Här
sitter jag på altanten, dricker kaffe och njuter av solen. Vardagsrummet och
sovrummet är målade… de viktigaste rummen. Nu börjar det bli ordning! Det blev
jättefint. Jag är så glad och stolt över vårt fina hem, så lycklig över att få
sitta i solen, känna vinden i nacken och höra grannarna pyssla med sitt.
Det lilla gör så mycket.
Och jag är så lycklig över mitt arbete. Ska snart åka
till jobbet för ett kvällspass.
Jag är en väldigt stolt sjuksköterska. Tänk att
jag ens funderade över att bli något annat? Att hitta sin plats, att känna en
meningsfullhet och att passa in i ett sammanhang, tror jag är något otroligt
viktigt. Det finns de som kan bli lite irriterade över min syn på utbildning. ”Alla kan inte blir akademiker Emelie”.
Nej, det menar jag verkligen inte.
Alla yrkesgrupper behövs och det finns fler
vägar till yrkesmässig lycka än genom högskolan. Vad jag menar är att jag tror
att det är livsviktigt att ägna sig åt något som känns meningsfullt. Även om
det inte är jätteroligt att gå upp klockan fem på morgonen, jobba nio timmar,
stressa halvt ihjäl sig i mellanåt och vara helt slut när man kommer hem… så
tror jag att man måste få känna att man gjort något bra under dagen, oavsett
vad man sysslar med. Kanske är det för att utbildningens väg alltid har varit
så självklar för mig. Tanken på att jag skulle arbeta med något bara för att få pengar har aldrig slagit
mig in. Min mamma gjorde en otrolig klassresa… var den första i släkten
som läste på högskolan. Det valet gav henne inte bara ett yrke, utan även en
ekonomi, en status, nytt umgänge och en mening. Hon har uppmuntrat mig att jag
kan göra vad jag vill. Bli vad jag vill. Alla människor växer inte
upp på det sättet. Akademisk utbildning är mycket vanligare hos de som har
föräldrar som läst på högskolan. Den svenska skolan borde jämna ut den
statistiken. Alla som går i en svensk skola borde få möjligheten och
uppmuntran att läsa vidare, men så ser det inte ut. Det sägs att människan är
fri, att vi formar vårt eget öde. Och till viss del så gör vi det. Min mamma
gick emot generationer av traditioner, men det är ovanligt. Och synd. För
alla ungdomar borde få ha drömmar och testa dem i verkligheten, utan
klassamhällets begränsningar.
Mitt
jobb… när jag tar på mig min vita klänning och sticker ner penfacket i fickan,
så kliver jag in i en ny (till) identitet. Jag blir Emelie, sjuksköterska. Den
rollen är väldigt viktig för mig. I den där klänningen kan jag göra modiga
saker. Jag kan prata med främmande människor om de mest personliga saker, jag
kan ha överseende med det som jag annars retar ihjäl mig på, jag kan stå upp
för människor, få ett annat civilkurage än annars. Jag märker en sak… jag får
en annan syn på människor då de ligger i sina sjukhussängar. Ibland kan jag,
utanför jobbet… när jag träffar en människa som jag blir upprörd över tänka ”om
den här personen var en patient, hur skulle jag tänka då?”
Då blir bilden en
annan. Jag märker också hur jag ser mer kärleksfullt på människor i min
omgivning.
Det låter kanske flummigt, men det är viktigt att vårda med kärlek.
Att hela tiden försöka förstå. Sätta sig in i. Och då blir man mer kärleksfull, nästan helt av sig själv!
När jag stämplar ut för dagen, kan jag känna mig mer kärleksfull än då jag varit ledig en tid. Hela dagen har jag lett, varit
ödmjuk, försökt utstråla värme, förtroende, medkänsla. Och det hänger med mig.
Jag
vill verkligen inte få er att tro att jag är någon bättre människa. Att jag på
något vis genomgod. Att jag inte sliter mitt hår ibland, där inne i fikarummet,
när den där jobbiga patienten gnällt för småsaker för 758:e gången sedan i
morse… men jag minns något som teorin lärt mig... För att göra goda gärningar,
behöver man lära sig dess teorier. Det är svårare att vara medkännande om man
inte har genomgått en utbildning i etik, mänskliga värden, det mänskliga psyket
och sociologi.
Det är inte för att det är roligt som en stor del av
sjuksköterskeutbildingen består av detta. Jag har inte bara fått lära mig att bukspotkörteln
heter pancreas på latin, att man ska spola med koksalt för att kontrollera om
nålen sitter rätt i kärlet eller att man kan testa lite Ondansetron vid
illamående.
Mest av allt har jag lärt mig hur jag kan använda mig av min person
för att få ledsna, arga, sjuka, besvikna, abstinenta människor till lugn. Och
tryggheten i att jag kan göra det, i alla fall ibland och med vissa, får jag då
jag sätter på mig min vita klänning.
/Emelie.
Det ÄR världens vackraste och mångsidigaste yrke och jag är övertygad om att du passar perfekt... vilket jag ju förövrigt var långt innan du trodde det. Å visst är det nåt magiskt med att iträda sej sin roll. Kram
SvaraRadera