Söt flicka, duktig pojke!

Idag presenteras ny forskning som visar att barn påvekas mycket av föräldrarnas sätt att ge feedback och beröm. Resultatet visar att barn som får beröm för vad de gör, istället för hur de är tenderar att få ökat självförtroende och självkänsla i framtiden.
De har en större tro till sig själva och sin prestationsförmåga.
Resultatet stödjer även tidigare forskning som visar att pojkar får mer beröm för vad de gör och flickor för hur de är, vilket leder till att pojkars tro på sig själva blir större än flickornas när de blir äldre.

Jag kan inte minnas hur och vad jag fick beröm för. Men jag har alltid, trots både dåligt självförtroende och självkänsla, alltid haft en djup tro på att jag kan åstakomma det jag vill. Jag kan bli vad jag vill och göra vad jag vill, bara jag anstränger mig tillräckligt mycket. Så någonting rätt har de väll gjort, mina föräldrar! :)

I min syskonskara är vi tre systrar och en bror. Min mamma är lite extra kär i Rasmus. Hon älskar honom inte mer, men det är något visst med honom. Och visst har man alltid vetat det! Som han alltid kunnat linda henne kring sitt lilla lillfinger!
Någonting som jag reagerat på är att jag alltid fått höra hur smart han är. Smart som i smartare, smartast! Och visst.. det ÄR han verkligen. Han är både intellektuellt och känslomässigt begåvad. Nu läser han till lärare och vilken pedagog han kommer att bli! Men det är ingen av mina syskon som slår mina betyg. En del av dem har jag fått jobba för, en del har jag fått gratis, tack vare intresse. Men det är alltid Rasmus som ansetts vara den smartaste av oss (vi andra har inte ansetts vara korkade men... ja ni fattar!)
Jag kan fundera om det berodde på att han var kille... Att mina föräldrar oavsiktligt såg hans intellektuella prestationer som lite större för att han var sonen i skaran. Som en ryggmärgsreflex... Precis som man har för vanda att se flickors som söta och pojkar som tuffa. Eller berodde det på att jag är äldst och alltid varit ambitiös... så de var liksom vanda vid att jag skulle prestera. Det låter mer rimligt, men jag funderar ändå.

I min klass på högskolan var det typ 98 % kvinnor. De få killar som fanns tyckte jag att det daltades väldigt mycket med. Dels i skolan, både av lärare och medstudenter, men mest ute på praktikplatserna. Det märkte jag även när jag träffade andra manliga studenter (som inte gick i min klass) eller nyblivna manliga sjuksköterskor. De var såå duktiga!! Och hade ett såå fint handlag!! Och kunde sätta nål såå bra!! Allt de tog i blev till guld. Jag kände för att skrika "men jag har precis gjort exakt samma sak! Varför är inte jag såå begåvad!!" Det tas liksom för givet att jag ska ha omvårdnaden i mig... bara för att jag är kvinna. Mannen där emot... han PRESTERAR!

Det här mönstret tror jag finns genom hela livet, i hela samhället och i alla familjer.
Man kanske inte alltid tänker på det, men jag tror att det blir så av sig självt.
Det är ett djupt inrotat beteende. Nybakade flickor och pojkar väcker olika känslor inom oss. Studier har visat hur vi närmar oss en bebis olika, beroende på om hen ligger inlindad i en rosa eller blå filt. Det här bemötandet sitter troligen kvar resten av barndomen också.

Men vad ska man göra då? Det finns föräldrar som tagit den här frågan till absurda nivåer. Som inte vill berömma sina barns utseende eller egenskper alls. Som vägrar att säga "vad söt du är idag hjärtat" eller "du är så omtänksam". Det ska bara vara "vilken fin teckning du gjort" eller "du dansade väldigt fint". Jag tror att det är oerhört viktigt med genusmedvetenhet, men man måste ju kunna vara naturlig med sina barn också. Själv har jag alltid fått höra att jag är omtänksam och omhändertagande. Det kanske har mer med min person att göra, än min prestationer. Men jag tror också att det är en del i att jag blev sjuksköterska. Jag har blivit uppmuntrad i dessa egenskaper.
Å andra sidan så vet jag att min mamma hade stöttat mig om jag ville bli civilingenjör också!

/Emelie

Sverigedemokraterna

Ovan: Sverigedemokraternas affish från 1990. Partiet som i dagarna firar 25-års jubeleum och 9-procentigt stöd i opinionen.

Igår lördags tittade vi på QXgalan. Man blir alldeles varm inombords. Så mycket kärlek... så mycket fina människor. Jonas Gardell gjorde mig nästan tårögd.
Bilder på Pride visades. Tusentals människor som går i led för alla människors lika värde. Man blir inspirerad och tänker att världen är god.
Majoriteten av alla människor tycker inte som Sd och annan högerextrem populism. Majoriteten tror på humanism och likvärdighet. Ändå... nästan var tionde svensk röstberättigad kan tänka sig att lägga sin röst på ett rasistiskt och kvinnofientligt parti. För mig är valdagen helig. Att inte rösta är en omöjlig tanke, likaså att rösta blankt.
Det är varje människas rättighet, men också skyldighet att rösta fram landets ledare. Tanken på att det så många människor, på denna heliga dag då demokratins fana vajar stolt och högt, väljer att kryssa i Jimmy Åkesson är för mig helt oförståeligt.

I Sverige finns det lite mer än 7 miljoner röstberättigade. 9 % av 7 miljoner... det blir ca  630 000 människor (om min procenträkning stämmer). 630 000 människor som tycker att minskad invandring är svaret på allt. Som anser att kvinnans plats är vid spisen, att hennes rättigheter ska inkränkas, blandade kulturer är ett hot och att hotade människor inte ska tas om hand. Det är lite svårt för mig att ta in. Enda sättet för mig att hantera detta faktum är att förminska dem.
Alla dessa människor kan omöjligt vara rasister, de måste bara vara obildade!
Åkesson har ändå ingen makt. Han kan ropa vågmästarroll hur mycket han vill, det är ändå ingen som lyssnar!
9 procent... ett och ett halvt år innan valet ja! Det kommer hinna ändra sig!
För det är ju ändå så att det allmänna stödet för invandringen har ökat.
2004 tyckte 34 % av svenskarna att man tar emot invandrare i lagom stor utsträckning. En siffra som idag är 48 %. De som tycker att vi tar emot för många invandrare har minskat från 55 till 37 % på nio år. Det visar ändå på ett attitydförändring, som enligt mig går åt rätt håll.
Att det då finns en minoritet som tycker annorlunda... är det så mycket att bry sig om?!

Skillnaden mellan då och nu, är väll att den här minoriteten har en samlad plats att mötas på. Efter att Sd "städat upp" och uteslutit fler personer från partiet än alla andra rikspartier har gjort TILLSAMMANS, har det blivit mer accepterat att skrika ut sina rasistiska åsikter.
Det är ingen slump att det är just Sd som tvingas utsluta medlemmar eller att väljare som stödjer partiet är överrepresenterade i det näthat som nu uppdgats. Det är där de känner sig hemma.

Det beror på i vilken sinnesstämning jag befinner mig...
Jag kan nästan skratta åt elendet. När kvinnliga Sd-politiker fnittrar som svar på om de är feminister...
När Åkesson vill få det att låta som att statsministern 2014 kommer att tvingas ta in honom i regeringen...
När den ena galningen efter den andra gör bort sig med järnrör och påhittade fyllehistorier... då är jag övertygad om att de inte kan göra någon allvarlig skada och vill inte lägga någon energi på att uppröras.
Sedan finns det andra dagar... när jag påminns om de fördommar som florerar... 
När jag tänker på alla barn som tvingas växa upp och känna sig utanför, på alla människor som tvingats fly och aldrig släpps in....
När jag påminns om hatet mot alla människors lika värde varje gång jag sätter på Nyheterna på tv... då blir jag ledsen! Jag tänker på att det är 70 år sedan förinterlsen. De sista överlevarna finns snart inte med oss. 70 år... och vi har inte lärt oss någonting. Stödet för Sd växer nu hos LO-medlemmar. Människor som har förlorat jobbet, som varit en del av en arbetsplats i alla år och nu sitter hemma. Bittra, ledsna, besvikna på samhället. En del av dem riktar dessa känslor gentemot en grupp som inte har någonting med deras situation att göra, men som ändå får skulden. Liksom minoriteter har fått skulden för allt möjligt, i alla tider... utan att vi lär oss någonting av historien.
När jag tänker på det här... då känns det hopplöst. Och jag kan inte skratta åt elendet.

/Emelie

Vårdkaoset!

Jag kunde skriva ett inlägg om den utomordentliga dokumentären som vi just såg på SVT om en klass 2A, där alla elevers föräldrar var födda i ett annat land. Som benämndes som invandrare och fick frågan om de någonsin varit hemma hos någon svensk. 
Som sa att "mina föräldrar är inte födda här, så jag är ingen riktig svensk".  Om hur våldsamt provocerad jag blir av sådan retorik, men jag skulle bara upprepa mig... så jag får hänvisa till ett tidigare inlägg i ämnet, skrivet i oktober. 

Men upprepa mig... det tänkte jag visserligen göra i allafall. Ja, det blir ännu ett vårdinlägg ur en nybliven sjuksköterskas perspektiv. Eller vårdpolitiskt inlägg, ska jag kanske säga. Det är mycket snack om det här nu. Äntligen uppmärksammas att patiensäkerheten är rejält hotad. 
Men jag tycker att media ger en lite felaktig bild. De har inte riktigt gjort sin läxa. 

Utgångsläget är att influensan är orsaken till att krisläge utropats på flera av landets sjukhus. Och ja visst... när säsongsinflusan slår till i februari eller när halkan kommer i december, då strömmar patienterna in, men en normal, sund sjukvård ska klara av händelser som dessa. Ett fungerande sjukhus ska inte behöva införa stabsläge varje gång det blir influensatider! Det ska inte behöva leda till att operationer får ställa in, patienter får sova inne på toaletten eller att vårdpersonal ska behöva jobba dubbelskift jämt och ständigt!
En annan utgångspunk har varit att det är sjuksköterskornas fel att avdelningar får stänga eller att det införs intagningsstopp. Det är brist på sjuksköterskor och det är vårat fel! Chefsöverläkare går ut i media och uttalar sig om att det i besparingstider inte är rimligt att höja sjuksköterskors löner. Att patienterna saknar sängplatser för att sjuksköterskor tackat nej till de löner som erbjuds! När de själva sitter och pungar ut en miljon om året! Det är så provocerande så jag får ont i bröstet när jag tänker på det. IDIOTER!
Politikerna skyller på bristande rutiner och att patientflödet måste förbättras. Visst, det finns en poäng i det. Det finns problem i att kommunsköterskorna skickar in patienter för nedsatt allmäntillstånd, när ett stöddropp och en näringsdryck lika gärna kan ges i hemmet. Eller att de påstår sig inte kunna ta emot patienten på boendet, för att de behöver tid att anpassa sig till det nya vårdbehovet. 
Men att skjuta frågan om resursbristen ifrån sig visar inte på något annat än feghet. Att inte stå upp för att man prioriterar skattesänkningar framför patientsäkerheten... att man kräver att fler ska ha allt mer avancerad vård, men att det inte ska få kosta någonting... det är fegt! Och det retar gallfeber på mig! 

Inte nog med att man skyller på sjuksköterskorna och hellre stånga huvudet i väggen än att ge oss den respekt som vi förtjänar... I skåne bemannar man hellre med vikarier än att höja specialistsjuksköterskornas lön... vilket ironiskt nog kostar lika mycket som det skulle göra att höja lönerna med vad som krävs. 
Nu vill man riktigt poängtera hur utbytbara vi är, hur lågt vi prioriteras. Nu funderar politikerna på att låta undersköterskor göra vårat jobb. Uskor som gör ett fantastiskt viktigt jobb... men de är inte högskoleutbildade. De har inte gått tre år på högskolan och lagt ut 200 000 kronor på att bli legitimerade. Vi har inte samma kunskap. Vi samarbetar och kompletterar varandra. Men tanken på att en undersköterska ska kunna ta över en sjuksköterskas jobb är lika omöjligt som att vi skulle ta över läkarens. Att påstå en sådan sak är inte bara ett hån mot vår kompetens, utan visar på total okunskap om vår roll och våra arbetsuppgifter. Det är pinsamt! 

Det är inte vårat fel att det ser ut som det gör. De som är starka nog och har möjlighet att gå in och kräva 24 000 kronor i ingångslön ska inte ha dåligt samvete över hur det ser ut på våra avdelningar. Högavlönade läkare ska inte sitta på sina höga hästar och se ner på oss sjuksköterskor för att vi inte beter oss som Florence Nightingale. Politiker ska inte få smita undan skuld. Journalister bör höja blicken och se lite bredare, precis som gjorts för lärarnas sak. 

Jag skulle vilja be alla er som planerar att rösta på M, C, Fp eller Kd i nästa val... fundera på hur du vill ha det om du eller en anhörig kommer in på en vårdavdelning. 
Vad tycker du är en värdig vård? Tycker du att det är okej att din eller din anhöriges säkerhet hotas, för att den vanliga arbetaren ska få några hundra mer och de rika tusentals kronor mer i plånboken? Hur ser din prioritering ut? Du har lite mer än ett och ett halvt år på dig att tänka och känna efter. Använd den tiden väl. 

/Emelie

Män som hatar kvinnor

Jag börjar med att citera Jonas Gardell:

Hat mot kvinnor (och homos) är ett inlärt hat, inbyggt i samhällsstrukturen
och kan aldrig skyllas på enstaka rötägg.



Jag kan bli förfärad och rädd över hur många män i vårt samhälle, i Sverige 2013, som hatar kvinnor. Som föraktar det kvinnliga könet. Som ser det som sin rättighet att våldta, misshandla, kränka och till och med mörda kvinnor. Som anser att man som kvinna inte har rätt till ledande positioner, att vara opinionsbildare eller att ta plats. Jag kan hamna i tankar om att det måste vara något fel på det manliga könet, då det i jämförelse med kvinnor, finns så många onda män.
Men så tittar jag på min man... min fina, godhjärtade, helt underbara make. Jag ser män i min omgivning som inte är onda. Jag ser alla män som vill och gör gott.

Jag vet inte om det finns goda och onda människor. Det är en annan, kanske mer filosofisk fråga. Men jag tror att det finns onda strukturer i samhället, som lever, frodas och uppmuntras. Strukturer som påverkar vår syn på människor. Att det finns män som inte klarar av att kvinnor tar plats och har åsikter beror inte på någon ond gen, utan på att vi lever i ett samhälle där kvinnan är underordnad.
I det värdesystem där vi människor placeras, ligger kvinnan alltid under mannen.
Det här systemet gör att en kvinnlig statsminister känns som en omlöjlighet, en kvinnlig företagsledare som något tveksamt och en kvinnlig tyckare som någon att hata.

När vi tänker oss en statsminister, så tänker vi på en man.
När vi tänker oss ett styrelsrum, så tänker vi oss ett rum fullt av kostymklädda män.
Mannen är normen. Kvinnor som tar för mycket plats blir lätt angripna. Kallas tjatkärring. Deras röstläge, dialekt och talharmoni kommenteras. Härskartekniker som ignorans, förlöjligande och överlägsenhet används för att hindra kvinnor i deras debatten.

Det här beteendet följer oss genom hela livet.
I skolan tar pojkar ofta större plats än flickor. I Tv4 och SVT's morgonsoffor, där det ofta sitter en man och en kvinna är det nästan alltid den manliga i duon som tar störst plats. Har ni tänkt på det? Det är han som kroppsligt breder ut sig, avbryter och tar på sig den ledande funktionen. När betydelsulla gäster kommer till soffan för att kommentera det senaste, så är det ofta en man.
Under helgernas nöjesprogram är det oftast en man som är programledare och består nöjet i en grupp så är det oftast tre män och två kvinnor som deltar.
I skolvärlden, arbetslivet, nöjesvärlden, affäresvärden och maktvärlden är män ledande. Också i Sverige 2013. Jag tror att det är det manliga patriarkatet som för fram åsikter som dem vi fick se i Uppdrag granskning.
Ja; vi är alla en del av det patriarkiska samhället, ingen människa står (el kan ställa sig) utanför.
Nej; det är inta alla män som skulle kunna skriva "jag ska våldta dig din jävla hora!" 
Men; det är som J. Gardell säger... att få frågan att enbart handla om några få rötägg, är att göra den för enkel. Det extrema hatet är en effekt av det samhälle vi lever. 
Ju mer jämställd den närmsta världen omkring oss är, desto mindre risk för åsikter som dessa. 
Jämställdhet föder godhet. 

Det är så klart skillnad på att nöjesredaktioner ser det som något konstigt att ett underhållningsprogram skulle domineras av kvinnor och att män hotar kvinnliga journalister till livet. Men det är två sidor av samma mynt. Att kvinnor inte ska få ta plats och få lika stort utrymme som män är ett enormt hot mot demokratin. Så länge Mona Sahlin blir mer uppmärksammad för sin handväska än sina politiska åsikter, så lever vi inte i ett fullt demokratiskt samhälle. Dit är det mycket långt kvar. Tyvärr.

/Emelie

Lite härlig kvinnosyn!

Ett litet smakprov på en moderatpolitikers kvinnosyn.

Sex i utbyte mot pengar är en ren affärstransaktion, ett bilateralt avtal.

- Åh, kanske en framtida jämställdhetsminister vi har här?!

Vem blir egentligen utnyttjad vid ett samlag? Det finns ju faktiskt män som aldrig får tag i en kvinna.

- Ja, men varför inte köpa sig en då?! 

Så vitt jag vet är det i huvudsak kvinnor från Baltikum som strippar. För dem är det väl ett sätt att försörja sig på.

- Skynda dig Göran! Spring och bidra lite till försörjningen, du godhjärtade människa!

Hälsningar Göran Jämtin (M).

Vargjakten

Åh... jag blir helt jävla, rabiat galen på den här jävla, förbannade, skitregeringen!!!
Det är det ena tokiga efter det andra. Den ena värdelösa idén efter den andra.
Hela jäkla samhället håller på att kollapsa... "men ja! Vi sänker skatterna lite till!"
Sveriges vargstam håller på att utrotas... "men ja! Vi skjuter ihjäl några till!"
NÄR ÄR DET NOG?!

Sverige... ett land med en lång forskningstradition. Ett land där utvecklingen gått framåt, ny teknik utvecklas, där vården (med rätt förutsättningar) är i världsklass, dit vetenskapsmän från hela världen vänder sig för att söka sammarbete... men där vi har en regering som skiter högaktningsfullt i att ta vara på forskningsresultat.  Har de bestämt sig för att göra tvärt om vad experterna säger... på varenda område?! 

Förra året presenterade Naturvårdsverket hur många vargar som (det minst) behövs för att skapa en gynnsam och frisk stam. 380 stycken. Minst!
Två timmar senare går miljöminister Lena Ek ut och säger att 180 stycken vargar är bra nog. Va?! Var får hon den siffran ifrån?!

I dagarna startade den tredje storskaliga jakten på varg på fyra år. Fyra underbara år som den blå regeringen har haft makten. År där ingen genetisk förstärkning genomförts!

EU-kommissionen har avrådit från jakt, men det struntar centerministern fullständigt i.  

Vargenstammen ska, som det heter, "bli friskare" genom att 16 stycken individer ska has ihjäl. Lagligt ska vi säga... vi vet om att det pågår olovlig jakt på varg, året runt.

Ett jaktlag har sagt sig vägra till jakten. De vill inte skjuta "djur som sköter sig".

Men det var väll inte därför jakten beslutades om, eller? För att blidga norrlänningar som fått ett och annat får fällt. Eller?!

 

1966 fridlystes vargen i Sverige. Det fanns då färre än 10 stycken kvar.
Idag finns det drygt 280 stycken vargar i hela skandinavien (100 färre än vad som hade behövts, enbart Sverige!). 280 stycken djur... som anses vara ett så stort problem att de måste jagas och förintas. Det är inte klokt... jag förstår det inte.
Vilka tror vi att vi är?! Vi människor är inte ensamma på denna jord. Varför ska vi ha all äganderätt till mark och liv? Vem tror Lena Ek att hon är? Som kan gå emot forskning och internationella påtryckningar?

Usäkta alla svordommar som fort ur mig i det här inlägget... men det här gör mig så upprörd!
Det här är djur som inte kan försvara sig! Vackra djur, som i vilt tillstånd, aldrig har gett sig på en människa. Som visserligen har dödat en och annan hund, men är det konstigt? En hund är, i vargens ögon, en inkräktare. Precis som en annan varg, som ger sig in i fel revir. Är det konstigt att en hungrig varg tar tillfället i akt till lättillgänglig mat i ett får eller ren? Nej. Nej!

Jag hoppas innerligt att det blir en röd regering till 2014 och att en annan rovdjurpolitik då kommer att föras.



/Emelie

 

Vård Skola Omsorg

Socialdemokraterna påstår sig nu gå in för att vinna valet.
Det nya framtidspartiet. ”Vård, skola och omsorg” ska inte längre vara det mest framträdande då partiet tågar fram inför 2014. Nu ska man prata jobb och sysselsättning. Jag har sagt det förr och jag säger det igen… en stor anledning till att S förlorat de två senaste valen tror jag ligger i att partiet tolkats som ett alternativ endast för sjuka, arbetslösa och bidragstagare. Att arbetande människor inte haft någonting att hämta i deras politik. Något slags ”bidrag för alla – ingen ska jobba”alternativ.
Vilket (så klart!) inte stämmer. Socialdemokraterna har alltid varit och kommer, förhoppningsvis, alltid att vara det enda sanna arbetarepartiet (märk ordskillnaden från M’s nya beteckning arbetarpartiet). Det parti som byggde välfärdsamhället och folkhemmet Sverige. Väl förankrat med fackföreningsrörelsen och som alltid månat om landets sysselsättning och arbetare. Bilden som målats upp under 2006 och 2010 förvånar mig mycket. Man får väll skylla på bristande valstrategier i kontrast mot Alliansens lyckade, men även på medierna som bidrog till den felaktiga stämpeln.

Jag misstänker att Stefan Löfven, Carin Jämtin, Magdalena Andersson och resten av partiet nu går in för att förändra den bilden av sig själva. Partiet kallar sig nu för Framtidspartiet och jobb ska skapas. Kanon!

Men jag har mina farhågor… Vård, skola och omsorg har alltid varit viktiga hjärtefrågor för mitt parti. Det är områden som den sittande och (otroligt nog !) omvalda regeringen har misslyckats totalt med. Jag skulle faktiskt vilja påstå att det är en katastrof.
Jag blir oroad. Oroad över att människor, en så stor del av Sveriges befolkning, inte ser. Inte ser vad som händer i samhället, runt omkring dem. Eller kanske ännu värre… ser, men tycker att det är en bra utveckling. Som jag också sagt förr… regeringen har aldrig hymlat med sina åsikter och visioner. Folk har, tack vare/trots (vilket man nu tycker) det, röstat dem till makten… två gånger! Jag är oroad över att utsatta blir än mer utsatta, de svaga allt svagare och att klyftorna ökar. Att sjuka inte ska få rätt till god och säker vård. Gamla inte någon rätt till ett värdigt åldrande. Barn inte någon rätt till en utvecklande skola. Det är förfärligt!

I veckan sökte 225 patienter exempelvis vård på NÄLakuten, på en dag. På samma sjukhus, enbart på medicinavdelningarna, översteg överbeläggningarna till 44 patienter. 44 människor som fick trängas in i behandlingsrum, korridorer eller som en femte säng på en fyrasal.

Planerad vård får ställas in. Människor som har väntat på diverse undersökningar och ingrepp i månader får vänta lite till, då man tvingas till att ta hand om dem mest akut sjuka. Stabsläge är infört, som ska användas vid stora och akuta katastrofer.

På Sahlgrenska är det en liknande situation. VIB-platser har hållit öppna under en längre tid, det vill säga vård i beredskap. På barnsjukhuset är det stor platsbrist efter RS-virusets framfart och föräldrar vars barn knappt kan andas tvingas till att hota sjukhuset för att få vara kvar.

I Uddevalla ska man varsla 70 personer inom socialtjänsten. 45 miljoner konor ska vinnas. Barnfamiljer i nöd, missbrukare och gamla i behov av omsorg ska besparas.

Men har du råd kan du ju alltid köpa dig privat hjälp... eller en bartender för att förgylla tillvaron!

Barngrupperna växer på våra dagis. Föräldrar tvingas till att vara hemma i flera månader längre än vad de har råd till, för att det inte finns någon plats.

Skolresultaten bara dalar.

Janne Josefsson har varit på en lite konstig resa… men faktum kvarstår.
Det finns många barn som knappt har det allra nödvändigaste. Som tvingas vara ”sjuka” när det är dags för skolresa, som inte ser tavlan i klassrummet, vars föräldrar måste välja mellan mediciner och vinerskor.

Kalla det barnfattigdom eller socioekonomiskt utsatthet… det är inte det viktiga. Det viktiga är att klyftorna de facto har vuxit de senaste 7 åren! Och det är en medveten strategi från regeringens sida. Inga jävla socialbidragstagare ska tro att de kan sitta hemma och gotta sig, när hederligt folk tvingas upp i ottan varje morgon!  

Jag har svårt att förstå. Svårt att förstå människors val.

Är det detta vi vill med Sverige?

 

Socialdemokraterna behöver fila på sin jobbskapar-retorik och det här med framtidspartiet låter jätte käckt, men snälla Löfven... glöm inte våra välfärdsfrågor! Glöm inte vår ideologi! Glöm inte vårt röda arv! 

/Emelie