Grey's anatomy. Om ett gäng läkares kamp för att bli kirurger.
Började följa den här serien långt innan jag hamnade i sjukskötersketankar. Fastnade för karaktärerna, kärlekshistorierna och spänningen. Som sjuksköterska tycker jag ännu mer om den! Tycker om att hänga med i diagnoserna, ingreppen och symtomutvecklingen... trots att det inte alltid är helt sanningsenligt. Och nej... kirurgerna är inte som i på Seattle Grace Hospital... iallafall inte på Kungälv!
Mad men. Om en reklambyrå på 1960 talet.
Love, love, love it! Den är spännande, intressant och inte alls förutsägbar. De röker inne och dricker wisky på jobbet. Kläderna är görsnygga och kvinnorna får lov att ha former. Männen tar sig utomäktenskapliga friheter. Hemmafruarna lämnar köken för att finna sin egen väg och mörkhyade får anställning på de fina kontoren. Ett samhälle i förändring.
Dowton Abbey. Om överklassen och dess anställda under 1900-talets början.
Titanic går under, första världskriget bryter ut, kvinnokampen förs, spanska sjukan skördar liv, irländska frihetsrörelsen tar fart... och kärleken spirar. Detta underbara drama är makalöst välgjort och riktigt, riktigt bra! Älskar kostymdrama!
Revenge. Om Emily Thorne, som egentligen heter Amanda Clarc, som ska hämnas på de som satte hennes pappa i fängelse, för ett brott de själva var skyldiga till. Detta genom att nästla sig in i familjen genom giftemål med sonen. Ja, ni hör ju själva... det är ju som upplagt för spänning. Oväntat bra serie som jag fastnat totalt i!
Borgen. Dansk serie om Birgitte Nyborg, statsminister i Danmark.
Den beskriver hur det är att vara kvinna med makt, samtidigt som man ska vara mamma. Vad som pågår bakom kulisserna och vilka utmaningar en nordisk politker ställs inför. Som politik-galen dramanörd är den här serien som en godispåse, förgyller återigen mina måndagskvällar!
Hem till gården. Serien som gått sedan bronsåldern om en liten by i Norra England... där allt möjligt händer! Som en kompis sa "jag trodde bara att det var pensionärer som tittade på den". Ja, det stämmer nog... de och jag! Men jag älskar denna dagliga evighetslånga såpa. Låt den aldrig någonsin upphöra att existera.
/Emelie.
Bild på min fina mormor och morfar, en sommardag nere i Falkenberg.
Imorgon, lördagen den 9:e juni, var det ett år sedan min morfar gick bort. Han var egentligen min gammelmorfar, men ändå min morfar liksom. En väldigt viktig person i mitt liv.
Jag har haft väldig tur... jag har min gammelmormor, mormor, morfar och farmor kvar... min farfar gick bort för två år sedan, men vi hade aldrig någon kontakt. Under min barndom har jag haft många nära och kära omkring mig. Har fått lyssna till berättelser om hur det var förr i tiden och på kalas har flera generationer samlats. När min morfar somnade in, var det första gången jag tvingades uppleva den typen av sorg. Egentligen försvann han för flera år sedan... in i demensens hemska grepp. Den dagen, då han inte längre visste vem jag var, var en en tung dag. Konstigt nog tog jag det personligt.
Han var duktig i skolan. Snabb i huvudet och duktig på matte. Han kunde skriva snyggt och tyckte om att formuler sig i skrift. För den tiden lärde han sig att prata väldigt bra engelska. Och så var han duktig på idrott. Boxning var hans favorit. Han träffade min mormor som ung, på ett dansställe i Slottsskogen. Han mer eller mindre tvingades till att gifta sig med henne, på den tiden fanns det ingen annan utväg efter en oplanerad graviditet. Men jag tror ändå att han älskade henne. De fick fler barn... han började jobba på varvet i Göteborgs hamn, där han senare blev chef och fick resa mycket i tjänsten. De tog över släktens hus i Stenared, som han tog hand om, så gott han kunde. Han gick i pension ett par år före mormor... hade fläskkotletten klar när hon kom hem. Alltid lingonsylt till.
Som barn var han min hjälte, mitt allt. När pappa jobbade i Mölndal och mamma gick ut med hunden om kvällen ringde jag till honom... så jag inte skulle känna mig ensam och vi brevväxlade under hela min uppväxt. Kommer ihåg när jag fick diktera mina brev via mamma, då jag inte hade lärt mig att skriva än. Under min tonårstid fanns det perioder och stunder då jag behövde komma hemifrån, då jag behövde få vara liten. Då åkte jag till Frölunda. Mormor och morfar såg på mig som ett barn, när mamma och pappa tyckte att jag skulle vara vuxen. De köpte fet, dyr yoghurt till mig, allt godis jag ville ha och räkor som vi skalade framför tv:n. Det fanns stunder då jag var arg på honom... arg för att han satte mig före mina syskon, arg för att han fick mig att åka tillbaka till familjen med dåligt samvete... men jag förlät honom.
För att han var morfar och inte visste bättre. Han har alltid haft ett behov av att ha en favorit. Jag vet inte var det kommer ifrån. Men han hade inte någon förmåga att se den sidan hos sig själv.
Jag saknar honom... ibland stillsamt, ibland våldsamt. Ibland... när jag ser gamla gubbar på stan eller när jag har patienter på 80 plus, som trots nedsatt allmäntillstånd är relativt friska, så blir jag extra ledsen. De påminner mig om att morfar hade kunnat få vara kvar några år till och haft ett bra liv, om inte den där jävla sjukdomen tagit över!
Nu har min mormor tagit sig igenom sitt första år på egen hand. Tänk att ha levt tillsammans med någon i sextio år... och plötsligt finns inte den människan längre. Det går nästan inte att föreställa sig!
Morfar... jag hoppas och tror på att vi ses igen. Älskar dig.
/Emelie.
Min lillasyster http://petronellaloden.blogspot.se/ utmanade med en frågelista. Är lite sen med att svara, men här kommer den till slut!
Vilken är den härligaste dialekten? Varför?
- Göteborska! Den är vald till Sveriges sexigaste dialekt. Den är glad, positiv och ja... härlig!
Dessutom är det väll något tryggt med den, då stora delar av familjen pratar göteborska.
Vilken är den värsta
dialekten? Varför?
- Värmländska. Mina fördomar kommer fram... usch vad hemsk jag är! Men tänker bara på vargmördare som super och svär!
Top 5 bästa artist/band:
1. Winnerbäck
2. Lisa Ekdahl
3. Melissa Horn
4. Coldplay
5. Kent
Om du inte har barn; vad
kommer din första dotter/son heta?Det är faktiskt lite hemligt... jag vill inte att någon ska "stjäla" mina namnidéer!
Vad var din favoritlek som barn?
Jag lekte alltid att jag var äldre än jag var... och gjorde saker som jag trodde att man gillade då. Under en lång period lekte jag att jag var 16 år. Då pratade jag i telefon och sminkade mig.
Vad beställer du för pizza? Vad
innehåller den?
Alltid ciao ciao (utbakad). Oxfilé, champinjoner, lök och massor av pressad vitlök. Här i Stenungsund finns den godaste varianten av denna underbara pizza.
Top 3 favorit färg:
Beror på vad... kläder, tapeter, dukar, blommor... men rent allmänt skulle jag säga svart, grönt och lila.
Beskriv dig med 10 ord, utseende
och personlighet:
Vuxen, romantisk, allvarsam, analyserande, debatterande, lyhörd, känslig, inkännande, blond, rultig.
Vilket parti kommer du rösta på i valet 2014? Varför?
Socialdemokraterna. Skulle kunna rösta på vänsterpartiet eller miljöpartiet också. Är lite mer vänster än vad sossarna är egentligen och miljöpartiet känns mer modernt är S. Men jag vill ha ett rött styre och då är Socialdemokraterna det enda alternativet. De står för rättvisa, jämlikhet och sysselsättning.
Vilken färg har din tandborste?
Rosa. :)
Tack Nella för en rolig lista!
/Emelie.
På denna nationaldag åkte vi till Klädesholmen för lite firande...
Solen sken...
Det var inte bara Sveriges dag, utan även sillens. Så vi köpte några goda (och dyra) smakbitar!
Gud vad vackert det är...
Sverige visade sig från sin allra bästa sida.
Ja, en jätte fin dag helt enkelt! Är så tacksam att få bo i detta vackra land.
"Det här är ditt land, det här är mitt land... och landet det tillhör dig och mig".
Hoppas att ni haft det mysigt idag!
/Emelie.
Igår började den nya serien Barnmorskan i East end (Call the midwife) i SVT. Utspelar sig i 1950-talets fattiga, smutsiga, trångbodda, preventivmedelsbefriade England. Där kvinnorna aldrig återfick sin menstration mellan graviditeterna och där mödravård var något alldeles nytillkommet.
Så fantastiskt att se hur mycket som har hänt. Hur långt vi har kommit när det kommer till boende, välfärd, hygien, santitet... men också för kvinnors kroppar, deras självbestämmande och frihet. Att vi i många delen av världen kan välja när vi ska ha barn, hur många och när vi inte vill ha några fler. Det var inte så länge sedan kvinnan hade sex med sin man -och samtidigt riskerade livet! Som Christina från Duvemåla säger till Gud "Du tar mig från min man", då doktorn har avrått henne från att föda fler barn.
Vad jag också tänkte på igår kväll var barnmorskan och sjuksköterskan på den tiden.
Det var fortfarande ett kall. Yrket gick hand i hand med kyrkan och de bodde ofta på sin arbetsplats, för att ständigt vara till lags, i tjänst, beredda. Men trots att det var en annan tid, så kunde jag känna igen mig. Idag är vi högskoleubildade akademiker som arbetar efter forskning, men vi har mycket av historiens systrar i oss. Jag tror att sjuksköterskor är kända för att vara lojala, arbetsvilliga och etiska. Vi borde ha mer betalt med tanke på vår utbildning, ansvar och arbetsbörda. Vi har det ofta stressigt, utbrändhet är en vanlig diagnos hos sjukvårdspersonal. Det är ett krävande yrke på många vis. Men de allra flesta av oss älskar vårat yrke och är väldigt stolta över vår legitimation.
Caritas är det latinska ordet för kärlek. Katie Eriksson (något av en guru inom omvårdnadsforskningen) använder ordet för att beskriva omvårdnadens mål. Att visa kärlek, ömhet och medmänsklighet i mötet med patienten. Och jag tror att det är kärleken till vårt yrke, som gör att vi kan ge kärlek till människor vi möter. Det kan låta storslaget, men kan bestå i en klapp på axeln eller en smekning på ryggen. Det lilla.
Jag kan också känna igen mig i att vara ny. Känslan av överväldigande, nästan panik. Förvirringen. Att inte veta vad man ska ta sig till i en oväntad och lite akut situation. Att vilja vara bra. Att vilja vara till hjälp, till nytta. Att känna sig ivägen. Tveksam. Inte kunna ta för sig. Känna sig lite dum, lite virrig. Det är inte lätt att vara ny. När man vill att allt ska bli bra. Att det ska fungera. Eller iallafall duga.
Ska med glädje följa resen av "Barnmorskan i East end". Söndagar klockan 21. Rekommenderas!
/Emelie
Jag har alltid varit usel på matte. Under hela min skoltid har jag legat på en icke godkänt-nivå och fått göra extrauppgifter för att kämpa mig upp till ett G. Suttit i specialgrupper. Alltid, alltid, alltid!! Har hatat och föraktat detta skolämne. När jag upptäckte att jag inte alls var en journalist, utan att en sjuksköterska bodde inom mig, så stötte jag på ett stort hinder. Man var tvungen att ha Matte B för att komma in på utbildningen. "Fan, fan, fan!!"
Motvilligt började jag gå till Komvux i Jönköping, en dag i veckan. Som vanligt, som i alla tider satt jag där i skolbänken... och fattade ingenting! När det var dags för mitt första prov och fick pappret framför mig, var det som om jag aldrig sett talen förrut. "Är det detta vi pratat om i tre veckor?" Sa som det var till min lärare... "det är ingen idé att jag ens försöker, jag har INGEN ANING om hur jag ska räkna ut det här". Hon såg lite förvånad ut. Jag gick och kom inte tillbaka... jag skulle inte bli sjuksköterska trots allt.
Så flyttade vi till Stenungsund. Med nya krafter sökte jag till sjuksköterskeutbildningen i Trollhättan, innan jag hade börjat med matten. Skulle komplettera den senare. Jag gick till mattelärarna och sa som det var "jag är skitdålig på matte, men om tre månader måste jag vara klar, för då behöver högskolan mitt betyg". De tittade lite misstänksamt på mig. Lät mig göra ett test på A-matten. Det gick inte så bra... "Du kommer inte kunna bli klar på den här tiden! Du har för stora luckor!" försökte de förklara för mig. Men jag gav mig inte. Plötsligt hade jag ett mål. Det fanns en anledning till att lära sig hur X+Y=W (eller nåt..!). Så jag gick till komvux nästa varje dag , lärarna var helt fantastiska! Om kvällarna hjälpte Mike mig och lärde mig en iranskt formel som öppnade en helt ny värld för mig! Använder mig alltid av den, då jag räknar ut hur jag ska späda läkemedel idag.
Jag betade av prov efter prov, med godkänt resultat. När det var dags för nationella provet var jag väldigt nervös. Det var nu det gällde... kanske hade jag bara haft tur de andra gångerna?! Efter att min lärare rättat provet kom hon ut med ett stort leende på läpparna. "Du kom nästan upp till VG", sa hon.
Det kanske låter konstigt... men för mig var dessa månader livsavgörande. Ingen trodde att jag skulle klara det på den korta tiden, men det gjorde jag! Lärde mig att jag kan om jag vill. Att allt är möjligt, bara man kämpar. Att jag inte alls varit korkad under alla år, hade bara inte haft rätt inställning och förutsättningar. När jag postade iväg mitt godkända betyd så hade jag en stark känsla av att jag skulle klara av min sjuksköterskeutbildning. Hade jag klarat detta, så skulle jag klara vad som helst! Den känslan sitter fortfarande i. Tre månder av mattestudier gav mig ett självförtroende som aldrig funnits tidigare. Tänk att något så lite, kan göra så mycket!
Så jag skulle vilja att ni alla tänker ut något riktigt svårt, något som alltid verkat omöjligt, som skrämmer er... och GÖR DET! Om det handlar om att stå och prata framför människor, visa er i bikini nu till sommaren, bestiga ett berg eller hoppa på en utbildning. Ni kan, om ni vill!
Känslan som infinner sig då man klarat det där svåra, mot alla odds, den är underbar..!
/Emelie.
Gud vad jag härmar min mamma hela tiden! Men har velat skriva om det länge, nu fick jag ny inspiration... dagens ämne: Genus och feminism.
När jag gick första året på Samhällsprogrammet skrev jag ett arbete om kvinnor på 1600-talet, där jag beskrev under och överklassens samt kyrkans kvinnor under seklet. När min svenskalärare Lena läst det, sa hon till mig att jag hade ett feministiskt synsätt. Jag hade aldrig tänkt på mig själv som feminist, vad var det? Lena öppnade en dörr för mig och sedan desss har jag utvecklat mitt feministiska synsätt. Så här ser jag på det:
Som feminist problematiserar och analyserar man förhållandet mellan makt och kön, för att skapa förändring. Grunden är att vi har lika värde och att även kvinnor har rätt till sina åsikter, tankar och utövande gällande religion och mänsklighet.
Jag hör ofta att kvinnor och män säger att det inte finns någon könsmaktsordning, "iallafall inte i Sverige". För att vara feminist krävs problematisering, analysering och kritiskt tänkande. Väljer man den bekväma vägen, väljer man att inte se det patriarkat som råder, då är man inte feminist. Men att säga att vi är jämställda i Sverige, är att ljuga, förneka, blunda. Det går inte att ställa sig utanför samhällets könsmaktsordning och säga att "jag är inte en del av detta". Precis som att man inte kan hävda att det inte finns olika socioekonomiska klasser eller att det inte existerar någon fattigdom i Sverige. Jag hävdar också att man inte kan kalla sig feminist efter kommentarer som "alla är vi lika värda" eller "klart att man ska ha lika lön för lika arbete", men nöjer sig med det. Då har man inte problimatiserat, analyserat och kritiserat. Då har man bara sagt rätt saker. Det är vad som skiljer politisk korrekthet från feminism, vad som skiljer Nyamko Sabuni från Gudrun Schyman. Jag kan tycka att det är överdrivet med delar av den feministiska rörelsen som använder 'hen' och inte låter folk veta vilket kön ens barn föddes till. Men då har man iaf ansträngt sig. Möjligen fokuserat på "fel" saker, men man har tänkt till!
En psykiatrilektion under sskutbidningen berättade jag den kända historien om pojken och pappan som var med om en bilolycka. Pappan omkom och pojken fördes till sjukhus. I operationsrummet uttrycker kirurgen förvånat "men det är ju min son"! Hur går detta ihop?
Klassen sitter tyst. Även läraren. "Kirurgen är pojkens mamma!" säger jag. Min lärare blir förvånad över sin egen tanke... att kirurgen kunde vara en kvinna hade inte ens slagit henne. Hon började istället fundera på regnbågfamiljer, kunde kirurgen möjligtvis vara en extrapappa? Det är ju helt sjukt! Under utbildningen diskuterades ofta patientfall, för att knyta an teorin. Läkaren var alltid man, sjuksköterskan alltid en kvinna och patienten var oftast en man. För mannen är normen. Mannen står för makt och kvinna för omvårdnad. Jag undrar om det bara var jag som tänkte på detta..?
Frågan är; är det ett problem? Finns det ett problem i att vi inte kan tänka oss en kvinnlig läkare, ens om vi arbetar inom vården? Finns det ett problem i att när vi ska prata om människor i allmänhet, så blir denna människa till en man? Eller är det bara att lägga energi på fel saker?
Jag hör ofta att feminister fokuserar på trams. "Det viktiga är väll att vi får lika lön?!" lyder den ständiga kommentaren. Jo, det är väll visserligen viktigt, men jag tror två saker om detta.
1. Allt hör ihop. För att vi ska få lika lön, lika makt, lika inflytande, lika stark röst, lika behandling, lika stor respekt... så krävs även diskussion om den normativa mannen, om skönhetsideal, om mediapåverkan och om barnuppfostran.
2. Det fanns en tid i Sverige då det var otänkbart för en kvinna att arbeta, att köra bil, att vara ensamstående och respekterad mamma, att rösta, att äga sin egen kropp. Då den som hävdade att kvinnan kunde ha en politisk tanke var radikal. Hur kunde man säga något så dumt? Obildat? Vi måste analysera och kritisera för att möjliggöra förändring. Rörelser som den feministiska kräver ett stort mått av radikalism. Utan den kommer vi ingenstans, utan den skulle vi inte vara där vi är idag. Men vi är inte i hamn.
Nej, jag tycker inte om 'hen', jag tycker inte att män är svin, jag tycker inte att det är fel att säga till sin dotter att hon är fin, jag tycker inte att det är fel att ge sin pojke en gräsklippare, jag tycker inte att män och kvinnor ska vara likadana. Men jag tycker inte att Sverige är ett jämställt land. Jag tycker inte att vi ska vara nöjda. Jag tycker att vi ska våga tänka efter, våga problematisera, våga se saker med andra ögon, våga prata om ämnet, våga leva som vi lär och våga vara lite hårda. Hårda mot oss själva, "varför gör jag som jag gör?" och våga tillåta hårda styrmedel från staten. Jag är exempelvis för kvotering och omfördelning av föräldraledigheten. Ja, jag vill vara hemma med mina barn, om/när de kommer. Men jag vill också bli "tvingad" att lämna ifrån mig en del av den tiden till min man. För det är så hela samhället kommer framåt.
Vore roligt om ni som läser detta skrev en kommentar om vad NI tycker!
/Emelie.
