Det är konstigt det här med kroppsuppfattning.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i min kropp. Har alltid sett på den som en defekt skapelse. Hur mycket jag än försökt att fokusera på det friska och starka i den, så har jag alltid bara sett på den som en fettklump. Till och med när jag hade min extrema period och hamnade på undervikt, så såg jag bara en fetknopp framför mig i spegeln. Varför blir man så? Varför gör man så mot sig själv?
Ja... det har jag ju i och för sig ganska många teorier om, som berör både feminism, mansdominans och socialisering... men jag orkar inte riktigt dra det nu!
Nu när bebisen ligger i magen, så märker jag hur tankarna och känslorna kring kroppen förändras. Hur jag liksom blir ett med min bebis. Hur min kropp är till för mitt barn.
Min livmoder, mina bröst, min cirkulation, mitt matspjälkning. Allt för bebisen.
Min kropp får ett syfe. Den blir plötsligt fantastisk.
Den fungerar! Jag har en annan människa i magen. Som tänker, drömmer, lyssnar och rör sig. Som lever inuti min kropp. Jag ska föda fram denna människa. Genom smärta och rent kroppsarbete ska jag hjälpa den lilla människan ut i värden. Jag ska föda upp den, på mat som min kropp producerar, som jag bär med mig.
Är det inte helt fantastiskt?!
Och jag älskar min mage! Jag, som alltid har föraktat den. När jag har stått i provrummet (en aktivitet som jag alltid har hatat), har min bedömning gått efter hur mycket mage man ser. Hur mycket putar det ut under klänningen? Ser det rakt ut? Eller som en boll? Finns det ingenting som döljer lite här? Varför ska allting vara så tajt för?
Nu får det gärna puta ut. Nu visar jag gärna upp min mage. Den är stor, rund, har bristningar... and I love it!
Ibland kan man se hur det buktar ut. Bebisens lilla fot skapar en bula. Jag blir akut kissenödig när hen kommer åt urinblåsan. Jag klappar på magen. Vill att bebis ska känna att jag är där, att jag finns. Jag älskar det.
Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit så tacksam över att få vara född till kvinna!
/Emelie
Idag har vi varit på Heden i Göteborg för att inleda firandet av Norouz, det persiska nyåret. Tillställningen kallas Charshanbe soori och betyder Röd onsdag. Högtiden firas i Iran, Afghanistan, Kurdistan, Tadzjikistan, Uzbekistan, Azerbajdzjan och miljontals andra människor med någon koppling till dessa länder, över hela värden.
Musik spelas, man äter kebab och hoppar över eldar. Detta hoppandet representerar hur vi lämnar det gamla bakom oss och ser fram emot våren.
Massor av människor samlades på Heden. Människor med olika ursprung, olika språk, olika håfärg, olika erfarenheter och olika berättelser. Stela av kyla, påpylsade med halsdukar, mössor och tjocka vantar. Samlade kring de uppställda eldtunnorna. Surplande på iransk soppa innehållande bönor, ärtor, nudlar och grönsaker. Förenade i längtan efter våren, ljuset och hopp inför framtiden.
Festen inleddes med att Alexander Bengtsson från Expo entrade scenen.
Allt han sa översattes till persiska. Han talade om en flicka, född i Tehran och en pojke, född i Uddevalla. Om hur de blev kära i varandra och höll varandras händer på bussen.
Om hur ingen ska se ner på deras kärlek. Om hur ingen ska skilja på deras värde som människor. Om hur ingen annan ska bestämma över deras livsval och dömma deras känslor. Om hur deras förutsättningar ska vara lika i livet, tillsammans eller var för sig. Han talade om hur vi umgås tillsammans, som människor. Som ett.
Om hur rasismen finns runt omkring oss... på arbetsplatser, på stan octh tyvärr också i riksdagen... men hur den inte ska segra.
Länge leve antirasismen! Länge leve antifascismen!
Zendebad zede nejadparasti! Zandebad zede fashism!
Mitt hjärta värmdes.
Jag tittade på alla människor, tusentals, runt omkring mig. Glada, förväntansfulla människor.
Blonda och mörka. Med och utan slöja. Män och kvinnor. Barn och vuxna. Tillsammans.
För mig handlade den här kvällen mer om kärleken till varandra. Om öppenhet, gemenskap och tollerans snarare än våren och det nya persiska året. Våren kändes faktiskt jäkligt avlägsen där i mörkret och kylan! Men elden värmde. Elden och hoppet för mänskligheten.
Du kan skrika bäst du vill Jimmy Åkesson.
Du kan hämta hur många järnrör du vill.
Sjunga så många löjliga ramsor du bara orkar.
Utesluta. Införa nolltollerans. Putsa. Ljuga.
Gör vad du vill.
Vi är fler. Vi som hoppar över eldar och ropar Länge leve antirasismen!
Vi tycker inte som du, vi kommer aldrig att göra det och vi kommer aldrig att tystna.
/Emelie
Som sagt... jag tror på en himmel. På livet efter detta.
Jag har aldrig varit rädd för att dö. Aldrig.
Jag har bara varit totalt livrädd för att bli lämnad. På det sättet har döden alltid varit fruktansvärd för mig.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (Ann Heberlein).
Jag kunde känna igen mig i orden.
Jag längtade efter frid. Lättnad. Lugn och ro.
Tills en dag... då jag började älska livet lite mer igen. Lite mer för varje dag.
Tills döden föll i ett annat ljus.
Men rädd för den, det blev jag aldrig. Aldrig för egen del.
Jag har skrivit ett brev som min man inte får öppna. Bara om något, Gud förbude, skulle hända mig. Om jag skulle vara med om en svår olycka eller annat akut tillstånd som skulle leda till att jag inte kunde föra min egen talan. Jag har skrivit ner mina önskemål om begränsade vårdåtgärder och hur jag önskar att min begravning ska se ut.
För att göra det enklare för honom, om någonting skulle hända mig. Jag vill inte att nära och kära ska behöva ta dessa beslut i mitt ställe, vill inte lägga det på dem. Jag vet inte hur mycket makt man har över sitt eget liv. När har man rätt att säga "tack, men nej tack". "Hit, men inte längre". Hur långt gäller lagen om samtycke?
Nu... med bebisen i magen... märker jag hur tankarna kring döden förändras något.
Jag är fortfarande inte rädd för döden. Skräcken för att bli lämnad har blivit värre.
Men att själv vara kvar i livet känns viktigare nu. Att få vara kvar, vara med.
Följa upp. Fullfölja. Göra klart.
Själviska tankar om att hellre dö än lida, att hellre dö än att leva i smärta som olycka eller sjukdom skulle kunna åstadkomma... känns inte längre lika självklara.
Den enkla vägen ut, att få slippa undan innebär inte längre bara känslor av lättnad, utan även av skam och svek.
Att leva... för någon annan än dig själv.
Att leva för sitt barn. Då blir önskemål om att få slippa undan, att skonas från framtida lidanden inte lika självklara.
/Emelie
Visste ni att...
...(i genomsnitt) så dödas 17 stycken kvinnor per år av en man?
...vårt land inte för något systematisk statistik över hur många kvinnor som dödas av sin nuvarande eller före detta manliga partner?
...bara vart fjärde fall av anmäld kvinnomisshandel leder till åtal? (causeofdeathwomen)
...drygt 17 000 stycken kvinnor anmälde ett sexualbrott förra året? (brå)
...drygt 300 av 4000 anmälningar leder till åtal.
...av dessa leder var tredje till friande dom (att jämföra med 1/20 i andra brottsmål) (ROKS)
...Socialstryelsen hävdar att "det är omöjligt" att bedriva forskning kring varför vissa män inte kan acceptera att bli lämnade och vilka kvinnor som riskerar att bli mördade för sitt "svek". (aftonbladet)
Grattis alla underbara, starka, modiga, intelligenta och coola kvinnor där ute, idag är det INTERNATIONELLA KVINNODAGEN!!
Dagen som ska uppmärksammas för att belysa hur långt vi har kommit i vårt jämställdhetsarbete, men också hur otroligt långt vi har kvar innan vi lever i just jämställdhet.
De senaste veckorna har media uppmärksammat det lite extra...
Mäns hat mot kvinnor. Män som slår, våldtar och mördar. Och samhället... som bara tittar på.
Att som politiker applådera rättsamhället är populärt, speciellt i valtider. Det ska bli hårdare, tuffare och stängare. Mer resurser ska läggas. Det ska fångas fildelare, SÄPO ska utvidgas och utvisningsdömda ska skickas hem. Polisen ska bli synlig. Busarna ska låsas in. Om kvinnovåldet är det tyst... tyst som i graven.
Den redovisade statisiken ovan är toppen av isberget. Mörkertalet är enormt.
För idag, i Sverige 2013, anses det fortfarande vara en skam att utsättas för misshandel eller sexuellt våld. En skam, för kvinnan.
När en kvinna nyligen sköts till döds av sin föredetta sambo (som hävdar att skotten mot ansiktet och ryggen var en olycka... ja det är ju lätt hänt!) i västra Göteborg anade jag åter igen en nonchalans i polisens röst. "Ja det är sant", sa han lättsamt på frågan om kvinnans avslagna ansökan om besöksförbud gentemot mannen. "Om vi hade haft en kristallkula och kunde se in i framtiden, så hade vi kanske kunnat förutse detta, men nu har vi inte det!" Och så log han lite diskret, för att han uttalat sig så väl.
En kristallkula... nej det har vi inte tillgång till. Men statistik, det finns. Fall efter fall där kvinnan har skrikit efter hjälp. Vänt sig till rättsväsende, kvinnojour, socialtjänst... men inte fått den hjälp hon har rätt till. Fall efter fall där kvinnans öde blivit döden.
Där hon skrikit för döva öron.
Ändå så fortsätter samhället att blunda, nonchalera, ignorera.
Sexualbrottslagen har utvidgats... det var flera år sedan nu. Ändå fortsätter både åtalen och dommarna att ligga på relativt konstanta siffror. Man ser snarare en tendens att domstolarna friar i högre utsträckning nu, än före lagändringen. Det i sin tur har lett till att åtalare har minskt sina framföranden till domstol. Regeringens egna utredare kom med förslaget om en ny bestämmelse när sex förekommit mot kvinnans vilja, ex. om hon varit redlöst berusad. Frågan skulle vara på vilket sätt kvinnan blivit kränkt av övergreppet, inte vilka fysiska skador hon fått. Regeringen går dock emot sin egen utredning och struntar i förslaget. (aftonbladet)
Det innebär att den stagnerade och föråldrade synen på kvinnans rätt till sin egen kropp samt hur en våldtäkt ska gå till för att vara giltig fortsätter inom det svenska rättsväsendet.
Det är en skam!
En skam att kvinnor i vårt land anses ha ett sådant lågt värde, att det inte anses värdfullt att satsa på kvinnovåldsbrott eller prevention.
Det är en skandal!
Det är orimligt!
Det är oacceptabelt!
Jag skulle vilja, på 2013 års internationella kvinnodag, ägna en tanke till alla kvinnor som är rädda varje dag. Som tassar på tå kring sin man, för att inte förtjäna en örfil.
Till alla kvinnor som med hjärtat i halsgropen packar sin väska för att fly för sitt liv.
Till alla kvinnor som står utanför polisstationen, i val och kval. Till alla kvinnor som ligger blöta i sin säng av ångest, efter att ha blivit kroppsligt och psykiskt kränkt.
Till alla kvinnor som åratal efter övergrepp fortfarande inte vågar gå utanför dörren.
Till alla kvinnor som just nu ligger i frysrum, i väntan på begravning.
Men jag skulle också vilja ägna en tanke till alla fina män där ute. Män som står upp för kvinnors rättigheter. Män som älskar kvinnor. Män som blir lika rosenrasande över det kvinnofientliga samhälle vi lever i som jag, som kvinna, blir. Män som tar ansvar.
Män som säger ifrån. Män som vågar.
Jag skänker också en tanke till min mormor. Min gammelmormor, som dog för fem dagar sedan. Som var så stark. Som lärde mig att kvinnor kan! Kvinnor har en röst. Kvinnor är kapabla. Hon var en riktig feminist, fasten hon aldrig kallade sig så själv.
Hon var en underbar kvinna..!
/Emelie
Efter att mormor dött frågade mamma mig om jag verkligen - verkligen! - trodde på att man kom till en himmel och där fick träffa sina kära igen. Ja. Det gör jag.
Min tro på och till Gud är ovillkorlig och fullständig.
Inom den finns tron på livet efter detta. Att vi kommer till Gud.
Att vi blir förlåtna för alla våra synder.
Att alla, ALLA, är välkomna dit, men att vi också kommer att stå till svars.
Jag tror på att vi där kommer att träffa nära och kära.
Jag tror på att det är en fantastisk plats och att man får frid.
Hur man än varit, hur man än levt sitt liv, vilka val man än tagit... så får vi frid hos Gud.
Jag tror på att det är de som blir kvar som lider, som får kämpa.
För den som går, är kampen slut.
Tiden som vi har här på jorden är så fjuttig i det stora hela.
Varje människa är så uppfylld av sitt eget liv, som till slut bara kommer att bli en liten punkt i historien.
Evigheten väntar där efter.
Det tror jag på, verkligen.
/Emelie
Statistiska centralbyrån presenterar gemensamma mätvärden på vad 'Allvarlig materiell fattigdom' för Europa.
Om ett hushåll uppfyller 4 av 9 punkter på listan, räknas de som fattiga.
1. Kan ej betala för oförutsedd utgifter
2. Har ej råd med en veckas semester per år
3. Har ej råd med kött, kyckling, fisk eller helt vegetariskt alternativ varannan dag
4. Har ej möjlighet att värma upp bostaden tillräckligt
5. Har ej råd med kapitalvaror, som ex. tvättmaskin, tv, telefon eller bil
6. Kan ej betala hyra...
7. ...räkningar
8. ...avbetalningsköp
9. ... eller återbetalning av lån
Kanske lite luddigt?
Vad räknas egentligen som oförutsedd utgift?
Det kan vara 50 kronor till skolresan som glömts bort eller att bilen går sönder och en ny måste köpas för tiotals tusen kronor (om man nu ska köpa en billig).
Semester? Måste man åka utomlands eller kan man åka till grannstaden och bo i tält?
Måste man äta biff eller räknas falukorv som kött?
Värme... okej. Kapitalvaror... det beror ju på inköpskostnaden.
Lite samma sak med hyra, räkningar och så vidare... det beror ju helt på hur man lever och vad man prioriterar.
Men man får väll utgå från att det är basic som gäller på samtliga punker.
Så frågan är.... finns det barn i Sverige som inte förmår att be sina föräldrar om pengar till skolresan? Som aldrig kan åka på så mycket som en campingsemester?
Som alltid får billigast möjliga mat och knappt smakat en fläskfilé? Vars föräldrar inte har råd med tvättmaskin? Som alltid ligger efter med räkningarna och riskerar vräkning? Som inte har råd med dem där 500 kronor månaden på den där prylen? Som inte kan ta lån till att köpa en bil eller ett boende?
Svar ja! Många, många, många!
Enligt SCB är 1 % av svenska befolkningen fattig. Genomsnittet för EU är 9 %.
Enligt Rädda Barnen lever ca 12 % av Sveriges barn i fattigdom.
Föreningen ställde frågan Känner du oro för att familjens pengar inte ska räcka till om det behövs? 23 % av flickorna och 14 % av pojkarna uttrycker oro för detta.
Det är ganska många. Det slår mig också att det är så många fler flickor än pojkar som oroar sig för sådant som barn inte borde behöva tänka på. Att de har en större benägenhet att ta på sig föräldrarnas problem och känner ett större ansvar för sin familjs välbefinnande.
Rädda barnen genomför nu en reklamkampanj, där de vill lära oss om barnfattigdom.
Om barn som har dåligt samvete över sina julklappar eller som inte berättar för sina föräldrar om sin allergi. De här barnen finns!
Att beskriva fattigdom är svårt. Det är ett laddat begrepp. Jag minns hur jag försökte ta upp det redan på en samhällslektion 2005. Då användes inte begreppet på samma sätt som idag. Min lärare, som var journalist i botten och dessutom Miljöpartist blev upprörd. "Det finns inga fattiga barn i Svergie", sa han. Något som gjorde mig både arg och förvånad. Janne Josefsson säger samma sak. 2013. Journalist och sosse.
Det finns inga fattiga barn i Svergie. För mig är det svårt att förstå... hur man kan påstå något sådant? Att man vänder de här barnen ryggen och förnekar deras situation.
Att beskriva fattigdom i siffror är än svårare. Allt kan bevisas med statistik och självklart ska denna granskas... men att påstå att problemet inte existerar, är att klampa rakt över en ovärdig gräns!
I samband med rapporten om den gemensamma EU-synen presenterades även något ganska självklart... att fattigdomen är betydligt större i arbetslösa familjer.
Många människor har förlorat jobbet de senaste åren. En del människor orkar eller förmår inte att jobba. En del vill inte. En del lever i missbruk eller annan psykisk ohälsa.
Och ja... en del prioriterar sina egna ciggaretter framför barnens behov.
Men det spelar ingen roll... fattigdomen, barnfattidomen består. Den är fortfarande en verklighet för många, många svenska barn. Oavsett orsak och vilken statiskt man väjer att placera dem i.
/Emelie
Until en stad jag är på vandring, synden där är utanför. Livets träd står där i blomning, där som rosor aldrig dör. Där skall rosor aldrig falna, ingen frostnatt dem förstör. Until en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör. Svårigheter här vi möta. Satans snaror här förför. Inga frestelser i staden, där som rosor aldrig dör. Där skall rosor aldrig falna, ingen frostnatt dem förstör. Until en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör.
Nära, kära är hos Jesus, skaror sjunger nu i kör. Väntar på att jag skall komma, dit där rosor aldrig dör. Där skall rosor aldrig falna, ingen frostnatt dem förstör. Until en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör.
Nu är min mormor hos morfar. Och hos Jesus. Där rosor aldrig dör.
Sista gången jag såg mormor var bara ett par veckor innan. Jag kom hem till henne sent en eftermiddag. Vi drack te, åt kakor och pratade. Och hon pratade och pratade... om allt mellan himmel och jord. Jag fick knappt en syl i vädret, hon hade så mycket att berätta. Så mycket tankar och åsikter som bara måste ut. Hon berättade mycket om sina förlossningar och hur bb-tiden var för sextio år sedan. Jag älskade när hon berättade om det! Hur man var tvungen att ligga platt och stilla i tio dygn efteråt, hur man inte ens fick gå upp och ta en dusch utan fick tvättas i sängen. Hur hon inte fick någon smörgås och kaffe på fin bricka efter första barnet, som de andra mammorna... bara för att hon hade varit ogift då barnet blev till. Hur morfar ensam fick åka och köpa alla bebissaker, hur de inte vågat inhandla något innan de visste att allt gått bra.
Hon fnös åt mina nya idéer och tyckte att min rumpa var större än magen. Typiskt mormor! Vi skrattade och hon tyckte så mycket om örhängerna hon fick i 80-års present. På kortet hade jag skrivit "jag hoppas att du blir 100 år för jag vill njuta av dig länge, länge till!" "Neeej det hoppas jag veeerkligen inte!" sa hon bestämt.
Ett par veckor senare var hon borta. Konstigt.
Just nu känner jag mig tom. Konstigt och outgrundligt tom.
Hon fick aldrig se sitt barnbarnsbarnbarn, men hon var så glad över det lilla livet i min mage. Jag är ändå tacksam. Tacksam över att det gick fort, att hon var kognitivt klar in i det sista, att hon klarade sig själv ända till slutet. Hon var trött. Hon längtade efter morfar. Och han, i sin himmel, efter henne.
Jag kommer att gråta. Det vet jag. Men just nu kan jag inte.
Mina ögon är torra, mitt hjärta är avtrubbat.
Så jag lyssnar på när 'Änglagård's Rut sjunger Dit där rosor aldrig dör och väntar...
Vila i frid min älskade, älskade mormor.
/Emelie
