen kom från Irak eller Båstad. Eller om Göteborgarens föräldrar var födda i Chile eller Stockholm. Men i de allra flesta sammanhang anses det allt för intressant för att utesluta. För enkelhetens skull buntar man ihop alla som är födda i ett annat land eller har föräldrar som är det samma till en enda grupp - invandrare. Som en kontrast mot svenskar.
Min lärare föredrog immigrant. Jag föredrar helst att inte blanda i födelseursprung över huvud taget, men jag tycker att utlandsfödd är att föredra. Och är personen inte utlandsfödd... ja då är hon/han svensk. PUNKT SLUT. Men som sagt var... har väldigt svårt att komma på något som helst sammanhang där det verkligen är nödvändigt, givande eller ens intressant att definiera personens födelsestatus. I synnerhet inte i dagligt tal och vardagliga händelser.
/Emelie
Jag köpte romanen "Jag skulle aldrig ljuga för dig" (Moa Herngren) en fredag eftermiddag. Efter hysteriska "Hela Sveriges fredag" kröp jag ner i sängen och läste en liten stund, tills ögonlocken blev för tunga. På lördagen strosade jag och maken på stan. Åt lucnh på Saluhallen och shoppade bebiskläder. När vi kom hem la jag mig och läste lite till. Hade svårt att släppa boken. Blev så där fast, som jag älskar att bli.
Söndagen har varit en riktig slappedag. En sträckläsa-dag. Underbart söndagsmys. Utan krav. Bara jag och boken. Och mannen som legat bredvid och halvsov hela förmiddagen. Klockan tre var den slut. Och här sitter jag nu... tio över tre... för att jag vill skriva min recension när jag har känslan färsk innanför skinnet.
Kort om handlingen: Cecilia är psykolog. Hon och hennes psykolgmake är delägare i en mottagning på en fin Stockholmsadress. De har tre barn. Bor i ett 4 miljoners-radhus.
De har middagsbjudningar, hälsar på svärföräldrar och turas om att hämta och lämna på fritids. Inombords skriker Cecilia. Hon är olycklig, trots alla förutsättnigar för ett lyckligt liv. Hon vill bort. Bort från sig själv. På natten springer hon, på morgonen fantiserar hon om att maken är död och hon vill verkligen älska sina barn precis lika mycket!
Jag har lite svårt att greppa henne. Det är ingen tillfällighet att jag sträckläste den här romanen. Att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Lite till. Bara lite till.
Jag gillar den här typen av böcker. Som handlar om en person. Där läsaren tillåts komma in på djupet, in i det allra innersta. Där det inte måste hända så himla mycket hela tiden. Vardag. Mänsklighet.
Har tyckte mycket om Moa Herngrens tidigare romaner och hennes sätt att skriva.
Hur hon låter oss komma Cecilia riktigt nära, både genom själva berättelsen och genom de kursivt skrivna tankespåren. Ibland känner jag sympati inför henne. Förstår hennes smärta. Vill henne verkligen väl. Försöker sätta mig in i hur det känns att ha tre barn, aldrig få tid för sig själv, känna sig fastkedjan i en livssituation som man inte förmår att förändra.
Men för det mesta tycker jag att hon är ganska så osympatisk... jag tänker kan man vara såndan? Kan man känna en sådan likgiltighet inför sina barn? Så blind? Kan man vara så självcentrerad? Men samtidigt så rädd för att tycka och tänka själv?
Hon ser inte att hon gör mot sina egna barn, så som hon själv blev behandlad.
Hon ser inte att i viljan att vara en bra mamma, gör hon dem bara illa.
Och jag frågar mig själv... är det verkligen möjligt att vara psykolog och samtidigt vara så inkapabel att reda ut sig själv? För mig... det känns inte rimlig.
Så hon blir lite för skruvad för att tas på allvar. Jag förstår mig inte på henne.
Och jag undrar... beror det på att jag är naiv? Att jag inte vet hur det känns att förlora sig själv i mamma/hustrurollen? Kan en åsiktsmaskin som jag helt enkelt inte sätta mig in i hur det är att inte våga säga nej, inte stå för sin egen känsla?
Eller har författaren skapat en karaktär som inte går att finna i verkligheten?
Eller kan det vara så att man kan bli sån här... när man har mått dåligt tillräcklig länge? Befinner sig Cecilia i någon form av psykos? Eller är det jag som missar något?
Jag tycker att hennes tidigare huvudpersoner i "Allt är bara bra tack" och "Jag ska bara hämta en sak i köket" har känts mycket mer på riktigt och därför varit lättare att förstå sig på, men det ska bli intressant att se vad ni andra i Bokcirkeln tycker!
/Emelie
Läste precis två lysande inlägg från en favoritbloggare - Louise. Det är den enda modeblogg som jag läser, då och då. Hon tar upp en väldigt viktig fråga gällande de stora klädkedjornas sortiment för oss som är lite större. Det näst intill icke-existerande sortimentet vill säga..!
Idag fick jag mätt min livmoder. 29 cm från bäckenet till "taket". Där i ligger min 39 cm långa bebis, lite ihopkurad så klart. Med huvudet neråt och fötterna uppåt just då.
Så för tillfället tänker jag lite annorlunda kring kläder. Har letat mammasaker, men tycker att det är otroligt svårt att hitta. Speciellt som jag är en ganska så stor kvinna från början.
Ja, jag erkänner. Min normala storlek är mellan XL-XXL eller 44-46 beroende på vad det är för plagg.
För er som är S-M, 36-38 låter det säkert helt enormt, men ja... så är det. Jag har stora bröst, breda höfter, vid rumpa och en inte helt platt mage (i icke-gravit tillstånd).
Det har inte alltid varit så... för inte så länge sedan var jag också en mediumtjej.
Kom i small på ett och annat plagg. Men det ena ledde till det andra. Ett kilo blev tio.
Tio kg blev femton och plötsligt så hade jag svårt att hitta kläder i vanliga butiker.
HM handlar jag nästan aldrig på mer. VeroModa är svårt. Cubus och Gina känns mest anpassat till småtjejer . MQ och Indiska går ibland. Lindex och KappAhl är snäppet bättre. Min favorit är Esprit. Där har de faktiskt väldigt många plagg i min storlek.
Och inte på någon särskild avdelning, utan det är samma kläder som i mindre storlekar bara ja... större. Inte så avancerat! Men det verkar det vara för de allra flesta butiker.
Ofta finns inte plaggen i större storlekar. Upp till L funkar inte för mig. De flesta har heller inget särskilt sortiment för större kvinnor. Butikerna som trots allt väljer det fyller upp dem med 90 % tantkläder. För ja... det är bara tanter som är stora.
Eller så har alla stora kvinnor samma tantiga smak... jag vet inte hur de tänker.
Det är som Louise säger... att det ser ut som det gör skapar känslor av att vara avvikande och fel. Man tröttnar på att känna så och att behöva leta som en idiot efter rätt storlek. Om 1 av 100 plagg görs i passande storlek, då känns det inte så roligt att gå ut och shoppa. För mig har det lett till ganska så mycket ångest på senare tid.
Nu kanske ni tänker så här... men om det nu är så jävla jobbigt, varför bantar du inte bara ner dig? Så är problemet löst! Ja... kanske det. Men det det här inlägget handlar inte bara om hur jobbigt det är för mig att känna mig som ett totalt misslyckande varje gång jag går in i en klädaffär. Det handlar också om att vi har en kvinnosyn och en modeindustri som bidrar till min upplevelse. Det må vara bättre både för hälsan och självkänslan att komma i storlek 38, snarare än 44, det är inte det jag säger... jag menar att det måste få vara tillåtet att se ut på mer än ett sätt.
Mer än en typ av kropp måste få vara vacker. Få vara normal.
Varför är det så himla svårt för modeindustrin att göra lite större storlekar? Var ligger problemet? Går det åt så fruktansvärt mycket mer tyg eller vad är det frågan om?! Samma sak med bikini. Där har jag alltid haft problem, även på min mediumtid. Varenda modell går upp till C-kupa, sen tar det stopp. Du hänvisas till tantavdelningen.... igen! Tack gode Gud för Change. Underklädersbutiken för alla kvinnor, små som stora!
Det är lite dyrare, men så mycket bättre. Bättre service, bättre kvalitet, bättre utbud och bättre passform.
Det går att göra kläder för alla, om man bara vill!
Och det finns mer än EN normal kropp!
/Emelie
Det är konstigt det här med kroppsuppfattning.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i min kropp. Har alltid sett på den som en defekt skapelse. Hur mycket jag än försökt att fokusera på det friska och starka i den, så har jag alltid bara sett på den som en fettklump. Till och med när jag hade min extrema period och hamnade på undervikt, så såg jag bara en fetknopp framför mig i spegeln. Varför blir man så? Varför gör man så mot sig själv?
Ja... det har jag ju i och för sig ganska många teorier om, som berör både feminism, mansdominans och socialisering... men jag orkar inte riktigt dra det nu!
Nu när bebisen ligger i magen, så märker jag hur tankarna och känslorna kring kroppen förändras. Hur jag liksom blir ett med min bebis. Hur min kropp är till för mitt barn.
Min livmoder, mina bröst, min cirkulation, mitt matspjälkning. Allt för bebisen.
Min kropp får ett syfe. Den blir plötsligt fantastisk.
Den fungerar! Jag har en annan människa i magen. Som tänker, drömmer, lyssnar och rör sig. Som lever inuti min kropp. Jag ska föda fram denna människa. Genom smärta och rent kroppsarbete ska jag hjälpa den lilla människan ut i värden. Jag ska föda upp den, på mat som min kropp producerar, som jag bär med mig.
Är det inte helt fantastiskt?!
Och jag älskar min mage! Jag, som alltid har föraktat den. När jag har stått i provrummet (en aktivitet som jag alltid har hatat), har min bedömning gått efter hur mycket mage man ser. Hur mycket putar det ut under klänningen? Ser det rakt ut? Eller som en boll? Finns det ingenting som döljer lite här? Varför ska allting vara så tajt för?
Nu får det gärna puta ut. Nu visar jag gärna upp min mage. Den är stor, rund, har bristningar... and I love it!
Ibland kan man se hur det buktar ut. Bebisens lilla fot skapar en bula. Jag blir akut kissenödig när hen kommer åt urinblåsan. Jag klappar på magen. Vill att bebis ska känna att jag är där, att jag finns. Jag älskar det.
Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit så tacksam över att få vara född till kvinna!
/Emelie
Idag har vi varit på Heden i Göteborg för att inleda firandet av Norouz, det persiska nyåret. Tillställningen kallas Charshanbe soori och betyder Röd onsdag. Högtiden firas i Iran, Afghanistan, Kurdistan, Tadzjikistan, Uzbekistan, Azerbajdzjan och miljontals andra människor med någon koppling till dessa länder, över hela värden.
Musik spelas, man äter kebab och hoppar över eldar. Detta hoppandet representerar hur vi lämnar det gamla bakom oss och ser fram emot våren.
Massor av människor samlades på Heden. Människor med olika ursprung, olika språk, olika håfärg, olika erfarenheter och olika berättelser. Stela av kyla, påpylsade med halsdukar, mössor och tjocka vantar. Samlade kring de uppställda eldtunnorna. Surplande på iransk soppa innehållande bönor, ärtor, nudlar och grönsaker. Förenade i längtan efter våren, ljuset och hopp inför framtiden.
Festen inleddes med att Alexander Bengtsson från Expo entrade scenen.
Allt han sa översattes till persiska. Han talade om en flicka, född i Tehran och en pojke, född i Uddevalla. Om hur de blev kära i varandra och höll varandras händer på bussen.
Om hur ingen ska se ner på deras kärlek. Om hur ingen ska skilja på deras värde som människor. Om hur ingen annan ska bestämma över deras livsval och dömma deras känslor. Om hur deras förutsättningar ska vara lika i livet, tillsammans eller var för sig. Han talade om hur vi umgås tillsammans, som människor. Som ett.
Om hur rasismen finns runt omkring oss... på arbetsplatser, på stan octh tyvärr också i riksdagen... men hur den inte ska segra.
Länge leve antirasismen! Länge leve antifascismen!
Zendebad zede nejadparasti! Zandebad zede fashism!
Mitt hjärta värmdes.
Jag tittade på alla människor, tusentals, runt omkring mig. Glada, förväntansfulla människor.
Blonda och mörka. Med och utan slöja. Män och kvinnor. Barn och vuxna. Tillsammans.
För mig handlade den här kvällen mer om kärleken till varandra. Om öppenhet, gemenskap och tollerans snarare än våren och det nya persiska året. Våren kändes faktiskt jäkligt avlägsen där i mörkret och kylan! Men elden värmde. Elden och hoppet för mänskligheten.
Du kan skrika bäst du vill Jimmy Åkesson.
Du kan hämta hur många järnrör du vill.
Sjunga så många löjliga ramsor du bara orkar.
Utesluta. Införa nolltollerans. Putsa. Ljuga.
Gör vad du vill.
Vi är fler. Vi som hoppar över eldar och ropar Länge leve antirasismen!
Vi tycker inte som du, vi kommer aldrig att göra det och vi kommer aldrig att tystna.
/Emelie
Som sagt... jag tror på en himmel. På livet efter detta.
Jag har aldrig varit rädd för att dö. Aldrig.
Jag har bara varit totalt livrädd för att bli lämnad. På det sättet har döden alltid varit fruktansvärd för mig.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (Ann Heberlein).
Jag kunde känna igen mig i orden.
Jag längtade efter frid. Lättnad. Lugn och ro.
Tills en dag... då jag började älska livet lite mer igen. Lite mer för varje dag.
Tills döden föll i ett annat ljus.
Men rädd för den, det blev jag aldrig. Aldrig för egen del.
Jag har skrivit ett brev som min man inte får öppna. Bara om något, Gud förbude, skulle hända mig. Om jag skulle vara med om en svår olycka eller annat akut tillstånd som skulle leda till att jag inte kunde föra min egen talan. Jag har skrivit ner mina önskemål om begränsade vårdåtgärder och hur jag önskar att min begravning ska se ut.
För att göra det enklare för honom, om någonting skulle hända mig. Jag vill inte att nära och kära ska behöva ta dessa beslut i mitt ställe, vill inte lägga det på dem. Jag vet inte hur mycket makt man har över sitt eget liv. När har man rätt att säga "tack, men nej tack". "Hit, men inte längre". Hur långt gäller lagen om samtycke?
Nu... med bebisen i magen... märker jag hur tankarna kring döden förändras något.
Jag är fortfarande inte rädd för döden. Skräcken för att bli lämnad har blivit värre.
Men att själv vara kvar i livet känns viktigare nu. Att få vara kvar, vara med.
Följa upp. Fullfölja. Göra klart.
Själviska tankar om att hellre dö än lida, att hellre dö än att leva i smärta som olycka eller sjukdom skulle kunna åstadkomma... känns inte längre lika självklara.
Den enkla vägen ut, att få slippa undan innebär inte längre bara känslor av lättnad, utan även av skam och svek.
Att leva... för någon annan än dig själv.
Att leva för sitt barn. Då blir önskemål om att få slippa undan, att skonas från framtida lidanden inte lika självklara.
/Emelie
Visste ni att...
...(i genomsnitt) så dödas 17 stycken kvinnor per år av en man?
...vårt land inte för något systematisk statistik över hur många kvinnor som dödas av sin nuvarande eller före detta manliga partner?
...bara vart fjärde fall av anmäld kvinnomisshandel leder till åtal? (causeofdeathwomen)
...drygt 17 000 stycken kvinnor anmälde ett sexualbrott förra året? (brå)
...drygt 300 av 4000 anmälningar leder till åtal.
...av dessa leder var tredje till friande dom (att jämföra med 1/20 i andra brottsmål) (ROKS)
...Socialstryelsen hävdar att "det är omöjligt" att bedriva forskning kring varför vissa män inte kan acceptera att bli lämnade och vilka kvinnor som riskerar att bli mördade för sitt "svek". (aftonbladet)
Grattis alla underbara, starka, modiga, intelligenta och coola kvinnor där ute, idag är det INTERNATIONELLA KVINNODAGEN!!
Dagen som ska uppmärksammas för att belysa hur långt vi har kommit i vårt jämställdhetsarbete, men också hur otroligt långt vi har kvar innan vi lever i just jämställdhet.
De senaste veckorna har media uppmärksammat det lite extra...
Mäns hat mot kvinnor. Män som slår, våldtar och mördar. Och samhället... som bara tittar på.
Att som politiker applådera rättsamhället är populärt, speciellt i valtider. Det ska bli hårdare, tuffare och stängare. Mer resurser ska läggas. Det ska fångas fildelare, SÄPO ska utvidgas och utvisningsdömda ska skickas hem. Polisen ska bli synlig. Busarna ska låsas in. Om kvinnovåldet är det tyst... tyst som i graven.
Den redovisade statisiken ovan är toppen av isberget. Mörkertalet är enormt.
För idag, i Sverige 2013, anses det fortfarande vara en skam att utsättas för misshandel eller sexuellt våld. En skam, för kvinnan.
När en kvinna nyligen sköts till döds av sin föredetta sambo (som hävdar att skotten mot ansiktet och ryggen var en olycka... ja det är ju lätt hänt!) i västra Göteborg anade jag åter igen en nonchalans i polisens röst. "Ja det är sant", sa han lättsamt på frågan om kvinnans avslagna ansökan om besöksförbud gentemot mannen. "Om vi hade haft en kristallkula och kunde se in i framtiden, så hade vi kanske kunnat förutse detta, men nu har vi inte det!" Och så log han lite diskret, för att han uttalat sig så väl.
En kristallkula... nej det har vi inte tillgång till. Men statistik, det finns. Fall efter fall där kvinnan har skrikit efter hjälp. Vänt sig till rättsväsende, kvinnojour, socialtjänst... men inte fått den hjälp hon har rätt till. Fall efter fall där kvinnans öde blivit döden.
Där hon skrikit för döva öron.
Ändå så fortsätter samhället att blunda, nonchalera, ignorera.
Sexualbrottslagen har utvidgats... det var flera år sedan nu. Ändå fortsätter både åtalen och dommarna att ligga på relativt konstanta siffror. Man ser snarare en tendens att domstolarna friar i högre utsträckning nu, än före lagändringen. Det i sin tur har lett till att åtalare har minskt sina framföranden till domstol. Regeringens egna utredare kom med förslaget om en ny bestämmelse när sex förekommit mot kvinnans vilja, ex. om hon varit redlöst berusad. Frågan skulle vara på vilket sätt kvinnan blivit kränkt av övergreppet, inte vilka fysiska skador hon fått. Regeringen går dock emot sin egen utredning och struntar i förslaget. (aftonbladet)
Det innebär att den stagnerade och föråldrade synen på kvinnans rätt till sin egen kropp samt hur en våldtäkt ska gå till för att vara giltig fortsätter inom det svenska rättsväsendet.
Det är en skam!
En skam att kvinnor i vårt land anses ha ett sådant lågt värde, att det inte anses värdfullt att satsa på kvinnovåldsbrott eller prevention.
Det är en skandal!
Det är orimligt!
Det är oacceptabelt!
Jag skulle vilja, på 2013 års internationella kvinnodag, ägna en tanke till alla kvinnor som är rädda varje dag. Som tassar på tå kring sin man, för att inte förtjäna en örfil.
Till alla kvinnor som med hjärtat i halsgropen packar sin väska för att fly för sitt liv.
Till alla kvinnor som står utanför polisstationen, i val och kval. Till alla kvinnor som ligger blöta i sin säng av ångest, efter att ha blivit kroppsligt och psykiskt kränkt.
Till alla kvinnor som åratal efter övergrepp fortfarande inte vågar gå utanför dörren.
Till alla kvinnor som just nu ligger i frysrum, i väntan på begravning.
Men jag skulle också vilja ägna en tanke till alla fina män där ute. Män som står upp för kvinnors rättigheter. Män som älskar kvinnor. Män som blir lika rosenrasande över det kvinnofientliga samhälle vi lever i som jag, som kvinna, blir. Män som tar ansvar.
Män som säger ifrån. Män som vågar.
Jag skänker också en tanke till min mormor. Min gammelmormor, som dog för fem dagar sedan. Som var så stark. Som lärde mig att kvinnor kan! Kvinnor har en röst. Kvinnor är kapabla. Hon var en riktig feminist, fasten hon aldrig kallade sig så själv.
Hon var en underbar kvinna..!
/Emelie
Efter att mormor dött frågade mamma mig om jag verkligen - verkligen! - trodde på att man kom till en himmel och där fick träffa sina kära igen. Ja. Det gör jag.
Min tro på och till Gud är ovillkorlig och fullständig.
Inom den finns tron på livet efter detta. Att vi kommer till Gud.
Att vi blir förlåtna för alla våra synder.
Att alla, ALLA, är välkomna dit, men att vi också kommer att stå till svars.
Jag tror på att vi där kommer att träffa nära och kära.
Jag tror på att det är en fantastisk plats och att man får frid.
Hur man än varit, hur man än levt sitt liv, vilka val man än tagit... så får vi frid hos Gud.
Jag tror på att det är de som blir kvar som lider, som får kämpa.
För den som går, är kampen slut.
Tiden som vi har här på jorden är så fjuttig i det stora hela.
Varje människa är så uppfylld av sitt eget liv, som till slut bara kommer att bli en liten punkt i historien.
Evigheten väntar där efter.
Det tror jag på, verkligen.
/Emelie
Statistiska centralbyrån presenterar gemensamma mätvärden på vad 'Allvarlig materiell fattigdom' för Europa.
Om ett hushåll uppfyller 4 av 9 punkter på listan, räknas de som fattiga.
1. Kan ej betala för oförutsedd utgifter
2. Har ej råd med en veckas semester per år
3. Har ej råd med kött, kyckling, fisk eller helt vegetariskt alternativ varannan dag
4. Har ej möjlighet att värma upp bostaden tillräckligt
5. Har ej råd med kapitalvaror, som ex. tvättmaskin, tv, telefon eller bil
6. Kan ej betala hyra...
7. ...räkningar
8. ...avbetalningsköp
9. ... eller återbetalning av lån
Kanske lite luddigt?
Vad räknas egentligen som oförutsedd utgift?
Det kan vara 50 kronor till skolresan som glömts bort eller att bilen går sönder och en ny måste köpas för tiotals tusen kronor (om man nu ska köpa en billig).
Semester? Måste man åka utomlands eller kan man åka till grannstaden och bo i tält?
Måste man äta biff eller räknas falukorv som kött?
Värme... okej. Kapitalvaror... det beror ju på inköpskostnaden.
Lite samma sak med hyra, räkningar och så vidare... det beror ju helt på hur man lever och vad man prioriterar.
Men man får väll utgå från att det är basic som gäller på samtliga punker.
Så frågan är.... finns det barn i Sverige som inte förmår att be sina föräldrar om pengar till skolresan? Som aldrig kan åka på så mycket som en campingsemester?
Som alltid får billigast möjliga mat och knappt smakat en fläskfilé? Vars föräldrar inte har råd med tvättmaskin? Som alltid ligger efter med räkningarna och riskerar vräkning? Som inte har råd med dem där 500 kronor månaden på den där prylen? Som inte kan ta lån till att köpa en bil eller ett boende?
Svar ja! Många, många, många!
Enligt SCB är 1 % av svenska befolkningen fattig. Genomsnittet för EU är 9 %.
Enligt Rädda Barnen lever ca 12 % av Sveriges barn i fattigdom.
Föreningen ställde frågan Känner du oro för att familjens pengar inte ska räcka till om det behövs? 23 % av flickorna och 14 % av pojkarna uttrycker oro för detta.
Det är ganska många. Det slår mig också att det är så många fler flickor än pojkar som oroar sig för sådant som barn inte borde behöva tänka på. Att de har en större benägenhet att ta på sig föräldrarnas problem och känner ett större ansvar för sin familjs välbefinnande.
Rädda barnen genomför nu en reklamkampanj, där de vill lära oss om barnfattigdom.
Om barn som har dåligt samvete över sina julklappar eller som inte berättar för sina föräldrar om sin allergi. De här barnen finns!
Att beskriva fattigdom är svårt. Det är ett laddat begrepp. Jag minns hur jag försökte ta upp det redan på en samhällslektion 2005. Då användes inte begreppet på samma sätt som idag. Min lärare, som var journalist i botten och dessutom Miljöpartist blev upprörd. "Det finns inga fattiga barn i Svergie", sa han. Något som gjorde mig både arg och förvånad. Janne Josefsson säger samma sak. 2013. Journalist och sosse.
Det finns inga fattiga barn i Svergie. För mig är det svårt att förstå... hur man kan påstå något sådant? Att man vänder de här barnen ryggen och förnekar deras situation.
Att beskriva fattigdom i siffror är än svårare. Allt kan bevisas med statistik och självklart ska denna granskas... men att påstå att problemet inte existerar, är att klampa rakt över en ovärdig gräns!
I samband med rapporten om den gemensamma EU-synen presenterades även något ganska självklart... att fattigdomen är betydligt större i arbetslösa familjer.
Många människor har förlorat jobbet de senaste åren. En del människor orkar eller förmår inte att jobba. En del vill inte. En del lever i missbruk eller annan psykisk ohälsa.
Och ja... en del prioriterar sina egna ciggaretter framför barnens behov.
Men det spelar ingen roll... fattigdomen, barnfattidomen består. Den är fortfarande en verklighet för många, många svenska barn. Oavsett orsak och vilken statiskt man väjer att placera dem i.
/Emelie
Until en stad jag är på vandring, synden där är utanför. Livets träd står där i blomning, där som rosor aldrig dör. Där skall rosor aldrig falna, ingen frostnatt dem förstör. Until en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör. Svårigheter här vi möta. Satans snaror här förför. Inga frestelser i staden, där som rosor aldrig dör. Där skall rosor aldrig falna, ingen frostnatt dem förstör. Until en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör.
Nära, kära är hos Jesus, skaror sjunger nu i kör. Väntar på att jag skall komma, dit där rosor aldrig dör. Där skall rosor aldrig falna, ingen frostnatt dem förstör. Until en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör.
Nu är min mormor hos morfar. Och hos Jesus. Där rosor aldrig dör.
Sista gången jag såg mormor var bara ett par veckor innan. Jag kom hem till henne sent en eftermiddag. Vi drack te, åt kakor och pratade. Och hon pratade och pratade... om allt mellan himmel och jord. Jag fick knappt en syl i vädret, hon hade så mycket att berätta. Så mycket tankar och åsikter som bara måste ut. Hon berättade mycket om sina förlossningar och hur bb-tiden var för sextio år sedan. Jag älskade när hon berättade om det! Hur man var tvungen att ligga platt och stilla i tio dygn efteråt, hur man inte ens fick gå upp och ta en dusch utan fick tvättas i sängen. Hur hon inte fick någon smörgås och kaffe på fin bricka efter första barnet, som de andra mammorna... bara för att hon hade varit ogift då barnet blev till. Hur morfar ensam fick åka och köpa alla bebissaker, hur de inte vågat inhandla något innan de visste att allt gått bra.
Hon fnös åt mina nya idéer och tyckte att min rumpa var större än magen. Typiskt mormor! Vi skrattade och hon tyckte så mycket om örhängerna hon fick i 80-års present. På kortet hade jag skrivit "jag hoppas att du blir 100 år för jag vill njuta av dig länge, länge till!" "Neeej det hoppas jag veeerkligen inte!" sa hon bestämt.
Ett par veckor senare var hon borta. Konstigt.
Just nu känner jag mig tom. Konstigt och outgrundligt tom.
Hon fick aldrig se sitt barnbarnsbarnbarn, men hon var så glad över det lilla livet i min mage. Jag är ändå tacksam. Tacksam över att det gick fort, att hon var kognitivt klar in i det sista, att hon klarade sig själv ända till slutet. Hon var trött. Hon längtade efter morfar. Och han, i sin himmel, efter henne.
Jag kommer att gråta. Det vet jag. Men just nu kan jag inte.
Mina ögon är torra, mitt hjärta är avtrubbat.
Så jag lyssnar på när 'Änglagård's Rut sjunger Dit där rosor aldrig dör och väntar...
Vila i frid min älskade, älskade mormor.
/Emelie
