Yes we can!

Nu ska jag säga något som är lite förbjudet. Det är galet hur långt vi går för att vårda, bota och rädda liv i Sverige. En morgon satt jag och läste på en patient, medan nattsköterskan rapporterade kollegans grupp. Patienten hade kommit in kvällen innan, inskickad av Hemsjkvården från boendet för "förändrat beteende". Gravt dement, typ 85-90 år gammal. Före ankomsten till avdelningen hade personen varit på ett par olika röntgenundersökningar (som var och en tagit en evighet på grund av att demenssjukdomen), man hade tagit alla tänkbara prover, inklusive blodgas (man har då varit tvungen att hålla fast patienten som, självklart, inte velat medverka). Väl på avdelnigen skulle screeningen fortsätta med nya prover och undersökningar.
Enligt mig är det här helt absurt! Vansinnigt! Oroliga anhöriga ringer och undrar varför demenssymtomen ter sig än värre än tidigare. Varför gör man så här? För VEMS skull gör man så här?! Med det sagt... med att jag hade önskat att mer pengar hade lagts på god omvårdnad och livskvalitet i kommunen än livsuppehållande åtgärder på 90-åringar som aldrig bett om det, så vill jag också säga en annan sak...

Visst, det går bevisligen till överdrift ibland. Visst, allt fungerar inte. De som säger att det inte förekommer klass-skillnader också inom sjukvården vet inte vad de talar om. Den som skriker högst får ofta mest. Det förekommer att män får bättre sjukvård än kvinnor och beroende på var felet sitter, så sätts olika resurser in. Men... jag är ÄNDÅ så otroligt stolt över den svenska sjukvården! Vi har alla rätt att bli vårdade, allas liv är värda att räddas. Vi har en sjukvård dit alla är välkomna. Det är ingen som står i dörren och frågar vilken sjukförskring du har. Det görs en röntgen, hittas inte felet går man vidare med nästa. Och nästa och nästa. Tills man hittar felet. Iallafall finns det en ambition att göra detta. Att hjälpa, oavsett patientens årsinkomst. Det är något vi ska vara oerhört stolta och tacksamma över. För det är ingen självklarhet.

Den här mannen... Paul Ryan är Mitt Romneys nya parhäst.

Det är han som blir vice president i USA om Obama förorar makten vid höstens val.
Jag tycker att Romney har gjort ett mycket bra val. Genom utnämnandet har han verkligen tydliggjort skillnaderna på USA's höger och vänster (eller höger och höger). Herrarna ovan får tillsammans svenska Kristdemokraterna att framstå som rena rama extremvänstern och Hägglund som som en kopia av Karl Marx. Jag glädjs även över valet för att jag tror att han nu ökat Obamas chanser till omval. Majoriteten av den amerikanska medelklassen, de spansktalande, de osäkra mittenväljarna kan väll omöjligt finna herr TeaParty särskilt sympatisk?? Själv tycker jag att han framstår som helt jävla galen! Tillsammans vill de skära ner det lilla välfärdssystem som finns i USA, riva upp Obamas sjukvårdsreform, låta de fattigas sjukvård ligga på varje enskild delstats ansvar.
Var man och kvinna för sig själv. Ingen stöttning från staten. Den som lyckats i livet, den som har råd ska belönas. Den som misslyckats, den som drabbats av sjukdom, arbetslöshet eller livets mörker lämnas utanför. Sjukhusets dörras stängs. De är inte välkomna. Jag är så tacksam över att jag inte föddes i det landet.

Men en sak måste jag säga, med skämskudden framme... om man inte tillhör den rika gräddan, men är missnöjd med hur Obama lyckats som president de senaste fyra åren och röstar på republikanerna bara för att rösta emot demokraterna, kan jag bara säga Skyll dig själv! Jag förstår inte hur man tänker. Vad tror man? När Obama valdes rådde det någon slags euforisk stämning. Yes we can! Men man förändrar väll inte ett land på fyra år?! Ett land så styrt av traditioner. Jag trodde aldrig att hans skulle få igenom sjukvårdsreformen. Men han lyckades! Han är inte Jesus, men han är den bästa presidenten USA haft på årtionden!

Ja, det finns brister i den svenska välfärden, i våran vård.
Ja, jag ser Alliansen som ett hot mot den.
Ja, jag anser att vi gör konstiga vägval ibland. Men jag är en mycket stolt svensk och sjuksköterska.
När patienten kommer upp från akuten kan jag ta hans eller hennes hand och säga Välkommen hit, vi ska göra vad vi kan och mena det.

/Emelie.

Dokorsköterksa?

För några månader sedan kom förslaget att en ny specialistutbildning skulle startas för sjuksköterskor, som ett sätt att åtgärda läkarbristen. Idén gick ut på att utbilda en yrkesgrupp som var någonting mellan sjuksköterska och läkare. Dessa skulle sköta det dagliga arbetet på avdelningarna, ronda, ordinera och följa upp prover och undersökningar. Jag är tveksam till den här typen av specialitet. Varför?

Att bli specialistsjuksköterska leder väldigt sällan till högre lön. Iallafall inte de första tio-tjugo åren. Det kan leda till något högre status, men en sjuksköterska är alltid en sjuksköterska. En läkare är alltid en läkare. I status, lön och förmåner. Jag tror inte att denna utbildning skulle leda till något annat. Varför skulle den specialiten vara mer värd än barnmorskeutbildningen, psykiatriutbildningen eller norkosen?
Dessutom... när jag läser beskrivningen av utbildningen blir jag lite full i skratt. Detta gör vi redan! I mångt och mycket. Vi följer upp undersökningar, prover och dyligt. Ofta ordinerar vi själva, vi skriver ett läkarnamn på remissen, men det är inte alltid de som bestämt vad som ska tas. Om vi kommer till ronden utan att säga något, ja då blir det ingen rond. Det är vi som lyfter vad som är viktigt, vad som behöver kollas upp och vad som måste uppmärksammas. Inte alltid. Inte om allt. Men ofta. Får vi betalt för detta? Nej. Varför? För mycket av det vi gör är läkaruppgifter, som DE får betalt för. Vi gör det ÅT dem. Gratis. Jag tror inte att allmänheten eller ens patienterna är medvetna om vilken otroligt viktig roll vi sjuksköterskor har i det dagliga medicinska arbetet och i ronderna.

Det finns en stort problem inom vården. Ett riktigt stort problem som jag stör mig mer och mer på ju längre jag jobbar. Vi tvingas till att göra en stor del av läkarnas uppgifter och vi måste tänka åt dem. En vän till mig sa "men ni skämmer bort dem! Det är därför som det får gå till så!" Det stämmer, till viss del. Det är väldigt ofta doktorerna ber mig om både det ena och andra, som jag vet, eller anar, egentligen inte är min uppgift, utan hans eller hennes. Det är lite irriterande, men jag gör det oftast, för att jag vill "vara duktig och ställa upp". Eller för att jag inte har skaffat mig tillräckligt med pondus för att säga nej. Men det finns någonting som är värre... och det är detta ständiga påminnandet! "Glöm inte det. Gör det. Har du gjort det? När ska du göra det?" Ibland känner jag mig som en tjatig morsa och jag blir så jävla trött på det! Jag ska ta ett tydligt och MYCKET VANLIGT exempel.

Patienten ska gå hem. Jag har ordnat allt jag ska. Patienten ska ha sjukintyg, en remiss ska skickas till vårdcentralen och hon ska ha med sig antibiotika hem. Maken kommer klockan fyra för att hämta. Jag kontrollerar att recepten är skickade. (Varför ska jag behöva göra detta?! Kontrollerar doktorn att jag har pratat med hemsjukvården?) Nej, det är dem inte. Och jag kan inte skicka med några heller. För de är inte insatta i listan. Okej. Ringa doktorn. Ja, jag fixar om en halvtimme! Okej. Maken kommer. Tittar i datorn igen. Inga recept. Ringer igen. Nej, han står på operation. När är han klar? En och en halv timma? Är sjukintyget skrivet? Inte? Men maken står ju här och väntar! Spelar ingen roll... Glöm inte skriva remissen doktorn! Ursäkta ursäkta patienten. Ni får åka till apotektet senare. Ni bor en timma från närmsta apotek? Ursäkta, ursäkta. Vill ni vänta i två timmar?
Jag blir GALEN! Situationer som dessa uppkommer hela tiden. Patientsamtal där anhöriga ska medverka och doktorn inte behagar dyka upp, så man får ringa och jaga dem. Prover som beställs, men som inte tittas på om man inte påminner. Patienter som inte skrivs in och därför inte riktigt kommer in i vårdsystemet. Jag blir helt matt.

Visst. Det finns JÄTTE BRA läkare också. Och vi sjuksköterskor har säker JÄTTE MÅNGA brister som läkarna retar ihjäl sig på. Så är det säkert. Men min poäng är att vi, sjukkösterskor som grupp, ofta tas för givna. Vi får slita och göra en massa uppgifter som egentligen inte ligger på oss, men som vi gör ändå... för patienternas skull. Som vi absolut inte gör för att medvetet dalta med läkarna, utan för att patienterna inte ska komma i kläm. Som vi kanske hade gjort med större glädje, om vi fick betalt för det! Om det uppmärksammades! Det gör det inte, istället pratar man om en specialistutbildning som har till syfte att fylla en funktion som jag anser redan finns! Helt gratis.

Sjuksköterskan kallas ibland för patientens advokat. Och det är vi verkligen. Så många gånger (redan!) som jag bråkat med alla möjliga yrkesgrupper för mina patienters skull, men så klart aldrig berättar det för dem. Glömmer aldrig den gången jag skällde ut en läkare för att han inte tog min patients upplevelser på allvar och när jag sedan gick in till honom, fick jag höra hur värdelös jag var och hur otroligt snäll denna doktor hade varit! Om han bara visste...

Jag önskar att det kommer en tid då samhället sätter större värde på oss. För det förtjänar vi.

/Emelie.

Några snabba tankar...

Det är lite mycket just nu. Minns inte senast som jag hade en hel dag då jag gjorde ingenting!
Missförstå mig inte, jag klagar inte, bara konstaterar. Bloggen har inte varit prio ett, om ni förstår.

Nu vill jag bara delge er några av de tankar jag haft det senaste, i all sin hast.



Min Plätta har varit sjuk. Hysterectomerad efter en rejäl livmoderinflammation. Det var en stund där, några timmar, då vi inte visste om hon skulle klara sig. Jag bad till Gud. Jag bad av allt jag hade. På mina bara knän. Dagen efter, när hon hade klarat sig, då allt gått bra, låg jag på gräsmattan, solen sken, fåglarna lekte i himlen och jag så uppfylld av tacksamhet. En känsla som är så fantastisk. Ren och skär tacksamhet. Tack Gode Gud.

 

Den här underbara bilden är tagen av min mamma... modellen Gottfrid Lodén. U.N.D.E.R.B.A.R.



Det är Pridevecka... olikhet och kärlek ska firas. Tittade på en film i veckan. "Prayers for Bobby". Om Bobby, en ung kille som är homosexuell, vars djupt kristna mamma försöker omvandla honom, bort från synd. Till slut drivs han till självmord och mamman försöker förstå varför Gud inte hjälpte hennes barn. Till slut säger hon "nu förstår jag varför Gud aldrig förlät honom, det fanns inget att förslåta, det var inget fel på honom!" Men då var det försent. Mamman, Mary Griffith, kämpade i resten av sitt liv för homosexuellas rättigheter. Otroligt gripande film, baserad på en verklig berättelse. Prideveckan är verkligen något att uppmärksamma.



Måla, måla, måla, måla, måla, måla...


Badat EN gång i år. Sent på kvällen. I väldigt långgrunt vatten, med Gottfrid väntandes på stranden.
Kommer det bli någon mer gång tro?



Min älskling har semester och jag vill bara vara hemma och mysa med honom, men jag måste gå och jobba. Jobba, jobba, jobba...

Så nu måste jag göra mig iordning! :)

/Emelie.

Vill ha hund!!

Detta inlägg ska handla om min hundlängtan.
Planen är att skaffa en Staffordhire bullterrier, se se fiiina de är! Ögongodis.







När jag var liten hade vi en Bouvier des flandres. De är stora, ulliga och har från början använts till tjurvallning. Det märktes att han hade det i sig. Han blev väldigt orolig då man var ute flera stycken samtidigt och började gå åt olika håll. Då ville han gärna samla ihop oss.



Har tyvärr ingen bild på honom, men den ovan är ganska så lik hur han såg ut. Annars kan de se väldigt "fixade" ut, ska klippas på ett visst sätt. Känner igen ögonen och den vita fläcken under läppen. Han var den finaste, finaste hund man kan tänka sig. Urjobbig som unghund, med lite attitydsproblem. Men så gosig. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på honom, saknar honom jättemycket! Hans bruna fina ögon, svarta våta nos. När man var ledsen lade han huvudet i ens knä och ville trösta. Han blev 14 år tror jag. Väldigt gammal. Vi tog bort honom för sent egentligen. Sista året var mest för vår skull, för att vi inte ville förlora honom. Vilket ju är väldigt själviskt.

Sen kom Märtis. Lilla plätta. Märta Mitt hjärta. Martha Stewart. Våran glädje. Min mammas ängel.

      

En mycket bestämd och bortskämd fransyska. En Dog de bardeux. Som hon kan få en att skratta! Hon är speciell på ett sätt som inte går att beskriva. Man måste liksom träffa henne in real life för att förstå. One in a million. Och snart får hon en lillebror. Lilla Gotfrid.

  Ni ser väll vilket busfrö han är?! ;)

Nåväl... uppvuxen med hund. Stora hundar. Mycket hund. Men jag vill börja med något mindre, fast med krut i. Min blivande make var inte alls hundintresserad när vi träffades. "Här blir det ingen hund!" "Nej nej... vi får väll se", tänkte jag. Nu har han ändrat sig och är han också hundsugen. Han har inte bara gett med sig, han vill också! Till min stora glädje.
Valet har stått mellan två raser. Fralla eller Staffordshire bullterrier.

Åh...

Valet har ändå fallit på den sistnämnda. Varför? Jag vill låta Mike bestämma lite också och han röstar på den. Sen är det en underbar ras och kanske lite mer 'go!' i, än Fransk bulldog.

Staffordshire bulterrier kallas ibland bara för staff. Rasen härstammar från de bull- och terrierhundar som främst förekom i Midlands och som bland annat användes i hundkamper. I Sverige är rasen en utpräglad familje- och utställningshund. Det är en utpräglad sällskapshund som också gärna deltar i hundsporterna agility och lydnad. Den älskar att få vara med sin familj i alla lägen, den älskar människor. En viss könsbunden aggressivitet mot andra hundar förekommer. En riktig kompis som älskar livets goda (skk.se).
Jag som är vand vid stora, ganska svåra raser tror att det här blir en bra hund, som passar vårat liv. Samtidigt som den är ihärdig och intresserad, så är den inte allt för fysiskt krävande. Den är rejäl, men går lätt att få med sig på stan och tåget. Har ni träffat någon staff? De är så mysiga! Gillar att trycka in sitt huvud i magen och bli hårt kliad bakom öronen. Så tillgiven. Perfekt tillsammans med barn. Ja! Den får det bli! Kanske nästa sommar... när jag förhoppningsvis har semester och det går att tajma in valp i sitt liv. Det ska ju fungera praktiskt också. Hur mycket jag än VILL HA hund IDAG, så måste det ju bli bra. Det krävs lite planering. Längar.

Avslutar med lite mer fina hundbilder, på raser jag OCKSÅ kunnat tänka mig..!

 Boxer. En av de vackraste.

 Rigeback. Så stiliga.

  Irlänsk varghund. Coola alltså.

 Leonberger. Så fina, men så mycket hår!

Bullterrier. Kanske charmigast av dem alla?

 Chihuahua. Riktigt gulliga.

Nej... nu skojade jag bara. Förstår inte riktigt hur man tänker där? Kan man inte lika gärna skaffa en katt? Eller ett marsvin?

/Emelie.

Lite tankar om mitt jobb...

Här sitter jag på altanten, dricker kaffe och njuter av solen. Vardagsrummet och sovrummet är målade… de viktigaste rummen. Nu börjar det bli ordning! Det blev jättefint. Jag är så glad och stolt över vårt fina hem, så lycklig över att få sitta i solen, känna vinden i nacken och höra grannarna pyssla med sitt. Det lilla gör så mycket.

Och jag är så lycklig över mitt arbete. Ska snart åka till jobbet för ett kvällspass.

Jag är en väldigt stolt sjuksköterska. Tänk att jag ens funderade över att bli något annat? Att hitta sin plats, att känna en meningsfullhet och att passa in i ett sammanhang, tror jag är något otroligt viktigt. Det finns de som kan bli lite irriterade över min syn på utbildning. ”Alla kan inte blir akademiker Emelie”. Nej, det menar jag verkligen inte.

Alla yrkesgrupper behövs och det finns fler vägar till yrkesmässig lycka än genom högskolan. Vad jag menar är att jag tror att det är livsviktigt att ägna sig åt något som känns meningsfullt. Även om det inte är jätteroligt att gå upp klockan fem på morgonen, jobba nio timmar, stressa halvt ihjäl sig i mellanåt och vara helt slut när man kommer hem… så tror jag att man måste få känna att man gjort något bra under dagen, oavsett vad man sysslar med. Kanske är det för att utbildningens väg alltid har varit så självklar för mig. Tanken på att jag skulle arbeta med något bara för att få pengar har aldrig slagit mig in. Min mamma gjorde en otrolig klassresa… var den första i släkten som läste på högskolan. Det valet gav henne inte bara ett yrke, utan även en ekonomi, en status, nytt umgänge och en mening. Hon har uppmuntrat mig att jag kan göra vad jag vill. Bli vad jag vill. Alla människor växer inte upp på det sättet. Akademisk utbildning är mycket vanligare hos de som har föräldrar som läst på högskolan. Den svenska skolan borde jämna ut den statistiken. Alla som går i en svensk skola borde få möjligheten och uppmuntran att läsa vidare, men så ser det inte ut. Det sägs att människan är fri, att vi formar vårt eget öde. Och till viss del så gör vi det. Min mamma gick emot generationer av traditioner, men det är ovanligt. Och synd. För alla ungdomar borde få ha drömmar och testa dem i verkligheten, utan klassamhällets begränsningar.

Mitt jobb… när jag tar på mig min vita klänning och sticker ner penfacket i fickan, så kliver jag in i en ny (till) identitet. Jag blir Emelie, sjuksköterska. Den rollen är väldigt viktig för mig. I den där klänningen kan jag göra modiga saker. Jag kan prata med främmande människor om de mest personliga saker, jag kan ha överseende med det som jag annars retar ihjäl mig på, jag kan stå upp för människor, få ett annat civilkurage än annars. Jag märker en sak… jag får en annan syn på människor då de ligger i sina sjukhussängar. Ibland kan jag, utanför jobbet… när jag träffar en människa som jag blir upprörd över tänka ”om den här personen var en patient, hur skulle jag tänka då?”

Då blir bilden en annan. Jag märker också hur jag ser mer kärleksfullt på människor i min omgivning.

Det låter kanske flummigt, men det är viktigt att vårda med kärlek. Att hela tiden försöka förstå. Sätta sig in i. Och då blir man mer kärleksfull, nästan helt av sig själv! När jag stämplar ut för dagen, kan jag känna mig mer kärleksfull än då jag varit ledig en tid. Hela dagen har jag lett, varit ödmjuk, försökt utstråla värme, förtroende, medkänsla. Och det hänger med mig.

Jag vill verkligen inte få er att tro att jag är någon bättre människa. Att jag på något vis genomgod. Att jag inte sliter mitt hår ibland, där inne i fikarummet, när den där jobbiga patienten gnällt för småsaker för 758:e gången sedan i morse… men jag minns något som teorin lärt mig... För att göra goda gärningar, behöver man lära sig dess teorier. Det är svårare att vara medkännande om man inte har genomgått en utbildning i etik, mänskliga värden, det mänskliga psyket och sociologi.

Det är inte för att det är roligt som en stor del av sjuksköterskeutbildingen består av detta. Jag har inte bara fått lära mig att bukspotkörteln heter pancreas på latin, att man ska spola med koksalt för att kontrollera om nålen sitter rätt i kärlet eller att man kan testa lite Ondansetron vid illamående.

Mest av allt har jag lärt mig hur jag kan använda mig av min person för att få ledsna, arga, sjuka, besvikna, abstinenta människor till lugn. Och tryggheten i att jag kan göra det, i alla fall ibland och med vissa, får jag då jag sätter på mig min vita klänning.

/Emelie.

Leila...

 

...min idol, har en egen inredningsbutik på nätet... VILL HA:


Denna lilla emaljkastrull att smälta smör i.


Den här citruspressen (trots att jag pressar citron en gång i halvåret så tror jag inte att jag kan leva utan den).


Den här jättesöta kaffeburken.


Det här förklädet MÅSTE jag ha!


Men visst är det värt 729 kronor (???)!


Mamma har givit mig en, lillasyster Lina en... någon annan som vill ge mig hennes senaste bok??

Titta in och dregla på: http://www.leilasgeneralstore.com/

/Emelie

Dricka inför barnen?

Så var vi inflyttade (tankar om detta och kanske lite bilder kommer).  Har haft några internetfria dagar, vilket varit lite frustrerande... speciellt då det är Almedalsveckan. Jag SKA vara där 2014. Får boka ett år i förväg (om det räcker?!), för jag tänker inte missa det ett valår till. Njuter i fulla drag av alla utspel och påhopp. Har velat skriva av mig, men nu har jag kommit av mig lite... Det får bli ett eldigt politikerinlägg så fort glöden infinner sig. Tills dess tänkte jag ta upp ett annat viktigt ämne, som diskuterats i Debatt (svt) igår kväll:
Dricka eller inte dricka framför barnen?
Den här diskussionen blir ofta väldigt moralinriktad. Antingen ska man inte få titta åt vinflaskan eller så ska man få dricka sig halvt redlös "för då blir man kramig och allt blir så mysigt".
Det är en känslig fråga, väcker många upprörda känslor, på vilken sida man än står.

Jag och min mamma diskuterar ofta saker. Ibland pratar vi barnuppfostran och har kommit fram till en sak... vi tillhör olika generationer. Jag är fostrad enligt "den gamla skolan".
Jag blev inte curlad. Jag klarade mycket själv, fick ta eget ansvar och lära mig av mina misstag. Till skillnad från den hundmamma hon är idag och den mormor hon säkert kommer att bli, var min mamma ganska sträng mot mig. Och bestämd. När jag lyssnar på föräldrar idag, hur de frågar sina barm om vad de tänker, upplever och känner... så tänker jag "så tilltalade ingen vuxen mig". Det har hänt något med dagens småbarnsföräldrar. Precis som att mina föräldrar satte mig mer i centrum och tog mycket mer hänsyn än deras gjorde, så sätter dagens nya föräldrar mer värde till sina barns uppleverlser än vad mina gjorde då jag växte upp. Det är inget konstigt. Allt går i trender, även barnuppfostran och synen på barn. Jag tror att synen på alkohol och barn följer med i den utvecklingen.

Som barn var jag med på fester. På vissa av dem dracks det en del. Det var kräftkivor, nyår, påsk, midsommar och sommarkvällar på altanen. Jag minns högtider då vuxna ramlat på väg till brasan eller börjat bråka högljutt. Det var nog ingen som ansåg att det var fel att barnen var med, att vi såg detta. Vi fick liksom hänga med. Jag har inga traumatiska minnen, men jag minns att jag reagerade på att de vuxna blev förändrade då de drack. Det var inget som gick obemärkt förbi. Jag har absolut inte tagit skada av att se mina föräldrar dricka alkhol, varken i vin-till-middagen-sammanhang eller nu-ska-vi-fira-sammanhang, men under livet har jag kommit fram till slutsatsen att jag inte vill dricka för mycket inför min barn. Vad är då för mycket? För mig handlar det om att bli påverkad, förändrad. När jag dricker vin, så räcker det med två glas för att jag ska bli lite mjuk i kroppen, fnittrig och snurrig. Det innebär att jag inte vill dricka mer än ett glas inför mina barn. Jag vill inte att alkohol ska vara en naturlig del av högtider och firande.  

Jag tycker att det finns något väldigt beklämmande i att se hur folk storhandlar på Systemet på midsommar eller hur drink efter drink beställs på charterresor. Vi tycker om att vara på barnvänliga hotell på semestern, trots att vi inte har några egna ungar. Vi gillar att höra barnen plaska och stoja runt. Vad vi där emot inte gillar att se är hur föräldrarna (men mest papporna) dricker den ena Rom & cola och Gin och tonic efter den andra. Blir mer och mer högljudda, allt rödare i ansiktet och rörligare på dansgolvet. Barnen får hänga med. Glada visserligen. Springer runt, får vara lite friare, vildare och uppe längre än om mamma och pappa hade varit nyktra. Men jag får ändå lite ont i magen. Tycker att det känns fel. Tänker "sånna ska inte vi bli".

Jag har inga barn. Det är alltid lättare att tycka saker då. Vad är det man säger..? Ingen vet så mycket om barnuppfostran som de som inga har. Men jag har ju varit ett barn. Och jag tänker mycket på hur jag vill vara som mamma. Jag känner ofta hur konservativ förälder jag kommer att bli. Men på något sätt känns det konstigt... att det anses vara konservativt, tråkigt, moralistiskt och överdrivet att inte dricka sig berusad då man är med sina barn. En fråga som ofta kommer upp i det här sammanhanget... vem skulle acceptera att ens barnvakt drack en flaska vin?

/Emelie.