Hemliga yrkesdrömmar

Om du skulle arbeta med något helt annat än vad du gör idag...
vad skulle det vara då?

Jag har varit sjuksköterska i snart ett och ett halvt år. Tvärt emot vad man kanske kan tro av alla mina arga sjukvårdspolitiska inlägg, så älskar jag mitt yrke.
Är väldigt, väldigt stolt över min legitimation. Det är därför som jag känner ett ansvar att höja min röst. För mina kollegor, patienter och för yrkesrollen. Egentligen vill jag inte göra någonting annat än att vara sjuksköterska. För att få in brödfödan alltså.
 
Ibland kan jag ändå drömma mig bort...
 
Från att jag var barn till för bara några år sedan hade jag en dröm.
En dröm om att bli journalist.
Jag hade inte tillräckligt bra betyg, så jag fick söka mig till Media och kommunikationsvetenskapliga programmet. Väl där så slocknade min glöd.
Kanske hade det varit annorlunda om jag kunnat komma in på Journalisthögskolan istället... jag vet inte. En kombination av att jag blev nykär och att kurserna handlade mer om annan typ av kommunikation än den mediala, fick mig i allafall att tappa sugen.
Och så började jag fundera... vad ville jag efter högskolan? Ville jag verkligen samma sak nu som tidigare? Resa jorden runt för att bevaka det senaste? Jobba dygnet runt för att vinna kriget om tidningsutrymmet? Sälja in mig själv hos de stora redaktionerna?
Var det fortfarande det jag ville?

Jag valde en annan väg. Kom fram till att det var trygghet jag ville ha. En fast lön.
Jobba med människor. Komma hem till man och barn. Och det ångrar jag så klart inte, men ibland kan jag fundera på hur det hade varit att ha skrivandet som yrke.
Nej, jag skulle inte vilja bli utrikeskorre. Den där hjältedådsrollen har jag lagt åt sidan.
Men en annan, mer lugn och trygg form av journalistik, det kan fortfarande locka.
Jag kan även ha tankar om författarskap. Att skriva fiktivt. Problemet är att jag inte är tillräckligt bra på att skriva. Om jag har en riktigt bra dag, kan jag få till en hyfsad debatterande text, men skönlitterärt... där har jag allt för stora luckor.
Jag kan lockas av att studera svenska på högskolenivå. Att plugga mig till en bättre teknik. Går det?
Jag kan lockas av att i allafall försöka skriva en roman, bara för att se hur långt jag kan ta det.

Även om jag älskar mitt yrke, så kan jag drömma mig bort hur jag sitter där på mitt kontor. Med ett organiserat kaos på det gamla robusta skrivbordet. Det står placerat framför ett fönster. Utanför ser man bara hav. Sand och vatten. Där sitter jag och skriver mina debattartiklar, krönikor, romaner.
Att få jobba hemifrån, styra över min tid. Nå ut till människor. Beröra. Påverka.

Men hur ofta går sådana drömmar i uppfyllelse? Ens med en journalistexamen och särskild begåvning i ryggen?
Nej... vad är väll en bal på slottet? Jag får fortsätta slita bland urinflaskor, bukdrän och spypåsar för 22 000 kronor i månaden.
Komma hem klockan 23 och gå upp klockan 05 (men jo, jag älskar det!) 
Styra över sin egen tid? Jobba hemifrån? Vem kan göra sånt?

/Emelie

Modern sjukvård behöver inte vårdplatser

Tittade på "Debatt" igår. Vårdplatserna diskuterades. Det är inte riktigt bra för mig... jag får hjärtklappning. Jag blir sinnessjukt rasande på politiker som häver ur sig det ena korkade efter det andra. Som vägrar se. Vägrar lyssna. Och som dessutom lägger skulden för platsbristen på sjukvårdspersonalen!  

I programmet medverkade överläkare Stefan Branth. Han är känd från sjukhusserien "Sjukhuset" och adra tv-program. Han såg helt förstörd ut stackarn.
"Jag orkar inte med det, jag kan inte palla med det", sa han uppgivet som förklaring på varför han nu sagt upp sig från landstingsvården. Han berättade också att samtliga kollegor han gått specialistutbildning med, arbetar med annat än landstingsvård idag. Stefan är inte ensam om att "inte palla med".

En annan, väldigt duktig och vältalig överläkare i ortopedi medverkade. Arvin Yorollahi. Han är en av skaparna till den bok som ges ut i maj, som berör platsbristen och nedmonteringen av Sveriges sjukvård.

På andra sidan satt Birgitta Rydberg (Fp), styrelseledamot i SKL och landstingsråd i Stockholm. "Vårdskadorn leder till ett ökat behov av platser", menade hon på.
Arvin blev fullständigt rasande och menade att det var "extremt anmärkningsvärt" att ett landstingsråd sitter och säger att det är sjukvårdspersonalens fel att vårdskadorna ökar. Han menade (så klart) på att det är platsbristen som leder till vårdskador. Att patienter utlokaliseras på fel avdelningar, att läkare och sjuksköterskor inte hinner sitta ner och prata med sina patienter.
Det höll Birgitta inte med om, utan påtalade att "det är precis tvärt om".

Att hon har mage?!

3000 patienter dör i vården varje år, på grund av bristande vård. Arvin liknade det vid att två fullsatta flygplan kraschar varje månad år in och år ut, utan att någon reagerar.
Vårdskadorna kostar landstingen miljontals kronor varje år i förlängda vårdtider och utbetalda skadestånd.
Men att det främst skulle bero på "bristande rutiner och kompetens", som Birgitta menar på är verkligen extremt anmärkningsvärt.

Vidare påpekar landstingsrådet, som så många gånger förut, att sjukvården ständigt får nya resurser. Mer läkare, mer sjuksköterskor. Men sanningen är att Sverige har minst antal vårdplatser per invånare i Europa. Vi ligger på 2,7 platser per 1000. I krisens Grekland har man 4,9 och i Tyskland 8,3 (OFCD). Nedskärningarna bara fortsätter.
Stefan menade, mycket riktigt, att nedskärningarna leder till längre vårdtider och att forskningar har visat på att en beläggning på drygt 85 % är det optimala, för att få en kvalitativ vård utan vårdskador.
Birgitta kontrar dock med att en modern vård inte behöver sängplatser och drar exempel som starroperationer.

Det blir så pinsamt uppenbart att hon, trots sin position, knappt satt sin fot på en medicinsk eller geriatrisk avdelning.
 
Arvin sa att "vi inte vill ha världens snabbaste vård, utan värdens säkraste". Något som inte alls kan tas in av dagens politiker. Han tog även upp frågan om skattesänkningarna.  
180 miljarder kronor har försvunnit från skola, vård och omsorg de senaste åren.
Jag förstår faktiskt inte hur folk tänker... om man tar bort 180 miljarder från rikets kassa, hur ska våra barn, gamla och sjuka få hjälp? Ska resurserna ramla ner från himlen?
Hur fan är det möjligt för staten att sänka skatterna med dessa astronomiska summor och ändå "skjuta till resurser" som aldrig förr.

Svenska folket... det går helt enkelt inte!

/Emelie

Ropen skalla, välfärd åt alla!

Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är, ty Internationalen åt alla lycka bär!

Ropen skalla, välfärd åt alla! Ropen skalla, rättvisa åt alla!

Nu får krisen vara slut, nu ska Fredrik Reinfeldt ut!

Vi vill leva, utan Reva!

Rösta borgarna, i papperskorgarna!



Det är roligt att vara Röd på 1 maj. De andra partierna får säga vad de vill.
Gårdagen var vänsterns dag... har alltid varit, kommer alltid att vara.

Som vanligt blåste det kalla vindar i Göteborg. Men solen var framme och det var (nästan) en helt blå himmel ovan oss. Det är något väldigt speciellt med 1 maj. Arbetarnas och vänsterns dag. Dagen då vi samlar oss.
Då man ser hur många vi är som strävar åt samma håll.
Dagen då hundratusentals människor runt om i landet använder sin rätt till demonstration, skänker en tanke åt de som inte har den rättigheten, som dör i kampen om den.

I år var det en speciell känsla... nästa år är det valår. Det kändes, vi kände det, i varje cell. Hoppet fanns där. Entusiasmen och viljan.
Det känns som att det finns ett slut på det här borgliga styret.
Nu får verkligen krisen vara slut!
Ett ljus i sikte, hopp om någonting bättre. Ett hopp om att mitt barn ska få någonting annat, något mer, än vad Reinfeldt och hans allianas har att erbjuda!

Vi såg inte Jonas Sjöstedt på Gustav Adolfs torg. Lyssnade lite grann på Byggnads ledare Johan Lindholm. Han pratade så klart mycket om bostadssegregationen, orättvisa löner och arbetsvillkor.
Han sa mycket bra saker, men jag tror (och tycker!) att 1 maj i Göteborg, ett år innan valet, kräver en mer känd person från S. För trots massorna i demonstationstågen och längst gatorna, så är det politiska engagemanget allt för litet. Att en sådan här viktig dag skicka fram Byggnads som huvudtalare i Sveriges näst största stad är liksom inte bra nog. Trots fina ord.

Men... jag har framtidstro. Jag tror att vi tar hem det här!
Frågan är i vilken konstellation. Sjöstedt har satt som krav att all vinst i välfärden ska förbjudas. Det är hans stora hjärtefråga. Det går Löfven inte med på. Vad händer då? 
Jag tycker om Vänsterpartiet. Kanske är jag egentligen mer vänster än sosse, men dagens högerorienterade samhälle klarar inte av en sådan politik. 
Det som i mina ögon är ganska så sunt, ses av allt för många människor som extremt.
Att gå till ytterligheterna.
Det Sverige som en gång var, finns inte längre. På gott och ont. Det finns inte längre ett tillräckligt folkligt stöd för den typ av rättvisa som Vänsterpartiet kräver. Kanske gör S och Mp bäst i att lämna V utanför den här gången? Jag tror att de två kan få tillräckligt stöd för att leda landet.
I förra valet såg vi hur sossar till höger om falangen skrämdes bort av sammarbetet med Lars Ohly. Det får inte hända igen! Allt för mycket står på spel..!

Det glädjer mig att vi ligger bra till i opinionen, nu måste vi upp lite till!
Det glädjer mig att Sd bara åker neråt och neråt.
Det glädjer mig att Mp åter är rikets tredje största parti.
Det glädjer mig att Kd ständigt ligger och vackar vid 4 % spärren.

Nu börjar det bli riktigt spännande!

/Emelie
    

Min bokhylla

I recensionen av Simona Ahrnstedts roman "Överenskommelser" inledde jag med 

"Vet inte om det stämmer eller riktigt varför... men jag känner att jag borde ogilla den här romanen, (eller så är det inte alls så!) men det gör jag inte... jag älskar den!"

Jag var inte den enda som kände så här. Diskussionen kring hurvida det finns "fin" och "ofin" litteratur väcktes. Och det gör det ju! Precis som det finns fin- och ful-kultur inom konst, teater, film och så vidare...

 

Jag älskar att läsa!

Är väldigt tacksam över att att min mamma introducerade mig för litteratur tidigt i livet. Hon lärde mig att läsa, uppskatta böcker och att läsa olika typer av romaner.

All litteratur var bra litteratur.

Att läsa är att lära sig om livet. Genom barn och ungdomsböcker ville hon lära oss barn om jämlikhet, jämställdhet och kritisk granskning.

Astrid Lindgren hade en stor plats i vår barndom, både via böcker och film.

Min kropp minns känslan av "Mio min Mio". Jag vet inte hur gammal jag var, men tillräckligt liten för att ha svårigheter att ta mig igenom texten på egen hand.

Jag minns hur jag fick ont i magen, att jag var lite rädd för riddare Kato, men också hur fascinerad jag var. Hur jag ville veta mer, bli läst för lite till och lite till.

Vikten av läsandet tar jag med mig i min egen, framtida föräldraroll.

 

 

Det sägs ju att din bokhylla beskriver dig som person. När jag kommer hem till folk tycker jag att det är väldigt intressant att betrakta bokhyllan, om det finns någon.

Kan fundera över det där... vad säger min bokhylla om mig... egentligen?!

Så här ser den ut idag:

 

De börjar bli lite fullproppade (trots att jag rensar ibland). Vi behöver köpa en till. 
Vad tänker ni när ni ser den här (skulle jag kunna fråga om ni hade sett vilka titlar som står där!)?

 

Jag har nästan bara pocket. Jag är inte så mycket för inbundna böcker. De må vara vackrare, men jag ligger alltid ner och läser, pocket är då betydligt lättare att hålla i. Det ska vara bekvämt. Dessutom är de billigare!

När jag reser utomlands packar jag alltid med mig många romaner. Att ligga vid poolen eller stranden, med ansiktet skyddat av ett parasoll, en drink i ena handen och en pocket i andra... med sorlet av lekande barn i bakgrunden och min älskade make liggandes brevid... det är livskvalitet!

Ibland ligger jag i poolen och läser och när vi reser hem är alla böcker halvt förstörda av vatten, salt och klor... men det gör ingenting!

 

I min bokhylla finns det mycket (så kallad) chick lit.

 

 

Marian Keyes är en av min ABSOLUTA favoritförfattare. Hon presterar varje gång! Hon är expert på att balanseera lycka och olycka, skratt och vemod. Hon är drottningen av genren och har verkligen uppnått en viss status. Som bokälskare är det lättare för mig att visa upp mina Keys-romaner än mina Sophie Kinsella (som bland annat skrivit shopaholic-serien).
På tal och "fin och ful-litteratur", så känns hon mer tillhöra den fula sidan... men i den där solstolen, i 35-gradig värme passar det mig utmärkt att läsa en "ful-bok", trots att jag skäms lite över att jag har flera stycken i bokhyllan.

 

Längst ner i min hylla ligger min 6-månaders present från min (numera) man... Vilhem Mobergs serie om "Kristina från Duvemåla". Tyvärr (och det här säger jag verkligen med skämskudden framme) har jag bara läst första romanen. När vi nu närmar oss våran 6-års dag har jag tre böcker kvar. Inväntar fortfarande den där rätta känslan.
Nu snackar vi kulturarv, romaner som vunnit pris för 1900-talets bästa... som bokälskare ska man ha läst dessa! Så är det bara!
Men de kräver ju lite mer. Som student och senare som sjuksköterska har jag känt att det redan finns så mycket krav runt omrkring mig, har inte riktigt mäktat med detta kulturella krav. Och nu kommer snart bebisen... Jösses!
Ovan ligger min älskade "Mio min Mio" som inhandlades till bebisen i typ vecka 20. Kunde inte hålla mig längre! Och "Nalle Puh" som min fina lillasyter köpt åt sin systerdotter/son.
"Om Gud" av underbara Jonas Gardell. Nej... har inte fått läst den än, men uppföljaren "Om Jesus" kan verkligen rekommenderas! Överst ligger en diktsamling av den persikte poeten  Shams al-din Mohammed Hafez. En present till min man.
Den får respresntera det mångkulturella i vårt hem.

 
Den här bilden tycker jag är vacker:
 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Bibeln och Koranen står bredvid varandra. I vårt hus finns en Gud... det räcker för oss. Vi behöver inte gå in på det mer än så. Att de står där i bokhyllan representerar någonting mer än bara två böcker. Mer än två heliga verk. De representerar kärlek, samförstånd och Gudstro. Jag tycker om att de står där. Blir glad av att se dem.


Så... får ni någon bild av mig som person?
Framstår jag som en lättvindig, ytlig person som gärna vill läsa Morberg, men istället avvekar den ena Kinsellan efter den andra. Som gärna vill vara mångkulturell, så länge jag inte behöver anstränga mig för mycket?! :)
För att göra min person riktigt rättvis hade jag behövt köpa in lite historiska verk, politiska självbiografier och psykologisk facklitteratur. Men nej... jag köper inte böcker för att de ska se fina ut i bokhyllan.

Att läsa är livskvalitet.
Att läsa är livsviktigt! 
DET är vad jag vill lära mina barn. Det viktigaste är inte vad du läser utan att du läser!   

Nu ska jag sätta tänderna i nästa bokcirkelroman Majgull Axelsson och hennes "Moderspassion."
En roman till "fin-kanten"!

/Emelie

Recensionsdags!

Ungefär så här tänker jag mig att hon ser ut Beatrice, som Nicole Kidman i "Moulin Rouge".
 
Vet inte om det stämmer eller riktigt varför... men jag känner att jag borde ogilla den här romanen, (eller så är det inte alls så!)  men det gör jag inte... jag älskar den!

Det var Tråktanten Theres som valde "Överenskommelser" av Simona Ahrnstedt.
Den handlar alltså om Beatrice. Ung och med, för tiden, provocerande och nyskapande idéer om att kvinnor är lika intelligenta som män. Som, istället för mannens prydnad,
vill vara en självständig och beläst individ. Hon förälskar sig i norrmannen Seth.
En stilig och modern man som blir helt tokig i henne. Livet kommer dock emellan.
Gång på gång. Och precis som det säkert ofta var i slutet på 1800-talet, så lät outtalade ord missförstånden löpa fritt, gång på gång.

Jag var ganska sen att inhandla den här boken. Jag hade två veckor på mig. Efter att ha läst på baksidan och det fösta kapitlet trodde jag mig ha en lång och trög läsning framför mig. Så fel jag hade... tre dagar senare var den utläst.
Jag har en stor svaghet: kosymdrama. Jag fullkomligt älskar kosymdrama!
Är helt besatt av "Dowton Abbey", gillade "Anno 1790", "Emma", filmer som "Stolthet och fördom" och så vidare. De historiska skildringarna, romantiken, de fantastiska klänningarna... 1700, 1800 och 1900-talets början skrämmer, men fascinerar mig.
Fallenheten för genren gjorde romanen till en stark och uppskattad läsupplevelse.

Som kvinna och feminist blir jag (så klart!) upprörd över kvinnoskildringen.
Över det skoningslösa våldet, förolämpningarna och idiotförklarandet. Vissa delar av berättelsen skapar en "ont i magen"-känsla, medans andra är så grova att jag inte kan ta in dem.
Men... det är viktigt att komma ihåg att det är Sverige 1880-någonting som beskrivs.
Så här var det! Kvinnor giftes bort, fångades i äktenskapet. Kvinnnor förbrukades som djur på horhus. De skulle veta sin plats i sociala sammanhang och aldrig ta sig för stora friheter gentemot en man.
Och så ser det fortfarande ut i stora delar av världen.
Visst kan man bli galen över att historien upprepar sig gång på gång. Samma scener utspelar sig om och om igen, i olika skepnader... men som sagt... jag tror inte att det är helt orimliga beskrivningar. Dialogen mellan män och kvinnor såg inte ut som den gör idag.
Att säga rakt ut vad man kände, upplevde och genomlevde var inte alltid tillåtet.
Det var så mycket som var tabu, förbjudet och skamligt. Vilket så klart ledde till outredda konflikter och avstannade relationer. Fenomenet finns med i alla ovan nämnda kostymdraman.

Jag tycker att kärleksskildringen mellan Bea och Seth är vacker.
Att de erotiska scenerna är riktigt heta! Efter kyssen på isen blev jag ganska sugen på att pussa på min egen man..! :)

På många sätt kan jag tycka att det är ett rätt så taffligt författarskap.
Förutsägbart, upprepande och klyshigt.
Men jag gillar det!

/Emelie

Offentlig amning

Om ungefär 7 veckor är det dags för mig att börja amma mitt barn. Något som jag längtar jätte mycket efter. En fysisk och psykisk längtan. Jag hoppas verkligen att det ska fungera. Jag inbillar mig att det handlar om envishet och hårt arbete, men jag vet ju faktiskt ingenting.
För mig är det självklart att man ska amma sitt barn så länge och ofta som bebisen vill ha mat Att det ska gå en viss tid emellan eller att matningen ska ske under vissa förutsättningar är ingenting som jag lägger någon vikt vid. När mitt barn vill äta, så ska jag erbjuda bröstet... det är min filosofi.
 
Det gör det även självklart för mig att amma på offentlig plats. 
Att man som kvinna ska ta sin bebis, springa och gömma sig inne på en toalett för att mata blir för mig fullständigt absurt! 
 
En Youtube-video om amning har lett till upprörda känslor. På ett roligt sätt vi de här kvinnorna lyfta och synliggöra amningen, som någonting självklart. För det är det inte... långt ifrån. Dessa kvinnor har utsatts för hot, bland annat om att deras barn ska dödas! Det är ju för fan inte klokt!
Kvinnornas egna teorier kring detta är att hoten kommer från unga män som inte är vanda att se kvinnors bröst i något annat sammanhang än sexuella.
 
Det är så här bröst är okej att exponeras
(och nu väljer jag medvetet att inte visa det värsta!):

 


 

Men det här provocerar somliga till den grad att
man hotar att ta livet av deras barn:



Är det inte helt ofattbart?!
Om det ändå "bara" hade handlat om unga, korkade män som inte klarar av att se bröst som någonting annat än mansleksaker... men tyvärr handlar det även om tanter som stirrar på bussen, caféägare som kastar ut sina ammande kunder och familjefäder som skakar ogillande på huvudet.

För mig finns det inget mer naturligt än att amma sitt barn. Att man som kvinna bär den lilla bebisen inom sig i nio månader och sedan kan föda upp den på föda som produceras inuti kroppen är ingenting annat än ett stort mirakel. Hur människor i omgivningen kan se det som något äckligt som bör ske i det fördolda är svårt att förstå.
Kvinnans kropp är så förknippad med skam. I delar av världen ska den skylas under mörka tyger, i andra delar exponeras den, mager och opererad, med enda syfte att tillfredsställa industrier och män.
Utnyttjad och skändad, på olika vis, för olika syften.

Kvinnans kropp är hennes egen!
Om jag vill sitta på ett café, en buss eller i en park och ge mitt barn mat... då gör jag det!

/Emelie

Frosseri i snygghet

Lite (av min mamma) snodda bilder, på en saknad och snygg brutta.

 

Märta Madame Lodén

 



 



 

 

 

 

 

 

Visst var hon fin?

Vi ses snart igen mitt hjärta!