Min mamma listade det som gjorde henne olycklig resp. lycklig i vardagen. Så nu gör jag det samma!
Jag blir olycklig av...
Köksbordsrasism. "Jag är inte rasist, men..." "Turkar hit och muslimer dit". Smygrasism. Nästan värre än den öppna sorten. Nästan farligare än den öppna sorten.
Stereotypa kvinnoideal. Med feminismglasögonen på ser man dem överallt. Från enorma plakat på stan som förmedlar hur vi kvinnor bör se ut (näst intill anorektiska, chokladbruna och sexistiska) till "städa upp efter dig, din mamma bor inte här!"-skyltar som förmedlar att det ligger på kvinnans lott att städa och sköta hemmet. Blir arg över att vi inte kommit längre!
Brist på tid. Precis som jag blir så lycklig av mitt arbete och allt vad det innebär, så kan jag också bli olycklig när jag inte hinner ge allt det jag vill till patienterna. När jag känner mig otillräcklig och stressad.
Provrum. Jag hatar dem! Att prova plagg efter plagg och inget sitter bra. Den ena klänningen får mig att se fetare ut än den andra! Och så blir jag arg på mig själv. Att jag aldrig kan vara nöjd. Att jag påverkas så av de stereotypa bilder jag nämnde ovan, att jag inte kan acceptera mig själv som jag är.
(Är det bara jag eller ser man alltid lite värre ut i provrum än framför andra speglar?!)
Jaha... tioende dagen på raken med moln, vit-grå himmel och 13 grader... I say no more.
Jag blir lycklig av...
Märta. Märta (för er som inte vet det!) är en liten fransyska, söt som en prinsesstårta och charmig som ingen annan! Hon får mig alltid på gott humör, ett lyckopiller (Ps. googlade på dog de bordeaux+Märta och det kom upp jätte många fina bilder på min snutta! Ja ja, min mammas snutta!)
Kärlek. När jag och min fina får ses igen efter arbetsdagen så blir jag alldeles pirrig. Fortfarande. Jag saknar honom så fort vi är ifrån varandra och när jag får krama honom så blir jag varm och lugn.
Långa promenader längst havet med min mamma (och Märta så klart!). Vi pratar om allt mellan himmel och jord, tittar på fransyskan som badar (bara tårna på vintern och hela kroppen på sommaren). Se hur omgivningen förändras med tiden. Men havet är alltid lika vackert. Och mamma ockå!
Godis i allmänhet och lakris i synnerhet. Min stora last! Nu när jag har börjat "banta" så håller jag mig till 2 hg när jag köper, men innan så kunde jag lätt få i mig 6 hg på en kväll. Det är väll lite av en hatkärlek jag har till godis. Men få saker slår en fredagkväll med en bra film, att grypa ner under täcket med min snygging, en kopp te och en skål lösgodis.
Att umgås med nära och kära, så klart! Familj (både min gamla och nya familj på Mikes sida), mina underbara mormödrar och vänner. Utan dem är man ju ingenting! Utan dem finns ingen lycka. Satte upp en bild på min yngsta syster. Min fina Petronella. Mina syskon är min stora stolthet och lycka! Nella är väll mest lik mig. Kan se 17 åriga Emelie i henne. Hennes unga världssyn, som ändå är så mogen. Visst är hon snygg (mycket snyggare än jag ngonsin varit!)?!
/Emelie.
Fredrik Lindström (min ständiga referens) hade ett serie där han bjöd in gäster för att diskuterara den typiska 'svensken'. I ett program pratade de om tro och det avkristnade Sverige. De sa att människor visserligen flyr kyrkan, men absolut inte är trolösa. Svenskar tror, vi är andliga och själsliga. Vi har en hemmasnickrad tro, tar till oss det vi vill, avvissar det vi inte vill ha. Den individualistiska svensken vill gärna tro att vår tro är vår alldeles egna, unika. Men som man kom fram till i programet så är vår "egna" tro väldigt lik andra människors. Vi tror i mångt och mycket på samma sak, har liknande tankar och andliga upplevelser. Vi är inte så individualistiska som vi tror.
Jag tror på Gud. Gud är en stor del av mitt liv. Han (för Gud har alltid varit en 'han') är min trygghet och min klippa. Min favorittext lyder så här:
En man satt vid slutet av sitt liv tillsammans med Gud och såg tillbaka
på sitt liv.
Han såg sitt liv som en vandring längs en sandstrand. Det fanns
spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.
Han såg på fotspåren och märkte att vid flera tillfällen i livet fanns det bara
ett par fotspår. Han såg att det var de perioder han hade haft det som
tyngst. Han vände sig mot Gud och frågade: Hur kunde du överge mig? Då när
jag behövde dig som mest, när jag hade det som tyngst och kände mig som mest
ensam, då övergav du mig! Gud svarade: Mitt barn, jag älskar dig och skulle
aldrig överge dig. Där du bara ser ett par fotspår — då bar jag dig.
Den här tanken... att Gud bär mig när jag behöver det, är min största glädje.
Det har funnits tillfällen då jag känt mig ensam, övergiven och svag. Då jag stått på en folktom, stormig strand och skrikit rakt ut i desperation. Då jag känt mig som en femåring som blir lämnad ensam hemma, då mamma går till jobbet på kvällen. "Varför har du övergett mig?". Men jag har snart känt att jag inte är ensam... att jag blivit buren. Min tro har alltid hjälpt mig.
Där emot har jag en väldigt kritisk ådra. En del av min personlighet som hade gjort mig till en väldigt bra journalist, om jag valt den vägen. Som säkerligen kommer att leda mig till forskning inom det yrke jag nu valt. Mina nära kan nog uppleva denna sida av mig som lite störande. "Varför ska hon ifrågasätta allting?" Men den är en del av mig. Jag kan inte låta bli att ställa frågor som "Varför är det så? Varför gör man inte så istället? Vad menas med detta? Är det verkligen sant? Riktigt?"
I perioder av mitt liv gick min gudstro och kritska sinnelag på kollisonskurs. De var som olja och vatten. Jag trodde att jag var tvungen att välja. Allt eller inget. Tiden har dock lärt mig annorlunda.
Jag älskar kyrkan, där känner jag mig trygg och lugn. Men det finns delar av gudstjänsten som jag inte tycker om. Nu i pingshelgen besökte jag en kyrka och lyssnade till en predikan. Prästen pratade om Den heliga anden som drog i oss. Ville att vi skulle komma till Honom. Vi behövde inte välja detta själva, han drog i oss. Han pratade om Evigt liv. Om att den som tror på Jesus, får evigt liv. Så står det i bibeln. Han pratade om Guds kamp mot det onda, som benämdes som Djävulen. Guds kamp mot Djävulen. När jag lyssnar till detta vet jag inte om jag ska bli ledsen, stänga av eller skratta. Jag kan inte ta det på allvar. För mig är Gud inte någon som drar i en. För mig finns Gud där, med sin öppna famn och tar emot den som vill komma till Honom. Han bjuder in, Han tvingar inte. "Och den som inte tror på Jesus?" undrar jag. Eller sådana som jag? Som inte är säker på att Jesus var Guds son i den bemärkelse som bibeln berättar om. Som tror att han lika gärna kunnat vara en vanlig människa, som gjorde mycket gott. En revolutionär. En man av folket. En ledare. En god människa. Är det bara den kyrkligt kristna, Jesustroende grupp av människor som får "evigt liv". Alla andra då? Hamnar de i helvetet? Hos Djävulen? Jag förstår inte... jag blir bara provocerad.
Jonas Gardell (min idol!) har skrivit en helt fantastisk bok "Om Jesus". Den är så befriande och mycket, mycket intressant. Den ställer allt på sin spets. Det är 357 sidor av ifrågasättande. Men ändå så hoppfull. Ändå är Jonas Gardell en av de mest inspirerande Gudstroende människor jag vet.
Titta runt omkring er i samhället, i er egen församling, eller låt bli. Men tro mig när jag säger att omkring er finns knarkare och alkoholister och människor som skurit sig och svultit sig och straffat sig på de hemskaste vis, några tycker kanske att det är förkastligt att jag är homofil, men här finns varenda sexuell variant fantasin kan hitta på, här finns människor som är döende i cancer och du ser inte det på dem, här finns människor som gjort sina närmaste så illa att det skulle du aldrig vilja veta. Här finns människor som blivit våldtagna och sönderslitna och trampade på och slagna.
Här finns människor som själva har trampat och slagit och slitit sönder. Och alla måste vi våga steget utför stupet och överlämna oss till Guds kärlek. Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det, utan för att vi behöver det. Saliga är inte de goda och rättfärdiga, utan saliga är de nödställda, för Gud är kärlek och står med middagsbordet dukat. Välkommen och Amen. (Gardell, 2009, s. 182)
/Emelie
...bästa sjuksköterska (och min stora förebild)
...klokaste
...roligaste
...slarvigaste
...mest empatiska
...snyggaste
...känsligaste
...mest diskussionsbenägna
...tokigaste
...vackraste
...mest passionerade
...trognaste
...mest tidsoptimistiska
...bästa bloggare
...öppnaste
...mest vidsynta
...mest Greklandstokiga
...inkännande
...människa jag vet!
Grattis på mors dag älskade mamma!!
Jag har inte några gamla foton på mig på datorn, bilden ovan är den älsta. Tror att den är ungefär fem år gammal. Jag väger ca 60-65 kg. Min "må-bra-vikt". Sen flyttade jag hemifrån. Utan min gå-ut-och-gå-varje-dag-med-kompis, utan hund och utan cykel. Från en stad där bussarna gick en gång i timmen, till en där de gick en gång i kvarten. Där McDonalds fanns mitt i stan, där det inte fanns några grusvägar på gångavstånd, där choklad och kaffe var räddningen de där sena kvällarna på biblioteket. Sen träffade jag Mike och drabbades av "förhålandesyndromet". Symotomen på denna sjukdom är att man, istället för att träna och hålla sig i form, sitter i soffan med godis alternativt te med bakelse, mysäter, dricker vin och äter goda luncher på stan tillsammans med sin nya kärlek. Dessutom får man ständigt höra hur vacker man är. Det låter kanske inte som ett problem, men det resulterar snabbt i ökade kilon.
Jag har ärvt starka gener från mina mormödrar som gör att jag går upp i vikt väldigt lätt.
Det krävs inte mycket för att jag ska öka på mig ett par kilo. Det är desto svårare att göra sig av med dem. Under de senaste åren har jag stadigt gått uppåt. Några kilo här, några kilo där. Fått köpa en storlek större i taget, tills jag idag har ganska svårt att hitta kläder. Kan inte köpa de kläder jag vill ha, utan de jag kommer i. Förr tyckte jag att det var kul att shoppa, nu för tiden är det ganska ångestladdat. Jag har alltid haft ett dåligt självförtroende, som liten fick jag lära mig att jag var ful. Min mamma försökte tuta i mig något annat, men hör man något tillräckligt många gånger, så tror man på det till slut. Men någon gång emellanåt, när jag hade en bra dag, kunde jag tänka "jo, jag är ganske fin idag". Så tänker jag inte längre...
Jag känner mig lite dubbel. Å ena sidan kan jag bli så förbannad att det bara finns ett skönhetsideal, en typ av kropp som betraktas som vacker eller normal. Att storlek large oftast är den största störta storleken och att jag ibland inte är i närheten av att få på mig den.
Att stora kvinnor som jag hänvisas till "tantavdelningar". Å andra sidan så trivs jag inte i den här kroppen. Jag känner mig osund och obekväm. Den känslan kommer inte bara utifrån, utan även inifrån mig själv. "Men varför bantar du inte bara?!" Ja, så kan man tänka. Jag har försökt, men kom aldrig riktigt igång... och så tröståt jag. En ond cirkel av misslyckande, självförakt och fler kilon.
Nu känner jag att jag kommit igång. Några stapplande steg mot den jag en gång var. Mig själv. Vill inte längre vara som en fånge i en främmande kropp. Vill inte vara som den där lilla flickan som hatade sig själv. Vill inte känna de där blickarna från omgivningen.
/Emelie.
Min mamma bjöds in till en utmaning, där hon skulle besvara ett visst antal frågor och skicka nya vidare. Jag kan inte anta den fullt ut, då jag inte har kommit in i detta med bloggläsandet fullt ut. Så jag kan inte skicka vidare (har inga att skicka till!), men jag kan svara på de jag fick! Mycket intressanta frågor!
Vad har varit viktiga vägskäl för dej i livet?
Detta med vägskäl är faktiskt någonting som jag tänker mycket på och kan komma i konflikt med människor om. Jag tror att alla människor ställs inför vägskäl... många, många ggr i livet. Ibland väljer vi fel, ibland rätt. Ibland finns inget rätt och fel, livet formas bara efter vilket håll vi väljer att vandra. Skitsnack om att vi väljer vår socioekonomiska klass, att folk väljer att leva i arbetslöshet eller missbruk är just det, skitsnack! Men jag tror på att vi måste ta ansvar för våra val och att vi har just det, val! När man kommer ifrån en socialdemokratisk släkt som jag är ifrån så är det näst intill förbjudet att säga så. "Vi har ett val. Man kan inte bara skylla ifrån sig på samhället. Vi är fria individer". Det finns en socialistik idé om att individen står utan ansvar, att det till fullo ligger på samhället. Brister livet, då är det ett samhälleligt misslyckande. Jag tycker visserligen att samhället har ett stort ansvar för alla individer och att det ska gripa in för att rädda oss från oss själva, i mångt och mycket. Men i större utsträckning än min släkt kan jag tycka att vi har ett eget ansvar också! Vi ställs inför olika val, där vi tar den ena eller andra vägen. Som man bäddar får man ligga, ibland. Jag har inte alltid haft det så lätt. Jag har stått inför vägval om liv eller död! Jag har valt livet, gång på gång. Detta berör saker som är allt för personliga att ta upp här, men det är ingen sjlvklarhet för mig att jag sitter här. Frisk, utbildad, fungerande, vid liv. Vi står alla vid våra vägskäl...
Nämn tre fördomar du vet om
att du har?
De ständigt glada, lyckade och hurtiga (och smala!) tjejerna som alltid skrattar sitt perfekta skratt. De måste väll egentligen vara djupt olyckliga? Folk som bor i Norrland... är de inte arbetslösa, halvaalkoholiserade, varghatande sverigedemokrater allthop? Överklassen. För mig är den helt främmade och det är väll då fördomar föds..? Vet inte var jag ska börja. Tror bara att de är känslokalla och självupptagna hela högen?
På vilka sätt lever du som du lär... och på vilka sätt gör du
det inte?
Jag är feminist. Har ständigt mina genusglasögon på. För mig är jämlikhet och jämställdhet oerhört viktigt! Det blir också och därför en väldigt känslig punkt. Jag pratar ofta om feinistiska frågor, står i framkant då detta diskuteras. Får ofta höra att "jag tänkte inte ens på det". För många människor blir de feministiska frågorna lite banala. Nästan löjeväckande. För mig är de livsviktiga. Kan förstår att det är svårt att leva efter feministiska normer, då man känner sig främmande inför dess teorier. Kan då skämmas att jag, som är insatt och engagerad, TROTS ALLT inte alltid lver som jag lär. Jag kan ta ett kliv tillbaka, se på mig, mina tankar, handlingar och skämmas. Skämmas inför mig själv. Ett typiskt exempel är att jag ofta tycker synd om min man då han får "hjälpa till hemma". "Inte ska väll han", tänker jag! Varför inte?! Om vi båda jobbar heltid, varför är det mer synd om honom än mig?! Men det sitter så djupt rotat i mig, att det är JAG som ska vara duktig, ta hand om, ordna, fixa och styra upp. Mig är det aldrig synd om!
Vad är du mest nöjd med vad det gäller ditt yttre?
Mitt hår. Starkt, tjockt och friskt.
Om du
fick ligga med vem du ville... ett frikort helt enkelt... vem skulle det då
vara?
Jag vet att det är präktigt... för det är ju bara på skoj. Men jag har faktiskt svårt att tänka på sånt. Är kanske lite för trogen av mig?! ;)
Vem av samma kön attraherar dej
mest?
Attraherad vet jag inte, men tycker att Mia Skäringer är en väldigt sexig kvinna.
Vad retar du dej på mest med sittande regering?
Att de blundar inför sanningen och hittar på en egen verklighet som de kallar för den sanna.
Vad har sittande
regering gjort bäst?Ordning och reda i statens finanser! Ha ha ha! Nej... De har genomfört en lyckad reklamkampanj. Bra jobbat, för dem!
Beskriv dej som barn med fem ord?Bestämd, ängslig, lyhörd, arg, nyfiken.
Beskriv dej som
vuxen med fem ord?
Fortfarande ängslig, inte så arg men lättirriterad, lättkränkt, omtänksam, engagerad.
Berätta om när du gjorde bort dej en gång?
Gud... jag har gjort bort mig hur många gånger som helst. Men en sak som sitter väldigt djupt är då jag tävingssimmade en gång (ja, har faktiskt gjort det!). Skulle simma 50 m rygg, vilket var en längd. Jag simmade 100 m. När jag kom i mål var jag lite förvånad över varför jag var själv i bassängen. "Var jag så jävla långsam?" tänkte jag. Trodde att alla andra hade hunnit komma i mål och ta sig upp igen. Kom snart på att jag vänt i bassängen och simmat en längd till... helt på egen hand. De hade försökt stoppa mig genom högtalarna, men jag hade inte hört något. Kanske inte låter så farligt, men jag skämdes något fruktansvärt!
/Emelie.
Min fina mamma...
Det skiljer bara 17 år på oss. Det är inte mycket. Det skiljer 15 år på mig och min blivande man. De där 17 åren har gjort oss till världen bästa vänner och så har det alltid varit. Vi har skrattat, gråtit, diskuterat, upprört oss och förudrads tillsammans, jämt. Det är henne jag berättat hemligheter för oss rådgjort hos. Och hon hos mig också. Kanske skulle vissa tycka att vi pratade för mycket om vissa saker, sånt som mor och dotter inte brukar diskutera. Men för mig har det alltid varit en självklarhet. Hon har alltid varit min klippa! Min bästis.
Så klart har hon också varit min mamma. Hon har inte alltid haft det så lätt med mig. Det fanns en tid då jag behövde mycket stöd och enormt mycket tålamod. En tid då jag blev självupptagen och energikrävande. Då jag tog mer än gav. Då fanns hon där. Med sin kunskap, kärlek och sitt moderskap. Utan henne hade jag inte klarat mig. Jag hade försvunnit ut i ingenting. Dagen då jag flyttade hemifrån, slog ut mina vingar och flög ut ur boet var en stor dag för mig. Något jag längtat efter länge. Men väl där, i ett inhyrt rum i Jönköping så blev jag väldigt mammig. Kände mig som en femåring som sov över hos sin kompis för första gången och ville bli hämtad klockan nio på kvällen. Åkte hem varje helg... fram till jag träffade mannen i mitt liv. Visst har mitt nya vuxna, lite mer självstäniga liv påverkat min och mammas umgänge. Vi ses inte så ofta som vi skulle vilja. Jag har en annan människa som jag också kan prata med om allt och inget. Men ingen människa kan ta mammas plats, hon har en speciell plats i hjärtat. Mitt hjärta rymmer flera rum.
Idag blir min mamma 43 år. Hon är vackrare än någonsin och fortfarande världens bästa!
Jag älskar dig mamma. Grattis!!
"Hos dig är allt begärligt. Det mjuka mjukt, det hårda hårt. Det lätta
lätt, det svåra svårt. Men allt lika begärligt. Du är varm, jag är
tömd på motståndskraft, oron är glömd. För hos dig är allt begärligt". (L.Ekdahl).
/Din Emelie.
