Jag vet inte om det är liiite pensionärsvarning på det, men jag tycker att det är mysigt att krypa ner i soffan med en kopp te och en skål godis... och titta på "Stjärnorna på slottet". Igår var det Barbro "Lill-Babs" Svenssons dag.
Jag har alltid haft lite svårt för henne. Hon är så positiv, käck och igångig att man blir helt matt. Allt är så underbart, fantastiskt och makalöst!!
Jag är kanske bara missundsam, men jag tänker att det måste vara något fel på sådana människor! Igår fick vi se en lite djupare och mer sårbar sida av henne. När det blev för personligt, för känslosamt ville hon gärna gå in i den den där überpositiva rollen som uppenbarligen känns bekväm, men glimtar av någonting annat sken ändå igenom.
Jag reagerade väldigt starkt på vad hon berättade om sina relationer och hur människor dömt henne efter vad tidningarna skrivit. Hur hon ansågs vara lössläppt och kasta sig över män. Hur djupt det sårat henne, på riktigt och många gånger.
Det är så typiskt! Det är en kvinnosyn som dominerar över hela världen, även här i jämställda Sverige. Genom språket kan man spåra sådana här åsikter. Lössläppt, slampa, lättfotad... det finns många begrepp att välja mellan. Begrepp som aldrig används för att beskriva män som har haft många kvinnor i sitt liv. Trots att vi lever på 2000-talet finns det fortfarande en bild av den oskuldsfyllda, pryda kvinnan som aldrig ska ta egna initiativ till varesig relationer eller sex... även i Sverige. Både andra kvinnor och män ser ner på kvinnor som tar för sig och vet vad dem vill.
Jag är inte oskyldig i detta. Även jag, som feminist, präglas av samhällets syn på mitt kön.
För män står det fritt fram. Under de åren då jag var mer på krogen mötte jag alltid, utan undantag, män som trodde att de kunde göra och säga vad de ville.
Som kunde objektifisera mig. Som tog för givet att Nej betydde Ja. Det är ingen som ser ner på dessa män, för det ses som något naturligt. Män får bete sig så här, det kanske till och med förväntas av dem! Det börjar redan i dagisåldern. Hur många flickor får inte höra "men det är bara för att han tycker om dig, du vet pojkar..!" när de har dragit henne i håret eller puttat henne på lekplatsen.
Redan då får vi lära oss hur människor av manligt kön får bete sig på ett annat sätt än människor av kvinnligt kön, just för att de är födda så. Och tjejer ska vara snälla, lugna, timida, överseende. Det belönas. Då är man en duktig flicka!
Jag är glad att Lill-Babs vågade ta upp ämnet. Det berörd henne uppenbarligen.
Som blivande mamma lovar jag mig själv att medvetet föra in genustänk i min uppfostran. Jag ser det som en av mina viktigaste uppgifter som förälder, att bryta stereotypa mönster och föråldrade könsuppfattningar. Men också som en av de svåraste.
/Emelie
Blev plötsligt inspirerad att spinna vidare på mitt julinlägg om tro. Om min gudstro.
Jag växte inte på något vis upp i ett kristet hem. Jag gick på Kyrkans barntimme som barn. Där läste prästens elaka (ja, det var hon faktiskt!) fru ur Barnens bibel, men mest så lekte, pysslade och knåpade vi. Mamma hade ingen uppfostrande avsikt med att låta mig gå där... det var mer som en fritidssysselsättning. Där emot så växte jag upp under fria förhållanden. Där man fick tycka som man ville, bara man kunde argumentera för sig. Där det diskuterades högt och lågt. Där jag som barn fick tänka, analysera och filosofera. Jag tror att frihet är en förutsättning för att en tro ska kunna födas. Frihet att tala och tänka.
Tanken om Gud har nog alltid funnits hos mig. Jag vet inte alls var den kommer ifrån. Inte från Barnens bibel och jag har inget minne av att man pratade om just Gud hemma...
När jag var 15 år (eller nåt) konfirmerade jag mig. Det var en självklarhet, men jag visste inte riktigt varför. Vår grupp hade två unga, nyutbildade, jätte fina präster som ledde oss.
Jag minns det som roligt. Jag och min bästis fnissade oss igenom lektionerna och gick i kyrkan två gånger varje söndag, för att bli klara med de 15 obligatoriska gudstjänsterna så fort som möjligt (en gång gick vi på tre sycken sammma dag). Det var en fin tid på många sätt, men inte särskilt omvälvande. Inte några aha-ögonblick eller livsomvälvande samtal.
Kvällen efter konfirmationen hände något märkligt. Jag hade som sagt var trott på Gud i i stort sätt hela mitt liv, men det som upplevdes där och då var allra första gången.
Jag kände Guds närvaro, som om Han befann sig precis bredvid. Och jag var helt övertygad om att det var Gud jag kände, av hela mitt väsen. Gud fyllde hela mig, hela rummet, hela min värld. Efter den känslan har jag svårt att föreställa mig tvivla på Hans existens.
Men min tro var inte helt okomplicerad. Jag hade en längre period av svåra kval. Hur såg min tro ut? Jag visste att jag trodde på Gud, men var jag kristen? Jag hade kontakt med människor som var en del av en frikyrka, som ställde frågor jag inte kunde besvara.
Jag hade hårda inre krav på mig att bestämma mig! Bestämma mig för vad jag trodde på och hur jag trodde. Om jag trodde på det ena, så motsade det något annat.
Jag var mycket förvirrad. Många människor har försökt tuta i mig att om jag inte tror på det och det, så är jag ingen riktig kristen! En riktig kristen måste exempelvis tro på att Jesus liv kom till, såg ut och avslutades exakt som Nya testamentet beskriver det. Vissa anser att även Gamla testamentet måste tas emot med öppen famn. Vilket då avvisar vetenskapen och evolutionen. Min ivriga vilja att komma fram till något form av beslut plågade mig under lång tid. Jag bar på en känsla av att vara falsk. Att Gud inte accepterade mig som den jag var.
Senare under tonåren gick jag igenom svår psykisk ohälsa. Jag vill inte gå in allt för djupt på det. Det beror inte på att jag skäms och inte vill prata om det. Jag önskar att vi kunde prata mycket, mycket mer om dessa frågor. Men jag har inte riktigt kommit över den där gränsen att kunna skriva fritt om det, för allmän beskådan på nätet. Hur som helst... under mina mest mörka och förtvivlade stunder kunde jag uppleva en stark känsla av att vara övergiven, av Gud. Upplevelsen av att vara buren blev i perioder allt mer sällsynta. Jag var ensam i min desperation.
När man går längst Falkenbergs stränder, när vattnets och himlens färger är lika mörka, när man knappt kan skilja dem åt vid horisonten, när vågorna slår hårt mot strandkanten och vinden griper tag och vill få omkull en... då är förhållandena till en uppriktig konversation med en frånvarande Gud som bäst. Då är stränderna tomma. Ens röst försvinner med stormen.
Då kunde jag skrika. Skrika i förtvivlan. Gud, var är du?! Varför bär du mig inte?! Gud hjälp mig!! Ibland stod jag kvar, med vinden i håret, utan svar. Ibland kunde jag falla till marken, känna den kalla sanden under händerna för att snart uppleva en lättnad. Du är inte ensam...
Under den här tiden hade jag min bästa vän och min mamma som sa åt mig att det skulle bli bättre. Kämpa bara på, så kommer det bli bättre. Jag är så tacksam för det.
Men jag är också övertygad om att om Gud inte burit och funnits, så hade jag inte klarat av det. Med Guds hjälp fann jag styrkan och förmågan. Absolut.
Till slut kom jag också till insikt om att jag inte alls behövde bestämma mig. Jag är trygg i min tro. När jag är på Gudstjänst så tar jag till mig det jag vill och det jag inte känner igen, det lägger jag inte på hjärtat. Jag väljer bort.
Jesus är för mig mig fantastisk. Han var en fantastisk människa. Men beskrivningen som Bibeln återger tror jag inte fullt ut på. Jag ser den som ett historisk dokument. Skrivet av många olika människor, under många år. Material har lagts till, tagits bort och skrivits om.
Den tanken gör mig inte till en sämre kristen. Det vet jag nu.
För mig handlar tro om kärlek. Kärlek till Gud, sig själv och sin nästa. Att försöka göra rätt, leva rätt, i kärlekens namn. Min kanske största synd, som jag bett om hjälp att reda ur många gånger, är oförmågan att förlåta en människa som finns i min närhet. Långsyntheten. Självmedlidandet. Bristande vilja att se den andra personens sida. Minnen som sitter fast, som inte vill lämna, som hindrar mig. Där brister jag som troende. Där kan jag inte följa Jesus exempel. Där fortsätter min kamp.
Trots att tron inte alltid är helt enkel, att den utmanar, sviker och komplicerar så är den för mig en enorm trygghet. Jag vänder mig till Honom i förtvivlan, glädje, rädsla, sorg och tacksamhet.
Jag kan inte svara på hur jag skulle reagera om det värsta tänkbara skulle hända.
Vad är det du vill? Vad ska jag tro? Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund. Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej. Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret. Att du inte finns till, fast jag trodde på dig. Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute? Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få? Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden? Om du inte fanns till, ja vad gjorde jag då?
Helen Sjöhoms ord får mig att rysa. Jag har aldrig väckt frågan, men än är jag så förskonad.
Och visst hade jag varit en spillra på ett mörkt och stormigt hav utan Honom.
/Emelie
Ps. Tar tillfället i akt att tipsa om Jonas Gardells Om Jesus. En helt enastående bok som får läsaren att tänka, känna och begrunda! Och fick mig att tro, än mer.
Har ni missat serien om Olof Palme som sänds på svt? 2 av 3 delar har visats... de finns på svtplay om ni inte sett dem. Sista delen visas 1 januari.
Då jag vuxit upp i ett socialdemokratiskt hem har Palme färgat min politiska bild, trots att han dog året innan jag föddes. Jag har fått höra talas om hans person både hemma, av Göran Persson och Mona Sahlin. Som hon sade i gårdagens program "jag gick med i Palme och blev sedan socialdemokrat". Jag kan förstå henne.
Enligt SIFO's väljarbarometer för december 2012 skulle 32,1 % rösta på S om det vore val idag. 28,2 % på M. Det Röd-Gröna blocket skulle regera, om de gick ihop som en allians. Men det är långt kvar till valet... vi vet fortfarande inte hur S ställer sig till V och Mp.
Vi vet inte vad som händer med C och Kd's plats i riksdagen och än har sossarna inte presenterat en hållbar plan.
Jag slås av många saker då jag ser på serien om Palme. Del 2 berörde åren 1969 till 1975.
Vilket annorlunda samhälle det var... Min bild är att Sverige ännu inte hade hunnit bli fullt så individualistiskt som det är idag. Människor verkade bry sig mer om varandra och sin omvärld. Allt handlade inte bara om mig utan mer om samhället som stort. Det var inte bara jag som var viktig, utan även mina medmänniskor. När väljarna gick till valurnorna gick man inte bara efter hur den egna situationen skulle förändras, utan efter vilken världsbild man hade.
Under en presskonferans i början av 1970-talet råder upprörd stämning. "75 000 människor är arbetslösa! Vad ska ni göra åt det?!" Palme svarar att den senaste mätningen visar på att 51 000 människor står utan jobb.
Idag är siffran (enligt SCB) 7,5 %. Det vill säga 376 000 arbetslösa individer
Världen har förändrats. Under 1950 och 60 talen skapade sossarna flera reformer, som vi idag tar som självklara. Under de första femtio åren av 1900 talet hade högerpartiet sagt Nej till bland annat allmän olycksförsäkring i arbetet (1916), kvinnlig rösträtt (1919), åtta timmars arbetsdag (1923), sjukkassa (1931), A-kassa (1934), skolmåltider (1946) och barnbidraget (1947).
Hade det inte funnits en vänster i Sverige hade vårt land kunnat se mycket annorlunda ut idag. Under andra halvan av 1900 talet drev S igenom rätten till semester, 40 timmars-veckan, fri sjukvård och möjligheten till förtidspension. Allt ihop har M röstat nej till.
1958 fick S ensamt 50 % av rösterna. De har byggt det här landet. Givit svenska folket de rättigheter som vi är världskända och beundrade för. Det gör mig så innerligt ledsen att Alliansen de senaste sex åren förstört så mycket av den trygghet som tagit ett helt århundrade att bygga upp.
Vårt samhälle styrs inte längre av solidaritet och omtanken om andra. 500 kronor extra i plånboken verkar vara mer värda än en värdig sjukvård åt sjuka, en kvalitativ skola år barnen och en trygghet på våra gator. Sedan Reinfeldt tog över som statsminister har
A-kassan sänks, utförsäkringarna ökat, sjukpenningen minskat och klyftorna har ökat.
Det var inget han skymfade med. Det är en medveten strategi som Alliansen har genomfört. Fyra jobbskatteavdrag har drivits igenom, vilket främst gynnat de som tjänat mest. De har även fått mest glädje av att förmögenhetsskatten slopats samt att fastighetsskatten sänkts kraftigt. Det är även dem som gör ytterligare avdrag på skatten för att få sina villor städade, barn hjälpta med läxorna, drinkar blandade och smutstvätten tvättad.
Mellan 2007 och 2012 har över 3000 barn vräkts från sina hem (expressen)! Barnfattigdomen ökar. Sjuka människor tvingas att leva på socialbidrag och som sjuksköterska blir jag helt förtvivlad över att se hur sjukvården bara monteras ner och ner! Men Alliansväljarna har fått vad de efterfrågat.
Reinfeldt lyckades lansera De "nya" moderaterna. Men hur nya är dem? Enligt mig; samma gamla högerparti som de varit under hela 1900-talet. Med samma nedriga syn på de svaga i samhället. Samma glöd till att göra skillnad på människor som har och inte har.
När jag hör Palme prata så slås jag av tanken att han verkligen hade behövts idag.
En pariledare som pratar om ideal, drömmar, idéer och framtiden. Som ville öppna upp sitt parti. Som hävdade att om man inte blickar utåt och pratar med människor, så är man dömd att förlora. Som inte var så förbannat medietränad. Som sa som han kände. Utan att tänka så himla mycket innan.
Löfven var är du? Var är dina idéer?! När ska vi få höra om dina framtidsvisioner?!
KLIV FRAM!
Att vara för alla männisors lika värde, att sträva efter ett jämlikt och solidariskt samhälle,
är inte det samma som att vilja se hela landets befolkning på bidrag! Jag säger det igen... socialdemokratin, tillsammans med fackföreningsrörelsen, byggde det här landet. Skapade världens främsta ekonomi. Ett av världens tryggaste länder. Dagens socialdemokrater behöver visa svenska folket att det är den röda vägen fram som fungerar... som får ett samhälle att blomstra. Solidaritet är inte flum, det är framtiden!
/Emelie
Då var det jul igen..!
Julen är för mig en stressfylld och överskattad högtid. Den sista tiden har det vilt diskuterats kring rätten att få gå i kyrkan, lyssna till predikan och luciatåg... men vilka, av alla dessa människor, har Jesus och det krsitna budskapet i åtanke idag. Som bekant så firas denna dag till minne av Hans födelse, men är det någon som läser bibeln en dag som denna? Ber en bön? Skänker Gud en tanke?
Nej... jag sitter inte heller med Nya testamentet i största högg.
Jag har inte ens gått på en enda Adventsgudstjänst... trots att jag velat, men har inte förmått dra mig ut tidiga söndagsmornar.
Som troende finns Jesus med mig hela året, varje dag. Med eller utan Bibeln.
Min mamma skrev ett så fint inlägg om tro och jag kan bara hålla med... Jesus står för förlåtelse, kärlek och trygghet. Det är också vad julen borde handla mer om.
Och mindre om kliniskt rena hem, högar med julklappar, överflöd av mat och krav på treeevlig stämning!
I år är det bara jag och maken. Vi vill vara i vårt nya hus. Bara vi två. Och bebisen i magen. Vi ska ta det lugnt och bara mysa. Jag tänker ett år framåt. På våran 6 månaders.
Kanske klädd i en liten tomtedräkt eller pepparkaksdräkt. Vilka traditioner jag vill skapa åt honom eller henne. Vi får se..!
God jul alla! Ta hand om varandra!
Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem,
och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem:
”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket.
I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.
Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat
och ligger i en krubba.”Och plötsligt var där tillsammans med ängeln
en stor himmelsk här som prisade Gud:”Ära i höjden åt Gud och på jorden
fred åt dem han har utvalt.”När änglarna hade farit ifrån dem upp till
himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det
som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”De skyndade i väg och fann
Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett
det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde
det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och
begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud
för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.
(Evangerliet enligt Lukas kap. 2)
Jag gör som min mamma och summerar året som gått. Så här är det... mitt 2012.
Januari
Firade nyårsafton på tu man hand med min dåvarande fästman (nuvarande make). Lagade trerättersmiddag. Till förrätt blev det räkor på rostat bröd, men jag hade i något kryddigt klet som förstöde dem dyra, fina räkorna... så det smakade inte alls gott. Varmrätten bestod av Oxfile och pomesfrites, vilket ju alltid är gott (även om jag inte gjorde hemmagjord bea). Efterrätten blev dessvärre också misslyckad.
Gjorde mitt livs första panacotta, som blev stel och konstig... trots att jag följde receptet till punkt och pricka. Men det blev mysigt ändå. Vi skålade, kysstes och somnade relativt tidigt. Första januari är det bästa datumet på hela året! Äntligen är december slut, vi går mot ljusare tider och jag brukar springa till närmsta affär för att köpa tulpaner.
Den 13:e blev jag leg. sjuksköterska. Jag fick ett diplom, en brosch (som jag fått betala för själv) och blommor av familjen, sen åkte vi hem till mormor och åt brunch under hysteriska former. På kvällen gick klassen ut och dansade efter en trevlig och berusande middag. Det var första gången på flera år som jag var ute, jag hade jätte roligt!
Mike och jag åkte till Teneriffa. En mycket konstig känsla att sola i januari, men på eftermiddagarna mulade det på. Vi var nöja ändå... men nästa vinterresa får bli till en mer solsäker destination.
Februari
Jag började på mitt första jobb som sjuksköterska på avd. 2, Kirurgen. Det var där jag hade gjort min sista praktik, så det kändes lite grann som att komma hem.
Jag strotrivdes i min nya yrkesroll och kände att jag hade hamnat på världens bästa avdelning. Kanonfina kollegor, en bra chef och variterande patienter. Och jag kände att "ja, jag kan ju det här!" Hade liksom föreställt mig att det inte skulle gå... att jag skulle bli påkommen med att ha fått min legitimation av misstag, att jag inte alls var lämpad för det här! Insikten gav min självkänsla en skjuts framåt och jag kände hur jag kröp ut ur mitt skyddande skal.
Mars
Jag jobbade nog mest på under mars månad. Hade brandutbildning på jobbet.
April
Vi tittade på ett hus till... typ det 60:e i ordningen, blev kära och fick det! Efter en stressfylld budgivning var det vårt! Sen började en påfrestande period av tänkande, ältande och funderande... Hade vi gjort rätt? Vi kunde fortfarande ändra oss.
Det gällde ju ändå över två miljoner! När vi väl skrivit på papprena kunde vi lugna ner oss lite. Vi firade påsk, men mins knappt hur... det var nog inget speciellt. Vi var på namngivningskalas för lilla, sockersöta kusinen.
Maj
Vi var på möte med vår framtida samfällighetsförening och blev glada för att grannarna verkade trevliga. Jag jobbade på... på tre olika avdelningar. Fick ofta vara undersköterska eller "spring" (när man inte har egna patienter, utan är utöver) och jag började verkligen längta tills sommarschemat skulle börja. Vi träffade en präst och diskuterade hur ett bröllop skulle gå till, då två religioner skulle representeras.
Man får tydligen inte ta bort, däremot lägga till moment i gudstjänsten. Vi funderade vidare...
Juni
Vi firade Sveriges nationaldag på Klädesholmen, åt dyr matjesill och tittade på havet. Morfar hade den 9 juni varit borta i ett år och jag lade en rosenbukett på hans grav. Jag lämnade blod för fösta gången och fick ett paraply som gick sönster två dagar senare. Sommarschemat började äntligen! Samtidigt sökte jag jobb inför hösten och blev ombedd att gå på intervju på en allmänpsykiatrisk avdelning. Den sista juni fick vi äntligen flytta in i huset!
Juli
Hela juli bestod av jobb, måla väggar, jobb, måla väggar, jobb, måla väggar... och en del packa upp ur kartonger också! Jag tror inte att jag satt/låg och gjorde ingenting på HELA månaden. Jag var helt slut. Men jag njöt av att vara husägare! Och så fick jag jobbet... på psyk. Fast.
Augusti
Mike har semester, men jag får jobba. Vi bestämmer oss för att gifta oss på tu man hand. Jag hade alltid drömt om att gifta mig i kyrkan, men vi orkade bara inte med en fest! Ingen av oss är sociala på det sättet, vi blir båda två extremt stressade av stora familjetillställningar. Vi frågade oss själva... varför utsätta oss för det, när vi inte tycker att det är roligt?! Till slut kom vi fram till att vi inte skulle gifta oss så som det förväntades av oss, utan så som vi själva ville, bara vi två. Men en en timma lång kyrkcermoni kändes konstigt att gå igenom utan publik, så vi åkte till staden där vi träffades, gifte oss borgeligt, fick en kyrklig välsignelse, skålade på platsen för vår första dejt (och kyss!) och sedan åt vi en grekisk trerätters som avslutning.
Det blir en underbar dag! Så åkte vi till Turkiet dagen efter. Det var väldigt varmt och väldigt mysigt!
September
Jag börjar på nya jobbet... i början grät jag varje dag. Det blev bättre. Men jag saknar Kirurgen på Kungälv. Jag saknar sånt som jag var urless på. Jag saknar dropp som måste bytas, pvk:er som går sönder, gamlingar som tar en halvtimme på sig att gå på toa, antibiotika som ska sprutas tre gånger per pass, det eviga spädandet av morfin, stressen, "nej är klockan redan två!". Och jag saknar mina gamla kollegor. Men jag lär mig mycket nytt. Maken fyller 40 år.
Oktober
Jag doppar en sticka i en plastmugg med urin och får svaret "gravid". Äntligen, äntigen, äntligen! Jag ska bli mamma! Mike ska bli pappa! Jag får gå på inskrivningssamtal på Mödravården och träffar världens bästa barnmorska. Har aldrig varit så här lycklig.
November
Första vaginal ultraljudet. Jag får se att det finns någon där inne. Det finns ett hjärta som slår. Lättnaden är enorm. Två veckor senare får vi en ny tid. Nu ser man armar och ben, händer och fötter. Ett litet ansikte. Bebisen rör på sig, skuttar och viftar med armarna. Jag har aldrig upplevt något så fantastiskt i hela mitt liv. Nella fyllde vuxen, 18 år gammal. Det är inte klokt vad fort det går..! Minns henne på skötbordet, i liggvagnen! Mamma får veta att hon ska bli mormor. Den roligaste nyhet som jag fått lämna.
December
Första julstöket i nya huset. En gran får pryda vardagsrummet. Vi tänder ljus varenda kväll. Berättar för min chef som reagerar på ett mycket märkligt vis. Mike och jag åker till en mysig herrgård och äter julbord. Gott! Har tagit semester kring jul, skönt att kunna ta det lugnt. Nästa år har jag en sexmånader bebis hemma.
Vi kommer ruinera oss i 2013 års julklappshandel.
Många förhoppningar inför 2013. Mest längar jag till juni, då jag får hålla mitt barn i min famn.
Ps. Märker att jag blandat nu och dåtid lite hejsan hoppsan. Men men... det är ingen c-uppsats detta.
/Emelie
Det blev min tur att välja bok i våran trevliga bokcirkel... men jag har huvudet fullt av så mycket annat. Jag har alltid läst i perioder. När jag har lästorka kan det bero på att jag inte hittar någon bok som jag vill läsa, att jag är stressad, har fullt upp med annat... eller som det är nu, jag har huvudet fullt av så många tankar, hjärtat fyllt av så många känslor att jag inte förmår att koncentrera mig på en roman. Just nu är Bokcirkeln ett stressmoment för mig och då blir det liksom inte roligt..!
Jag tar därför ett break från cirkeln. Så jag har bett Ergo Sum att be någon annan att välja roman den här gången. Så hoppar jag in senare i januari igen!
/Emelie
Idag trotsade jag och maken vädret för att bege oss till shoppingmeckat Gekås.
Under den dryga två timmar långa resan lyssnade vi på P1 som sände ett program om medier, det var (som alltid) mycket intressant. Det tog upp diskussionen kring pojken som inte fick vara Pepparkaksgubbe. På hemvägen fortsatte de på samma spår, då frågan om julavslutning i skolan berördes än en gång.
Jag kan inte riktigt bestämma mig... är det en viktig fråga eller är det en ickefråga?!
Min mamma skriver idag om att hemlösa just nu fryster i landets trappuppgångar, att barn tvingas fira jul i sällskap av påtänka eller fulla föräldrar, att det finns barn vars föräldrar varken har råd med julklappar eller mat. DET är viktiga frågor, DET behöver diskuteras.
Att en lärare sagt nej till pepparkaksdräkter eller att en och annan skolklass får ha sin avslutning i jympasalen... är det verkligen så upprörande?
Allt kan problematiseras, analyseras och reflekteras över. Det är något som jag tycker mycket om att göra. Jag har många gånger anklagats för att lägga allt för mycket vikt vid detta.
Med rätt glasögon på, så ser man saker som andra människor missar. Frågan är när det går till överdrift?
När gör problematisering en oskyldig händelse till ett problem, som inte hade behövt finnas? När har analysen gått så långt att frågan uppnått orimliga proportioner? När har reflektionen övergått i stigmatisering?
Tidigare i år skar kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth glatt i en mycket stötande tårta.
Sen diskuterades det vidare hurvida serien om Tintin skulle få vara kvar.
Sedan fick figuren i "Lilla hjärtat" inte leva vidare...
Och ja... nu plockas den här scenen bort till jul.
Och så var det den omtalade pepparkaksdräkten. Historien som startades i Nerikes allahanda som spred sig till hela världen.
För den den lille raringen ovan är de här diskussionerna rena rama super-duper julaftonen!
Han vill gärna spä på bilden av hur den svenska julen är hotad. Julstjärnor, granar, skinkor och Heliga natt är så gott som utrotningshotade. I P1 ville han dessutom få kristendomen att verka hotad. Jimmy, Jimmy... kristendomen personifierad, rena rama Jesusbarnet.
Mannen som reste sig upp och gick, då riksdagsmännen samlats i kyrkan för att lyssna till prästens ord om alla människors lika värde... det var tydligen inte tillräckligt kristligt sagt!
Jag tycker att det är ganska så märkligt att förknippa en pepparkaksdräkt med mörkhyade personer. Nidbilderna i teckningar från 1930-talet är visserligen inte särkilt smakfulla, men är ett arv från sin tid. Den lilla tjejen från "Lilla hjärtat" tycker jag är riktigt söt. Julmusik och sommarpsalmer framförda med hjälp av en orgiel tycker jag är något av det vackraste som finns... och jag tror inte att skolavslutning i kyrkan är någon stor grej för 99,99 % av alla icke-kristna föräldrar. Jag tror verkligen inte att julen är hotad och Jimmy Åkesson borde fundera på att söka hjälp på en psykosavdelning för sina paranoida idéer.
Men finns det grund för diskussionen som sådan?
Är det nonchalant att säga "det här behövs inte diskuteras!"?
Enligt skollagen FÅR inte religion och skolundervisning blandas. De har skilts åt sedan 1919... i nästan hundra år. Det är inte något nytt. Det är däremot julavslutning i skolan.
Till skillnad från vad man kan tro, så är det ett ganska nytt påfund. Elever ska lära sig om de olika religionerna, men ska inte uppmanas till bön och trosbekännelse. Jag tror inte att barn tänker på det sättet... men de ska inte sättas i den situationen, lagen ska skydda dem från det. Hur mysigt det än är i kyrkan. Och julavlutningen är ett obligatoriskt moment, man kan inte säga "tack, men nej tack", då skolkar man.
Sätter man på sig dessa glasögonen, så kan det faktiskt framstå som nonchalant att avstå från diskussionen. Att Sveriges stat står fritt från kyrkan är något som är oerhört viktigt.
Det säger jag som kristen och troende. Men i länder där de inte står på egna ben växer fundamentalistiska krafter sig ofta starka och hindrar folket i sin frihet. Vi ska inte glömma att det har funnits en tid då Sverige präglades av kristendomen och kyrkan. Då det religiösa förtrycket drev hundra tusentals människor på flykt över Atlanten. Sekulariseringen vi lever efter är något att värna om, att uppskatta.
Jag tror, precis som någon mer på radion sa, att vi är så måna om att göra rätt. Att inte såra någon, visa vår öppenhet, få alla människor att känna sig inkluderade... att vi ibland slår knut på oss själva. Jag kan tycka... hellre vara överdrivet toleranta. än överdrivna åt andra hållet. Faran är bara att händelser som ovan nämnda riskerar att spela Åkesson och hans kompisar rakt i händerna.
Och diskussionerna må vara löjliga, men är de inte nödvändiga? Är det inte vår plikt att problematisera, analysera och reflektera... som demokratiska varelser? För vi kan väll inte bara säga Skit samma! och låta Åkesson få äga (också denna) frågan?
Gud vilket rörigt resonemang jag fört... har ni något vettigt att tillägga?
/Emelie
